Det gick snett

äntligen tid

Äntligen får jag tid att sitta ner SJÄLV i lugn och ro. Här har vi en ypperlig sammanfattning av första semesterveckan (Johan och Ann drog hem i söndags och vi åker på torsdag). Fortsättning följer.

Tisdag 28/7:

Jag sover alltid så bra här ute på landet, vet inte varför. Dagarna är inte fulla av fysiska aktiviteter, det är inte stressigt, inte mycket att göra. Ganska händelselöst, faktiskt. Ändå kan jag sova 2 timmar på eftermiddagen, tydligen, och somna som på skidsemestern på kvällen utan problem.

Björn och Johan (Björns bror) håller på och bygger ett nytt pumphus vid brunnen. Jag har hand om Simon nästan helt själv men det är ju som vilken vardag som helst. Jag ska måla om det rummet som Simon kommer att sova i när han blir större, men våningssängen måste flyttas ut och taklisterna tas ner först innan jag kan göra så mycket. Därför har den här första dagen på landetvistelsen varit ganska… loj, för min del.

Anledningen att jag haft så mycket dötid idag är en för oss revolutionerande upptäckt; vetekudden. Ja. Som tidigare gnällt så vill inte Simon sova själv på dagarna, så nu har jag ÄNTLIGEN börjat med att värma en vetekudde i mikron och lägga den i hans säng medan jag ammar honom. När han sen somnar i min famn – för det gör han alltid – kan jag lägga ner honom utan att han vaknar till på grund av kalla lakan. Sen ligger kudden bredvid honom och simulerar nån form av närvaro.

Torsdag 30/7:

Jag vill åka hem. Jag fattar inte vad jag har här att göra just nu. Kan jag inte få åka hem och komma tillbaka om ett par dagar? Snälla?

Johan och Ann (Johans fru) satte sig ner med oss igår och gick igenom en milslång lista över saker som behöver göras här, den ena saken mer akut än den andra och i princip ingenting av det går att vänta med. Jag håller med dem, det är saker som har med husets hälsa att göra och de måste göras. Ja. Absolut.

JAG kan inte göra något av allt det där eftersom Simon är i början på en ny fas och är asjobbig, och eftersom det är jag som har maten så blir det att jag också har Simon. HELA JÄVLA TIDEN. Det är jobbigt i vanliga fall hemma, men då är jag i alla fall hemma, man har sina rutiner, sina nödl…

Måndag3/8:

Jag vill att vi köper ut Johan och Ann. Eller säljer skiten.

Förvärkar från helvetet

Jag sa ju att det inte var nån risk att det skulle komma igång igår, och det gjorde det typ inte heller, men jag kan säga att runt kl 3 i natt var jag inte lika säker. Kl 03:26, närmare bestämt.

Jag fick en ytterst blygsam liten blödning precis innan vi la oss, och jag har ju läst att förlossningen kan starta så. Kl 03:26 var jag fortfarande klarvaken. Då hade jag haft eländiga förvärkar sen kl 22 så ofta att det var stört omöjligt att hinna sova mellan dem. Jag började tänka att jag inbillade mig, att det var nåt som var fel, för jag har aldrig haft SÅ ont av dem tidigare och upplevde inte riktigt att jag fick nån vila alls så jag började klocka dem. Systematiskt 3 minuters vila var det, tydligen. Jag gick upp, jag gjorde smörgåsar, bläddrade igenom hela facebook, tog en lång varmdusch, och började framåt 04:30 desperat leta efter TENS-apparaten som inte stod att finna någonstans. Så jag gick upp och väckte Björn.

”Var är TENS-grejen?”

”Va?”

En ny värk, eller vad det nu var, brände över ryggen.

”TENS. Var. Är. Den.”

”Jag vet inte. Behöver du den nu? Har du ont?”

”Aj.”

”Stackare. Har du foglossning?”

”Neeeeeej….”

Han gick ner och letade, hittade den bakom soffan och satte sig ner med mig — som just då inte hade ont.

”Tack, du kan gå och lägga dig igen nu om du vill, nu har jag nåt att göra.”

”Jag känner mig som en skitstövel som går och lägger sig när du mår såhär… Du måste LOVA att väcka mig om det finns nånting, nånting alls, som jag kan göra!”

Han gick upp, jag fipplade med apparaten, fick inte igång den och la mig ner i utmattning. Då ebbade värkarna ut, och 05:21 blev det stilla.

Jag ringde förlossningen i förmiddags för att få höra att allt var normalt och det var det. Det kan dröja ett par dagar till, sa hon. Tack, sa jag.

Plötsligt är det inte längre ok att förlossningsväskan fortfarande inte är färdigpackad, att pappret med min blodgrupp försvunnit i flytten eller att jag fortfarande inte skaffat amnings-bh eller -linne.

Det blev konkret, jag har inte längre all tid i världen, och idag har varit en sjukligt seg dag. Jag vill helst inte köra bil heller, man vet aldrig, det kan bli en mardröm. Jag är rädd att nästa natt ska bli likadan, så jag har sovit så mycket det gått, dvs inte jättemycket. Man blir ju knäpp av att strösova sådär, kroppen tror att den fått tillräckligt med sömn så man somnar inte, men man är ändå helt slut.

Nu till det viktiga i sammanhanget:

Det var ok. Jag blev inte rädd.