VAB, snö, pulkastöld och en eloge till mig

Ögoninflammation

Barnen har haft ögoninflammation såhär lagom inför jul. Det har vi ingen erfarenhet av, men enligt 1177 ska det hållas rent och bytas handdukar och örngott osv ofta och sen gå över på ungefär 5 dagar.

Eftersom det är så smittsamt (jag och Björn klarade oss) – och för att ögat måste tvättas flera gånger om dan –  så måste pojkarna vara hemma trots toppform i övrigt.

Björn vabbade i måndags. Det hade snöat, äntligen, under helgen så han tog med sig pojkarna, snowracern och pulkan till pulkabacken en bit bort. Sen ville ungarna klättra i klätterställningen, så de gick dit och när Björn sen skulle hämta snowracern och pulkan så fanns de inte kvar.

Tjuvar!

Oj vad jag fick höra om tjuvar sen när jag kom hem. Och hur arga vi alla var på dem! Simon tyckte att vi skulle ringa polisen, och Adrian sitt indignerade missnöje genom hela kvällen.

Detta var alltså bakgrunden till varför jag tog ungarna med mig till affären i tisdags morse/förmiddag. Jag kan inte vabba en hel dag med så mycket snö utanför dörren utan att åka pulka, så jag satte dem i vagnen och stretade iväg.

En eloge till mig

På vägen tillbaka, så fort vi kommit bort från all barskrapad mark – dvs gator och parkeringar – , knöt jag fast pulkorna i vagnen och drog ungarna på dem istället.

Kände mig lite som en häst framför en släde, när vi passerade julgransförsäljaren bredvid kiosken. Han satt och kurade inne i sin upplysta glashytt, men när han fick se oss komma så reste han sig med ögonkontakt och började krångla sig ut ur hytten. Jag trodde han skulle komma ut och säga nåt i stil med att vi inte fick passera där.

”Det där var det bästa jag sett på länge!” hojtade han när han öppnade dörren.

”Är det?”

”Ja alltså wow vad fint! Jag blir så glad när jag ser sånt här! Jag har sett många mammor engagerade i sina barn, men det här tar verkligen priset!”

”Jahaa, vad kul!” Jag var osäker på vad vi pratade om, men gissar att det hade med mitt pulkarrangemang att göra.

”Ja, du ska ha en eloge för det här, verkligen. Kom förbi senare så ska du få en gran av mig, alldeles gratis. Påminn mig om jag inte kommer ihåg ditt ansikte, men det tror jag att jag gör.” Han gjorde en gest mot pulkorna.

”Men oj! Tack så mycket!” – vad ska man säga, liksom – ”Vad roligt!”

Det här gjorde förstås min dag. Det är fortfarande lite oklart exakt vad det var jag skulle ha en eloge för … men skit i det! Eloge till mig, såklart!

Jag var lite frestad att ta en liten gran i vagnen på studs, no questions asked, tänkte att vi kanske kunde ha den i hallen uppe, men insåg att det inte skulle gå. Jag skulle inte orka hela vägen hem – och sen har vi ju vår plastgran redan, som jag för övrigt blev inspirerad att montera samma eftermiddag.

Så för att vara en vabb-tisdag så fick vi ändå lite gjort.