Igår var jag kvar en timme längre på jobbet. Anledningen var inte jobb, utan att min kollega som bytte av mig var så trevlig (vi har inte jobbat tillsammans tidigare) och vi fastnade i en diskussion om livet. Vi pratade om självinsikt, om att jobba med sig själv, att utvecklas och våga erkänna att kanske är det inte bara fel på alla andra hela tiden. Hur det känns att bli äldre, och att märka hur ens värderingar när det kommer till relationer förändras till något som förr kändes så avlägset. Tiden står faktiskt inte stilla längre. Ingen av oss blir yngre. En definition av vad vi vill ha och inte blir nödvändig, liksom en handlingsplan för att nå dit.
Jag satt gladeligen kvar en timme, glad över att få diskutera livsfilosofi med en ny person, och att få höra om hennes erfarenhet. Jag hade kunnat stanna en timme till, om det inte vore för att hunger och barnabstinens började peta mig på armen och kasta menande blickar mot tåget.
På vägen hem försjönk jag i stressdåligt humör över förseningen och att SL vägrade tajma bussar och tåg. Jag ville bara komma hem till min pojke och hinna vara med honom innan middan. Men sen tänkte jag att hur mycket kvalitetstid blir det egentligen, när jag är trött och allmänt illamående och ska greja med middag och sånt samtidigt?
Men… Definiera kvalitetstid. All tid med Simon är ju kvalitetstid. Jag tar allt jag får. Och måste jag göra annat samtidigt så ok, visst, jag är ju i alla fall där. Med honom. Å andra sidan är jag fortfarande jag, vuxna Lisa med egna intressen och behov, och jag hade fått en timmes egen kvalitetstid innan jag åkte hem. Det var ju därför jag var sen.
Så jag satt där på bussen och slets mellan stress, med ett sting av dåligt samvete, och glada känslor över lite egen tid.
Det känns som typiskt. Varannan småbarnsmamma har säkert dåligt samvete över att göra saker för eget nöje – om hon inte vet att barnen ändå sover eller på annat sätt är otillgängliga. Men det kommer man väl över så småningom… Eller?