Uppförsbacke

Jag var på KBT för andra gången idag, och hela dan har blivit som en enda lång cykeltur i motvind på grund av det.

Jag var klok nog att inte tänka efter och gå med på att vara där till 11:30, problemet är att Simon brukar sova 10-11 och det tar en timme att åka dit. Och han måste äta innan. Det började alltså redan imorse då han inte fick somna om, så vi var uppe och riverdansade oss ner för trappan kl 6:30 – en timme före vanlig rytm.

Resultatet blev förstås att han somnade tidigare på förmiddan och alltså vaknade tidigare, så vi hann precis kasta i oss lunch innan det var dags att dra. Jag tog bilen, och kom i sista stund på att mattan i Simons rum måste tvättas och att jag kunde lämna in den när jag ändå var i stan. Jag stuvade in allt i bilen, ställde in GPS som sa att jag hade 15 min marginal.

De e luuuuugnt, tänkte mitt mest tidsoptimistiska och världsfrånvända jag. 15 minuter är JÄTTELÅNG tid. Jag kanske hinner en sväng in på skoaffären.

Jag tar nästan aldrig bilen in till stan, och när jag gör det siktar jag på ett P-hus, men jag slänger ALDRIG en 2×2 m stor ryamatta över axeln och tar med barnvagnen på tunnelbanan heller. Det är inte helt lätt, visade det sig, att hitta parkering i Vasastan kl 11:15 en måndag. Jag körde fram och tillbaka ett par gånger, innan mitt mest tidsoptimistiska och världsfrånvända jag tröttnade fullständigt och parkerade, trots att bilen egentligen inte fick plats. Vår bil har backsensor, den tjöt ihållande och visade rött genom hela proceduren.

Sen kom jag på att jag måste ha med mig 100 kr kontant – vem, i dagens samhälle, tar bara emot kontanter? – så jag var inne en sväng på en mataffär och köpte vatten för att få ta ut pengar i deras kassa.

11:28 sparkade jag av mig stövlarna i entrén på plats. Jag hann till och med nudda stolen innan vi fick komma in. Mötet kan sammanfattas i ett gäng tankeövningar jag fått i läxa:

Sen, naturligtvis, blev det anledning att byta blöja på Simon på toan de har i hallen där, dvs på Stockholms Minsta Toalett (som jag besökt).

Han gillade inte att ligga på tröskeln… eller kanske handlade det om det trånga utrymmet, den offentliga uppvisning som blöjbytet såg ut att bli, eller handfatsrör, papperskorg och toaborste inom nästanräckhåll… i vilket fall som helst så försökte han rymma från hela förfarandet. Sen låste jag in oss båda 2 därinne eftersom jag också behövde gå, och då stod han och ropade bestämt och bankade på dörren som om den gått i baklås och han försökte påkalla uppmärksamhet från andra sidan.

Sen till mattvätten då. Det var svårt att komma åt att få ut vagnen ur bagageluckan, så jag tvekade… Men sen tänkte mitt mest tidsoptimistiska och världsfrånvända jag att Jo! Det går VISST. Jag köpte ny parkeringsbiljett, la den i fönstret ovanpå den gamla och såg på när båda 2 åkte ner i utrymmet mellan vindrutan och instrumentbrädan, utom synhåll utifrån. En pincett hade löst problemet, men jag hade ingen på mig. Jag grävde ett tag med pekfingret innan mitt mest tidsoptimistiska och världsfrånvända jag gastade att ”Universum är emot mig!” och körde därifrån. Eller ja, efter en minut. Det tog en minut att komma ut från parkeringsfickan.

Jag körde till mattvätten, och det var lika bra för jag hade inte fixat att bära mattan ända dit, och lämnade in den. Jag får hämta den igen om 9 dagar. Undrar vad de tänker göra med den i 9 dagar…?

Sen, i alla fall, tänkte jag att det var synd om Simon som fått stå ut med ingenting skoj dittills, så vi svängde av till öppna förskolan på vägen hem. Det fanns ingen parkering alls utanför, och inte heller i backen upp och definitivt inte uppe på torget. Jag körde vidare ännu högre upp, tänkte att det var väl självaste fan, och parkerade där det stod 7 dygn.

Jag plockade ut Simon och väskan, låste bilen, gick ett par steg på gångvägen, kastade en blick på parkeringen och insåg att det är parkeringsförbud på måndagar 1/11-15/5.

”Jävla skit!” sa jag och gick tillbaka med Simon, spände fast honom igen under upprörda protester, och sen fick jag sjunga bä bä vita lamm non stop som plåster på såren hela vägen hem.

Nu är hon 16, och Simon har precis vaknat för andra gången idag. Jag tänker mig en lugn promenad till mataffären, vi slänger lite skräp, hämtar ut paket (trappstegsmattorna har kommit), handlar lite och trippar hem.

Kommentera