När jag kidnappades till spa-retreat efter en skakig förmiddag

När Adrian försvann

I lördags förmiddag var vi iväg med pojkarna på en lekpark där vi mötte upp min mor och hennes nya sambo, babyschnauzern* Ella, och sen gick vi på parkteater för barn (från 3 år) i närheten.

När teatern, och äppelbitarna som barnen tuggat på under tiden, var slut så reste vi oss, tog upp filten från marken och …

”Var är Adrian?” sa jag.

”Jag vet inte,” sa Björn. ”Jag gick ju för att lägga påsen vid cyklarna.”

”ADRIAN!” ropade jag rakt ut. Inget svar. Där var så mycket folk, så många barn och föräldrar och cyklar och barnvagnar, och alla reste sig upp och skulle börja plocka ihop sig precis samtidigt.

Ingen panik. På riktigt. Jag känner honom, han springer inte åt vilket slumpmässiga håll som helst. Han hade sett nåt. Vad?

Intill fanns en lekplats med annorlunda prylar från vad vi brukar se. De flesta rörde sig ditåt så jag följde med strömmen och mycket riktigt, väl runt hörnet på lekstugan fick jag syn på hans lilla hatt på väg upp i klätterställningens repstege.

Det är ett gissel, det här med att han bara drar iväg utan att se till att nån följer med, och fort går det. Våga blinka.

Kidnappningen

Efter lunch när pojkarna somnat och jag kunde slappna av – det är en känslomässig påfrestning att inte veta var ens lilla pojke är, även om det bara var för nån minut – så gjorde jag en kopp te och kröp upp i soffan. Jag hann precis lägga filten över fötterna innan Tessan (barndomsvän) kom in genom köksdörren.

”Hej!” sa jag, synnerligen förvånad. ”Vad kul att se dig, vill du ha en kopp te eller måste du gå direkt?”

”Haha, nej tack, du ska packa en väska för vi ska åka iväg du och jag.”

Det tog en stund innan poletten trillade ner. Jag kan ju inte bara åka iväg, sånt måste planeras, och så vidare.

”Det är planerat,” sa hon med sitt nöjda jokerleende över hur effektiv hennes överraskning var.

”Va? … Vet Björn?”

Björn kom ut ur arbetsrummet med ett snarlikt clownsmile så brett att mungiporna hotade att mötas i nacken. Först blev jag arg, sen blev jag glad, sen insåg jag att de lyckats hålla mig utanför utan att jag märkte nånting alls, sen kom jag på att ingen nånsin gjort nåt sånt för mig förut, och sen började jag gråta.

Nynäs Havsbad

Hon hade bokat en övernattning på Nynäs Havsbad, och sett till att Björn skulle sponsra en valfri behandling för mig. När vi kom in på rummet packade hon upp godis, chips, salta kringlor och Prosecco och bjöd mig att slå mig ner.

Vi pratade. Det är många år sedan vi hann avhandla ämnen till tillfälliga slut, ett telefonsamtal nån gång ibland med veckors mellanrum räcker inte för det. Lyxen att kunna följa en ringlande tankegång, klä den i ord och mötas av nån som inte bara förstår vad man menar utan också själv leder den vidare, är få småbarnsföräldrar förunnat.

Vi pratade en timme, sen gick vi till spa:et och la oss i utomhuspoolen och pratade vidare.

Vi pratade egentligen non stop, med undantag för Tessans märkliga badsug i havet (det var 14° i vattnet).

Jag nöjde mig med att stanna på bryggan i havsvinden och bara stå där och mysa. Det räckte – förutom när Tessan skulle ta en bild förstås.

Vi åt middag på restaurangen, maten var god och vinet var ännu godare. Eftersom jag äter antibiotika fortfarande så blev det minsann inga mängder vare sig Prosecco eller vin, men gott var det ändå.

Kvällen blev lugn, vi snackade förstås ännu mer. Efter frukost hängde vi ett tag till i poolen (och Tessan havsbadade massa gånger till) och sen var det dags för avfärd. En stilla stund på stenarna vid vattnet, en galette intill Gotlandsfärjan i Nynäshamn, en glass och 90 minuter senare var jag hemma igen – nästan exakt 24 timmar efter kidnappningen.

Jag fortfarande helt häpen över att det hände. Och naturligtvis gränslöst tacksam.

Om du funderar på att dra dit nån gång så rekommenderar jag INTE att ta med barnen. Det här är ett underbart ställe att inte ha dem på, så att det går att slappna av och känna in.


*Det är alltså fråga om en hundvalp. Lilla Ella – elle l’a – är 10 veckor gammal, och det här var första gången jag träffade henne. De var på andra sidan staketet, och när jag kom närmare och fick syn på henne så låg hon på mage i gräset och sög på en napp.

”Nämen mamma, har hon napp?!” anföll jag, som tycker att nog för att det ofta påminns om att Ella är en bebis, men nån måtta får det väl vara. Mamma började gapskratta, nappen var tydligen nåt hunden plockat upp – hon tuggar på allt – när mamma tittade åt mitt håll. Synd att vi inte hann ta en bild, för hon höll den precis rätt i munnen.

4-årsjubileum på Djuret

Jag känner att jag ligger redigt efter i dagarna här, men… vem bryr sig.

4-årsjubileum

Björn och jag har haft svårt att komma ihåg när vi träffades, alltså vilket ÅR vi träffades – och då har vi inte varit tillsammans särskilt länge med tanke på hur mycket vi hunnit med – men nu har vi enats om att det var den 5e juni 2013 och således är detta inlagt i den gemensamma kalendern och tillika omöjligt att glömma. Någonsin.

För 4 år sen, alltså, gick jag på en träff med en kille som kontaktat mig på Pannkakan. Jag åkte dit utan förväntningar. Det var EN av hans bilder tillsammans med löftet om att dricka Amarone på en vinbar som fick mig att tacka ja.

Vinbaren hade stängt, så vi gick till Piren istället. Jag blev kvar hela eftermiddagen, och hela kvällen. Jag glömde bort att äta middag, vilket för mig är omöjligt. Och jag fick åka hem utan kyss.

Anyway, 4-årsdagen inföll förra måndagen och mamma accepterade att vara barnvakt åt bägge pojkarna själv så att vi skulle kunna gå ut på restaurang, och liksom umgås som två vuxna människor.

Vi gick till ”Djuret” i Gamla Stan.

Vill bara säga att vinet var himmelskt och lokalen intim och mysig, men maten levde inte upp till ens skuggan av sitt eget rykte. Gå inte dit, inte om du vill äta mat i alla fall.

Vinet, i alla fall det som fick mig att förlåta dem allt och lite till, blev jag tvungen att be henne hämta igen så jag kunde fota underverket. Ett rött bubblande dessertvin, sött men inte godisvarning, friskt och alldeles, alldeles underbart…!

Vi hade det jättemysigt, satt och småpratade och ventilerade tankar om Italienresan i juli… Har jag sagt att vi ska till Italien snart? Vi ska till Italien snart, om några veckor. Längtar så jag inte vet vilken fot jag ska stå på.

Hursomhelst, Jonas kom för att hjälpa mamma med pojkarna strax före kl 20, men då var allting i princip redan klart. Vi kom hem till 21:30, och allt hade gått jättebra tyckte hon men jag märkte att hon var lite uppe i varv, ungefär som man kan vara efter en träning. Hon verkade inte helt avskräckt från att vara själv en kväll i alla fall, även om sällskap såklart är att föredra.

 

Bio och Prosecco

skandiabiografen
Vi satt på 5e raden utan en enda tomte framför oss. Fantastiskt.

Vi kom iväg på bio i stan i lördags, mamma satt barnvakt igen 🙂 Mockingjay part 2. Vi blev inte besvikna.

proseccoBion var slut vid 20 så istället för att åka hem direkt gick vi på restaurang. Inte den sorten som sist som kostar som en charterresa utan jag hade letat upp en liten italiensk restaurang, La Tentazione. Det var litet och hemtrevligt och mysigt och precis den sortens atmosfär jag gillar. Dessutom god mat. Men det märks att vi inte är vana; efter en bio på 2:17 satt vi mest och försökte tänka och prata rakt, dvs hålla tråden, så en Prosecco före maten fick räcka.

Vi var hemma 22:30, men det kändes som 03… Och så fick vi en redogörelse för Simons kväll hemma med mormor, som tydligen mest hade gått ut på att vara förbannad och sen somna nedbrottad i hennes famn medan hon guppade på pilatesbollen. Men det var det värt. Eller det tycker i alla fall jag och Björn 😉

SaveSave

Esperanto – vuxentid i lyxformat

Det har varit svårt att få tid över till att skriva denna vecka, så jag ligger lite efter. Här kommer en j ä t t e l å n g redogörelse för förra helgens bästa stund (och som vanligt är detta inte sponsrat).

Det började med att jag förra måndagen såg att Mockingjay part II skulle ha premiär. Jag tänker med jämna mellanrum på familjen jag jobbade hos i Lausanne, där föräldrarna alltid hade barnvakt bokad alla lördagar. De motiverade det med att det är viktigt att man tar sig tid som par att bara vara med varandra, oavsett hur trött man är när kvällen väl närmar sig och jag har alltid tyckt att det måste vara ett genidrag. Med det i åtanke talade jag om för Björn att vi borde boka mamma på lördag och gå på bio, och kanske till och med äta på restaurang bara han och jag.

Vi letade biljetter men hittade inga med bra platser till visningar utan 3D (Björn är allergisk mot 3D på bio), så vi bestämde att vi bara skulle gå på restaurang.

wunderlistVi har en app på våra telefoner som vi delar, Wunderlist heter den och är jättebra, framför allt när man delar en lista med andra användare (och där har vi Shoppinglistan som vardagsräddare). Vi har en som heter ”Restauranger att prova” där vi skriver upp ställen man får tips om, och i vår lista var det bara Esperanto som hade bord när vi med ändan ur vagnen äntligen insåg att vi nog måste boka för att få plats. Ingen av oss kommer ihåg vem som fått tipset, varför eller av vem, så det var med viss förväntan vi bestämde oss. ”Det här är nog ett ganska fint ställe” sa Björn, och tillade ”men det är vi värda. Vi går nästan aldrig ut i alla fall.”

Jag fick alltså anledning att ta på både strumpbyxor (du vet den där sorten man bara fryser i), smink (utom mascara som är slut sen länge) och röda ullkappan. När vi satt på bussen kändes det som om jag lånat nån annans kläder, och i kappfickan hittade jag ett kafékvitto från december 2014 vilket var sista gången jag kunde ha kappan innan den blev för trång över magen.

i väntrummet

När vi kom dit tog man våra ytterkläder – alltså man kom fram och hjälpte oss av med dem – och så gick garderobstjejen före oss uppför trappan till ett slags väntrum. Vårt bord var inte tillgängligt ännu (vi var 15 min tidiga), men ville vi ha någonting från baren så länge? Jag bara log, Björn nickade och vi valde varsin drink från listan hon höll fram. Tjejen försvann, vi stod kvar, en annan tjej kom och visade oss till bordet. När vi närmade oss sagda bord stod en servitris bakom varsin stol, beredda att skjuta in dem när vi satte oss. Wow tänkte jag, det här har aldrig hänt förut, det var nytt.

Jag är ovan helt oerfaren vid dyra, fancy, lyxiga restauranger där servicen håller en sådan nivå att man känner sig kunglig. Hade servicen varit ännu skarpare hade jag känt mig direkt illa till mods men nu var det precis bra. Våra drinkar materialiserade sig på bordet och bartjejen intill, hon hällde upp champagne över körsbärssorbet i mitt glas under tystnad, trippade sedan runt och ställde sig mitt emot oss och förklarade sakligt och lågmält vad det var vi hade framför oss.

Min drink var grym. Björn var såld på sin med, trots att det låg 2 stora skruvsnäckor i glaset som han måste parera med näsan för att kunna dricka. Tjejen hann knappt avlägsna sig förrän en servitör kom fram med menyn. Det enda man hade att välja mellan var 6-rätters eller 10-rätters, med tillhörande dryckespaket eller ett och samma vin genom hela kalaset. Vi gick på 6-rättersmenyn med dryckespaketet.

Esperanto mise en bouche

Så fort menykillen gått kom en annan fram med en ”mis en bouche”, 4 miniatyrstrimlor torkat kött som de tydligen gjort själva. När vi tuggat i oss dem (jättegoda) kom en servitör och hämtade lilla fatet, sedan kom en annan servitör med nästa miniatyrsmakretare eller vad man ska kalla dem och sådär höll det på. 8 olika minigrejer presenterades i lugn fart, alla med sin egna förklaring, beskrivning och bakgrund. Sedan drog själva menyn igång med för mig helt okända begrepp som oxiderad äppeljuice, frusen daikon, konbu, rostat potatisvatten och söl. Vinerna som serverades till varje lilla rätt passade bra, det var en ren fröjd kan jag säga.

Esperanto meny

Ljudnivån var låg men tillräcklig för att kunna hålla normal samtalston utan att känna att man tilltalade hela rummet. Jag var så road av att bli uppassad, och maten var så god och vinerna så goda och min drink var så god och oj vad jag är ovan vid mer än ett halvt glas vin 🙂 I och med att jag inte kände mig hemma i miljön så blev det lite rundfotat studiebesök av det hela, där jag satt och funderade över saker som ”Tror du den där servitören övat in den där minen han har när han häller vatten över handdukarna?”, ”Jag slår vad om att Harry där borta är fransman” (en av servitörerna bar Harry Potter-glasögon), och ”undrar hur de kommunicerar med varandra”. Björn bidrog entusiastiskt bland annat med frågeställningen huruvida man kan andas genom mun och näsa samtidigt eller bara ena eller andra.

När det var dags att gå erbjöd de sig att ringa taxi men det ordnade vi själva, och så hade de burit upp våra ytterkläder till väntrummet ovanför trappan. Man hjälpte oss på med kläderna och så fick vi varsin goodiebag med 2 éclairer, en vanilj och en kött. Ja, jag vet, köttéclair, men det var nästan godare än vaniljvarianten, hör och häpna.

När vi kom hem berättade mamma att Simon varit lite orolig och sedan spytt ner hela sig själv och halva henne, fattat misstycke över detta och vrålat sig genom tvättningen, men i övrigt hade det gått alldeles strålande. Jag kände mig så vuxen plötsligt, nu är det jag som kommer hem till barnvakten och inte tvärtom. Känns himla märkligt när man som jag varit yrkesbarnvakt (aupair) i förhållandevis många år och alltid suttit framåt dygnets sista timmar och räknat minuterna tills man blir avlöst och får åka hem och sova.

Jag är så glad att det funkar, så nu har vi övertalat henne att ta honom även nästa lördag då vi kanske kan få tag på biljetter till filmen.