Treårsbesiktning hos tandläkaren

treåring hos tandläkaren

Simon har lyckats utveckla nån sorts aversion mot folk i vita rockar, vilket då förstås inkluderar BVC-sköterskor, vaccinationspersonal, läkare samt butikspersonal i vit blus/tunika för att nämna några, men de senaste månaderna har det lugnat sig. Han blir äldre, det är säkert därför.

I onsdags var jag till tandläkaren med honom.

(paus för publiksus)

Förberedelser

Vi fick hem en liten bok från Folktandvården, Moa går till tandläkaren, med posten för en tid sen och hann läsa den för honom flera gånger innan den försvann. Han gillade den, sagoboksälskare som han är, och vi fick tillfälle att plantera idén om att han också skulle få gå dit en dag.

Förra veckan berättade jag för honom att vi skulle gå till tandläkaren, han och jag, och att han skulle få ett klistermärke att sätta på sin dörr, men att det var några dagar kvar. Sen sa vi inget mer om det.

I tisdags kväll letade Björn fram sin tandläkarspegel, du vet den där de tittar bakom tänderna med, och så lekte vi tandläkare i soffan och alla tittade på allas tänder. Men det var inte förrän i onsdags morse som jag berättade att jag skulle komma och hämta honom från föris ”om en stund” och åka till tandläkaren.

Vill inte

Simons paroll, ”vill inte”, kommer som en reflex på allt han inte förväntar sig. Men diskussionen dribblades över till huruvida hatten skulle på eller inte och när vi kom till föris berättade han intensivt att han minsann skulle till tandläkaren idag, ”om en stund”. Alltså han är så söt när han förmedlar sina övertygelser, det är riktigt svårt att inte skratta.

Hos tandläkaren

Vi valde inte Folktandvården, utan istället gick vi till den tandläkare som jag själv går hos. Vi tänker att det känns bättre att det är samma person som han får komma tillbaka till även nästa gång.

Jag hoppade upp och satte mig i stolen, och efter viss tvekan och mycket lockande kom han så nära att jag kunde ta tag i honom och dra upp honom i mitt knä. Han stirrade på Katarina, tandläkaren, som pratade och pratade om allt hon hade i sitt rum och alla saker och frågade om hon fick titta på hans tänder.

”M,” sa Simon och knep ihop läpparna. Det var det enda hon fick ur honom. Men till slut tog jag tandläkarspegeln och påminde om kvällens lek och då gapade han. Sen fick även Katarina hålla i spegeln och räkna och sen mjuknade han helt.

Domen

Precis som jag anade, så var det här med nappen en grej. Tänderna är jättefina och precis som de ska vara, och hon gav mig (dvs mig och Björn) mycket beröm för vår inställning till sötsaker och sa att ”det syns på tänderna att han inte äter godis”.

Men.

Han suger på napp, och bettet är öppet fram så som det blir av napp och nappflaska. Simon har bara napp när han sover, men vi ska fasa ut den i sommar och hon sa att om vi gör det i sommar så blir det bra.

Jag får återkomma i höst om hur det gick med den saken (hör mig sucka).

När vi kom tillbaka till föris var han stolt och glad – precis som jag – och visade glatt upp sitt klistermärke för fröken. Det var bara efter viss övertalning jag fick lov att ta hem det så att det inte skulle försvinna.

Apropå boken vi fick

I Små barns tänder, boken vi fick av tandläkaren, står det saker som vi inte håller med om, så där ser man hur olika det kan vara även från olika håll inom vården. Jag tror det är så att man måste bana sin väg med sunt förnuft och titta på vad som funkar för just våra barn och vår familj, och inte glömma bort att vissa råd är superbra för en viss ålder, men inte för en annan osv.

Boken säger till exempel att ”låt barnet få en rejäl godispåse på lördagarna. Man når ingen vart med att förbjuda det”. Jag undrar vem man vänder sig till när man säger det; är det till treåringen som ännu aldrig smakat godis och inte heller efterfrågar det, eller till femåringen som ätit godis varje dag i flera år och nu har hål i tänderna?

Simons första 3 år har passerat godisfria och det är jag väldigt glad för, särskilt när jag tänker på hur det gick hos tandläkaren men också med tanke på alla utbrott vid godishyllan i mataffären som vi INTE varit med om.

Nu har han fått upp ögonen för glass. Det pratas förstås mycket om glass lite överallt, särskilt som det är sommar och har varit så varmt, och på sommarfesten på förskolan delades det ut isglass till alla barnen och Simon fick då sin allra första (mig veteligen) pinnglass.

Utmaningen för oss blir att låta Simon få nån gång ibland, utan att ge Adrian.

 

 

SaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Kommentera