Vår framtid som skidåkarfamilj ser vinglig ut

Snömänniska

Jag älskar skidor och snowboard, och som konsekvens av det älskar jag vinter och snö. Jag är en snömänniska, utan tvekan.

När JAG var ung…

Jag brukade jobba i alperna. Min bästa säsong var i Serre Chevalier, där jag arbetade som hotellreceptionist vid foten av liften med 4 timmars paus mitt på dagen (och dejtade en bergsguide). Det följde fler säsonger efter den, men det året gick jag flera dagar i veckan och tänkte att jag älskar mitt liv, jag älskar den här stunden, jag vill aldrig nånsin göra nåt annat.

Att föra arvet vidare

Jag kommer från en inbiten skidåkarfamilj. Pappa var ursprunget till det, men mamma trivdes lika bra med våra semesterval i skidbacken som vi andra.

Jag vill såklart, precis som alla andra, ge mina ungar det bästa av min egen barndom och där står skidåkningen mycket högt på listan. Eftersom jag under mitt glada 20-tal* tillbringade mycket tid på både skidor och bräda, och nu sen jag träffade Björn bara åkt totalt 4 dagar (paus för abstinent nagelknaprande medan betydelsen av det jag just sa sjunker in), så kan man lugnt säga att jag saknar det.

Jag vill att Simon och Adrian ska lära sig att älska skid-/snowboardåkning också, så att jag och Björn (som delar mitt intresse, om än i något mildare skala) kan ta med dem till fjällen om vintrarna, så att jag kan få fortsätta åka mer än bara en futtig vecka per år.

Ja, för det här handlar helt och hållet om MIG.

Årets snö kom

Kors i taket. Jag trodde inte det skulle bli nåt mer pulka-före den här vintern men det blev det. I fyra hela dagar, och detta sammanföll över helgen förra veckan.

Vi packade barnen på pulka respektive kälke på lördagsmorgonen och knatade till den lokala pulkabacken.

Adrian satt mest och betraktade det som hände honom och hans pulka med avvaktande intresse, men efter en dryg timme oooo-ade han med mig när jag puttade ner pulkan för den lilla backen och han förtjust fick åka själv.

Simon, däremot… han älskade sin kälke förra året men nu var han harig. Han vägrade sitta på kälken om han trodde att det fanns en risk att han skulle få åka nedför någon form av lutning, framför allt om detta innebar att ansvarig vuxen släppte snöret (!!!). Han övergav sin kälke och släpade med sin far på en rundvandring runt hela kullen till fots innan han blev trött och antingen krävde att bli buren eller bara satt stilla och käkade snö.

Morfar kom på besök

Som av en händelse kom pappa upp från Skåne och hälsade på dagen efter detta. Han är lika glad i snö som jag, och kan man så åker man – pulka eller kälke, i det här sammanhanget.

Söndag eftermiddag anlände han, lyrisk över snön (i Skåne regnade det i sidled som vanligt), och söndag kväll gick de ut för att fira att det tydligen fortfarande finns snö i vårt land.

Simon tyckte det av ASKUL, eftersom…

…han inte behövde åka själv.

Utvecklingsfas?

Han har härjat ganska vilt inom begreppet ”trotsålder” ett bra tag nu. Senaste tiden har det lugnat sig något (marginellt, men det är tamejtusan stort).

Jag tänker att kanske, kaaaaaaanske, börjar det gå upp för honom att han inte kan styra och kontrollera allt och alla. Om det är så, måste hans värld plötsligt ha blivit ofantligt stor, och jag kan föreställa mig att det är ganska ruskigt. Då är det förståeligt att han blir harig och försiktig.

Jag hoppas att det är nåt sånt… men än så länge är det lugnt, kanske är det inte svårare än att allting har sin tid.

*dvs mellan 20 och 30 år

SaveSave