Varför vi hör så dåligt

Jag pratade med en kompis för ett tag sen om det här med att höra så dåligt. Hon är sjukskriven för utmattningssyndrom, dvs hon gick in i väggen, och beter sig i mångt och mycket precis som jag – om än av andra anledningar.

Det hela handlar om trötthet, inte dålig hörsel i sig.

Tänk dig att du har ett rum fullt med prylar på golvet, organiserade i kategorier och högar – eller hur man nu vill organisera sina saker – och så går du in där och stänger dörren. Sen kör man in en massa tung (ofarlig) rök i rummet, tills den når dig upp till midjan. Du får en ficklampa att lysa ner i röken med. Där ficklampans ljus träffar skingras röken och du ser prylarna på golvet. När du flyttar ljuset från ett ställe till ett annat sluter sig röken över sakerna igen. Du ser bara det du lyser på. Det är situationen i mitt huvud.

Vad som händer är att man är för trött för att koncentrera sig, för trött för att orka bidra ens det minsta till en konversation om man inte måste. All energi man har går åt till att hålla igång det som är viktigast; i mitt fall Simon, i hennes fall pedalerna. Man har ingen energi att ta av till annat, man går på reserver ofta och blir väldigt oflexibel rent mentalt.

Det innebär i praktiken att när någon pratar men dig, så lyssnar du eller försöker i alla fall, men när denne någon blir tyst så nollställs hjärnan och därmed också samtalet. Det som sas innan bleknar bort i dimman och vad som än sägs härnäst blir en överraskning. Därför kan man höra så brutalt fel ibland, därför att man saknar referenser i sammanhanget. Man orkar inte hålla i en tråd, liksom, så allt som sägs är rimligt. Hjärnan orkar inte lyssna och göra en bedömning mellan olika alternativ om vad som är rimligast, utan den går mer på autopilot och kör på det som ligger absolut närmast till hands.

Resultatet blir ofta lustiga missförstånd, men det genererar också en hel del irritation. Jag blir irriterad på mig själv därför att jag tycker att jag är osmart, och på Björn för att jag inte tycker att han anstränger sig för att göra sig förstådd. Björn beter sig förstås normalt, som han alltid gjort, jag orkar bara inte anstränga mig för att möta honom halvvägs som jag brukar. Att försöka bringa reda i det min hjärna säger att han precis sagt kräver energi av mig som jag inte har, därför upprepar jag bara vad jag hörde så att han kan ordna upp det själv.

”Ja, så är det. Precis så är det för mig också”, sa min utbrända kompis upprört när jag berättade hur det går till hemma hos oss. I oförmåga att vidare understryka sitt medhåll fick hon syn på en skylt vid sidan av gångvägen och utbrast, som en förvirrat naturlig fortsättning på samma spår: ”Och vad står det på den här skylten (hon lyckades få ”skylten” att låta som den bittraste av förolämpningar)? Va? Antikrist?”

Skylten i fråga visade små tecknade promenerande barn under texten Knatteknallet. Vår förvirring begränsar sig med andra ord inte bara till hörseln.

Kommentera