Vad ninjor i verkligheten var är mer komplicerat än man kan tro när man tittar på populärkulturen kring dem, men även om vi mer än gärna upplyser våra barn om sånt som faktiskt stämmer så känner jag att hans idolisering av ninjor gärna kan få kvarstå orörd ett tag till.
Hur man får med Simon på tåget
Vi kom på för en tid sedan att Simon nog skulle passa på judo, så vi frågade honom om han ville börja på det.
”Vad är det?” var hans fullt rimliga svar. När jag förklarade så såg han fortfarande neutral-på-gränsen-till-skeptisk ut. Jag insåg att jag måste få med honom på tåget innan ögonblicket var förbi.
”Kommer du ihåg hur lång tid jag sa att det tar att bli ninja?”
Med ens hade jag hans fulla uppmärksamhet: ”Länge länge,” sa han.
”Kommer du ihåg att jag sa att ninjor måste lära sig många saker innan de kan bli riktiga ninjor” fortsatte jag, och kunde nästan känna fartvinden i det momentum som ordet ninja gav mig.
Simon nickade.
”INGEN föds till ninja. Småninjor som börjar i ninjaskolan kan ingenting alls. ALLA ninjor har varit nybörjare. Som du,” sa jag oskyldigt till min son som lyste upp. Jag hade i princip kallat honom för ninja.
”Judo är något som ninjor kan lära sig. De lär sig en massa saker, och judo är ett bra ställe att börja på.”
”Får jag gå på det?”
”Ja, jag tänkte att du kanske ville det.”
”Jag vill gå på det!”
Forgive me a cruel chuckle
Hur är det man säger – ändamålet helgar medlen? En liten, liten del av mitt samvete menar att det är lite lurendrejeri jag kör med på min intet ont anande femåring. En annan, mycket större del, svarar med att det gäller att få dit honom – gillar han det inte så behöver han ju inte fortsätta. Jag kan inte låta hans egna idéer grundade på påhittade saker baserade på humör för stunden sätta krokben för honom för en hel termin.
Det här är en taktik som även visat sig användbar på simningen. Vi går på simskola steg 1 – eller gick, det är sommaruppehåll – och Simon är ganska motsträvig mellan varven. Han vill helst göra andra saker än det som instrueras. En hel del av det är för att han har respekt för vatten och är lite harig av sig – men jag är samtidigt säker på att den här harigheten är något han gömmer sig bakom när han inte har nån lust, vilket han inte har för att det finns ett litet obehag som han är omotiverad att överkomma.
När corona effektivt satt stopp för judodebuten, vilket Simon inte glömt och gärna frågar om lite då och då, och vi var halvvägs genom simterminen så hade han en av de där dagarna. Du vet, en sån där klåfingerdag, när ungen är överallt utom där han ska vara och ignorerar allt du säger medan tålamodet stadigt nöts till smulor. Han lyssnade inte på läraren, körde sitt eget race och försökte stänka på de andra barnen så fort de kom för nära.
”Alla ninjor kan simma,” sa jag plötsligt med låg röst.
Simon, som bara hört ninjor, blev stilla. ”Va?”
”Vad gör en ninja som trillar i vattnet?”
”Vet inte?”
”Simmar. Alla ninjor måste lära sig att simma, därför att alla ninjor som inte kan simma drunknar när de trillar i vattnet.”
Jag behövde inte argumentera så mycket mer. Han köpte det på studs och bestämde sig för att försöka göra det vi skulle, vilket var att doppa hela huvudet med simglasögon som inte täcker näsan på. Plötsligt, för första gången nånsin, så gjorde han det. Sen kom han upp, överöstes av beröm från sin stolta mor, och dök ner igen och den här gången släppte han näsan med handen i flera sekunder.
Jag bara gapade. Han hade vägrat så länge och gömt sig bakom ”rädsla”, och så räcker det med ett enda ord.
Ninja.
Det här ordet ger mig makt. MAKT!
