Undergångstunneln

Det är ledsamt att inte orka underhålla bloggen, men det är inte så mycket att göra åt. Det är som det är, och det går över. Nu kan i alla fall ljuset i slutet av undergångstunneln anas; i torsdags vid lunchtid vände illamåendet från helvetet.

Jag mår marginellt bättre, men det gör enorm skillnad. Björn gick på föräldraledighet förra fredagen, och hela veckan som gått har jag vältrat mig i misär. Varför? Därför att den möjligheten har funnits. Jag har väl inte mått mycket sämre än veckan innan, som för övrigt var vidrig, men när man inte längre måste, när man plötsligt har ett val och inte ensam bär ansvaret för att Simon får komma ut i friska luften, att han får i sig mat i tid och underhålls däremellan, då väljer man soffan och självömkan. Då kan man tillåta sig själv att känna hur dåligt man mår, och då känns det värre såklart.

Jag har levt på jordgubbskräm med mjölk, fruktsallad med youghurt och cornflakes, mackor och 1-2 godisar om dan. Att pilla i sig riktig mat har lett till aggressiva kräkattacker – jag har ett gäng brustna blodådror i ena ögat som tack för besväret – och varje andetag har handlat om att parera illamående.

Man säger att graviditet inte är nån sjukdom, och så är det förstås – jag mår mycket bättre än såhär när jag bara är sjuk. Vissa dagar har det till och med varit värre (!!) än förra gången (om du som läser detta mot all rim och reson är intresserad av exakt hur inte sjuk man kan bli, så finns en detaljerad berättelse om det här).

Apropå det så tänker jag inte småskämmas för att jag klagar. På samma sätt som man inte kan känna tacksamhet över att man inte har cancer när man ligger däckad i vinterkräksjukan, så kan jag inte känna nåt annat än illamående nu. Jag är inte otacksam, det handlar inte om att jag inte har vett att uppskatta min graviditet, det handlar helt enkelt bara om att här och nu, här och nu mår jag kasst och jag behöver få vara sur över det.

Tack för att du lyssnar. Det hjälper.

Kommentera