MINST en gång i veckan!

Du har ju märkt det, men jag säger det ändå. Så att du vet att jag också vet.

Skolan tar mycket tid. Jag kämpar med att få tid till allt jag behöver ha tid till, och att hålla rätt prioriteringar på allt även när det blir stressigt.

Det är sååååå svårt, ibland.

Mammatrams är viktigt för mig, men inte lika viktigt som att få godkänt på en kurs, eller tiden med mina pojkar. Naturligtvis.

Jag försöker få in en träningsrutin nu också, eftersom jag rört så lite på mig att jag blivit regelrätt svag, alltså SVAG, i ryggen. När jag springer, är det som att de muskler som är kvar i min kropp och ännu inte övergett det sjunkade skeppet är de som sköter de vitala funktionerna. När jag springer, och vi snackar typ 25 meter, så kommer jag visserligen fram till slut, men på vägen hinner jag fundera på ifall det skulle gå fortare om jag inte sprang.

Att springa har aldrig varit min grej, men förr kunde en panikrusning till bussen ge positivt resultat. Nu när jag springer är jag lika effektiv som en trött motionssimmare (hastighet: +/- 0km/h) som ökar farten genom att börja sprattla. Ja, det händer nåt. Går det bra? Nej.

Så som sagt. Du har ju märkt att jag inte skriver lika ofta som förut. Det finns många anledningar till det, men det gör ingenting. Jag skriver fortfarande MINST en gång i veckan och undantag under det är mycket sällsynta.

Hellre kvalitet än kvantitet. I alla fall i det här sammanhanget. Och hinner jag mer så skriver jag mer, för jag mår bra av det.

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten

Hej då bebistid

Igår var sista dagen på Björns föräldraledighet. Det känns himla konstigt att bebistiden för alltid ligger bakom oss nu… Konstigt men på många sätt skönt.

Jag behöver kanske inte motivera det med att även om bebistiden bjuder på makalöst mycket mys och gos och rosaluddig kärleksöversvämning, så är den den absolut mest påfrestande tiden livet – i alla fall för mig – men jag gör det ändå. Nu kan jag stänga det kapitlet i mitt liv, och öppna ett nytt som ska pågå mycket längre än en föräldraledighet någonsin kan göra.

Hej hej skogen

Vi tog en skogspromenad på förmiddan, dagen till ära.

”Tänk att det nästan är mitt på dan,” – klockan var 10 – ”och solen står inte högre upp än såhär,” sa Björn och pekade på grusets långa skuggor på gångvägen.

Det var en sån dag. Du vet, en sån där sällsynt dag där allt känns lugnt och stillsamt. Vi svängde upp på en skogsstig, för att pojkarna skulle göra av med allt spring i benen, och det var alldeles tyst och lugnt.

skogspromenad

Ljuset var magiskt. Trots att vi hördes lång väg – Adrian med sina ursinniga tjut varje gång han trillat och det tog lite tid att komma upp, och Simon som lekte robot (?) med så långa pinnar han orkade bära – så råkade vi ändå komma helt nära ett par rådjur. De tittade stilla på oss, och jag hann visa dem för Simon innan det ena av dem tog ett par långa skutt bort i skogen.

Det är nåt speciellt med skogen. Känslan påminner lite om den i bergen, eller när snö faller och dämpar allt. Trots att det var ganska kallt så var det skönt att vara där.

skogspromenad
Eftersom vi har en ny vagn nu, som man inte måste lyfta upp på axeln och bära över minsta lilla pinne, så törs vi gå på småstigar igen.

Det är vid såna tillfällen jag kan uppskatta signalfärger på ungarnas ytterkläder. Man ser dem, även när de lallar iväg bakom nån gran och inte längre svarar på tilltal eftersom de bytt namn till ”Léon”, vilket Simon gör med jämna mellanrum.

Nya rutiner igen

Den här veckan riskerar att bli lite kämpig; vi ska alla in i nya rutiner – igen – med längre dagar på föris för barnen, jobb med väldigt tidiga morgnar för Björn, och för min del kommer det troligen se ut som i höstas, med den skillnaden att tillvaron ska hanteras utan hjälp av en hemmaman.

Det kommer att gå bra. Såklart. Men allt som är nytt tar mer energi, även om det är kul, tills det inte är så nytt längre.

Planering tror vi kommer bli avgörande för husfriden, och planering är en av våra i särklass sämsta grenar.

 

SaveSave

SaveSave

När man inte vill vara den som tjatar

När man INTE vill vara den som tjatar, den som står beredd med pekpinnen att smälla fingrar på alla som vågar sig på nåt, den som inte uppskattar eller den som inte ser sin egen del i saker och ting, men när man liksom till slut, när mönstret är ett faktum, försöker sig på en neutral approach:

Jag: ”Älskling, kan vi inte komma överens om att vi bara stoppar ren disk i skåpen?”

Björn: ”Gör jag inte det?”

Jag: ”Locket till stekpannan är solkigt. Och durkslaget också.”

Björn: ”Jaha. Ja men jag antog att det var rent eftersom det såg rent ut.”

Jag: ”Det här ser väl inte rent ut? Titta.”

Björn: ”Ja om man tittar NÄRA ja.”

Jag: ”…?”

Björn: ”Det var annat ljus igår.”

Jag: ”…?”

Björn: ”Ja men det låg ju på bänken! Då antar jag att det är rent!”

Aha…

Vid skiftet av föräldraledigheten

Nu är vi här igen men det händer så rysligt sällan så det är värt notisen: jag var hemifrån, kvällstid, utan familj. !!!!.

Det var onsdag kväll, och jag träffade Linda i stan för att äta middag. Hon var också barnfri. Hennes 10-månaders var hemma, mina små monster också. Undrar om vi kan prata om nåt annat än barnen, tänkte jag på vägen dit. Du vet hur det är. De tar upp så stor del av livet att det blir ganska lite plats över till mycket annat. Man pratar ju oftast om det man har i huvet.

Totalvilse som vanligt

Stockholms Central har byggts om under en tid. Jag har inte tänkt så mycket på det för jag har inte varit i stan särskilt mycket, och man vänjer sig ganska snabbt vid att det är avspärrat med plywood här och var som det har varit i flera år.

I onsdags kväll var första gången jag var där sen de öppnade nya pendelstationen, och jag hade naturligtvis ingen som helst aning om var jag var.

Mot Vasagatan… eller?

Det var nästan lite flygplatsvarning över det hela. Avstånden föreföll enorma, och jag var inte den enda som gick runt där som en tillfälligt herrelös hund. Jag såg flera andra gå bestämt åt ett håll och sedan tvärvända för att gå lika bestämt åt motsatt håll (vissa krockade på kuppen). Sen hörde Linda av sig:

Jag visste att det inte skulle bli sent, på grund av rådande dygnsrytm (småbarnsförälderrytmen) och energinivå, ändå satt vi kvar till 21:40 (dvs mitt i natten).

Vi hade mer att prata om än bara barn, hör och häpna. Det blev en del barnsnack förstås, men mycket annat också.

Att vara social under föräldraledigheten

Måste ändå medge att mina sociala skills har återuppstått tack vare skolan. De håller fortfarande på att repa sig, och det blir så tokfel ibland, men det blir bättre och bättre (och sämre när jag är trött). Björn går åt andra hållet på den vägen, tror jag. Han träffar sällan (läs aldrig) sina vänner nu som föräldraledig och jag fattar. Verkligen. Så jag försöker få honom att ta tag i det för han vill ju såklart, men det går trögt.

Linda berättade om samma fenomen. Klart att man träffar folk, men tillfällena är nästan skrattretande lätträknade. Dagarna kedjar i varandra och det blir så lätt att bara följa med. Inte för att det är lätt att vara föräldraledig, men när den mesta energin går åt till att valla sin vardag så att den går åt rätt håll blir det trögt att ta initiativ till saker som inte ändå ligger på vägen.

Hennes man ska ta över föräldraledigheten i februari. Han går runt och pratar om att han ska följa OS och EM och VM och jag vet inte vad i vår. Linda lyssnar roat. Säger ”vad roligt för dig älskling”, och tänker att han får upptäcka det där själv.

Det där

Dvs allt det där andra. Tvätt, städ, disk. Nätterna. Maten. Planeringen. Eller hur man nu väljer att fördela ansvaret under föräldraledighet men det är väl ungefär så det brukar se ut. Hon sa att han ändå är medveten om att han inte är inne i det nödvändiga tänket än, att han reflekterar över det ibland, så det är klart att det kommer att bli bra. Trist (för honom) kanske bara att upptäcka att OS eventuellt (”eventuellt”, heh) måste ses på Play, om alls.

Misstaget vi gör

Jag gjorde misstaget, efter första föräldraledigheten med Simon, att gå till jobbet första veckan och bli superstörd över att Björn inte hade ordning på saker och ting på samma sätt som jag brukade ha när jag var föräldraledig.

Jag glömde bort att han kämpade för fullt med att förse vår son med mat/sovtid/rena kläder/lek/promenader så att det där andra, som middag och tvätt och städ, nedprioriterades (som det också ska). Jag blev plötsligt, trots att jag hade föräldraledigheten i färskt minne, den som kom hem och tittade sig omkring och undrade vad sjutton de hade gjort hela dan.

Jag blev tvungen att påminna mig själv om att jag inte kunde förvänta mig att han skulle göra saker på samma sätt som jag. Jag hade haft ett år på mig att få in en väloljad rutin i vardagen så att det blev utrymme BÅDE för egen tid OCH allt det där andra. Han hade haft en vecka, med sämre förutsättningar eftersom Simon lärde sig gå den veckan.

SaveSave

Alla inskolningarna (uppdatering) med temasång och woodoo

Inskolning med woodoo

Inskolningen på nya föris går jättebra för Simon. Vi är inne på andra veckan nu, och under tiden som barnen skolas in ska tillhörande föräldrar sy en docka som barnet ska ha vid samlingen på morgonen. Det är övervägande pappor som sköter inskolningarna, och det har blivit lite av en prestigetävling dem emellan. Björn har många talanger, men att sy har aldrig varit en av dem.

Förrän nu, då.

Visst är den snygg? Den föreställer Simon. Liiiite woodoo-varning är det väl men de andras är inte bättre. Jag har bara hjälpt till med att sy byxsömmarna, men bara för att jag är svartsjuk när det gäller min overlockmaskin och tröjan tråcklade han för hand.

Sjukt impad.

Anyway… under tiden så är Adrian hemma med sin far om dagarna. Vi håller på att försöka få honom att sova ett pass mitt på dagen istället för 2 som alltid tidigare. Går sådär. Dagarna går bra men det är fantastiska nätter han bjuder oss på; vi får sova ganska bra ända till 02:30. Sen brottas han med oss, kudden, täcket eller – i händelse av brist på redan nämnda motståndare – sig själv.

Jag hittade till och med en egen theme song till honom idag:

Och så jag då

Första skolveckan pågår för min del. Det är nya rutiner som ska på plats både i och utanför hemmet, som till exempel:

  • Vilken sidan på tunnelbanan som är i skugga (höger).
  • Hur många minuter det tar att gå och cykla hemifrån till tåget. Och från tåget till skolan. (13, 5, 12)
  • Vad innebär schemaläggning till 16.30, egentligen? Nån som vet?
  • Björns väska som jag lånar. Stor ryggsäck. Tom väger den som en mindre bebis. Jag ser ut som ett barn med den på ryggen MEN den har oräkneliga fack, som en sekretär från sent 1800-tal. Jag sorterar ner saker i den och sen roar jag mig med att leta efter dem.
  • Matlåda. Haha. Lycka till med den rutinen säger jag bara.
  • Planera tid för barnmys på morgonen. Mottages tveksamt från barnsidan men fuck it, gilla läget. Jag vill kramas. Blandad framgång.
  • Min garderob… Klädval PÅ KVÄLLEN, SA JAG.
  • Glasögon. De jag har är repiga.
  • TÄNK INTE PÅ BARNEN HELA JÄVLA TIDEN. Gah. Hjärntvättad.
  • Hur får man tiden på tunnelbanan att gå? Artikelrace! Jag är i himlen.

 

SaveSave

SaveSave

Vad är det som tar sån jäkla TID?

Varenda morgon!

Målet är att gå hemifrån ungefär kl 08:30. Som regel lyckas vi missa bussen som avgår kl 08:42 med typ 3 minuter. Ibland passerar vi busshållplatsen strax efter kl 9 utan uppenbar anledning.

Och ja, vi går upp ungefär samma tid.

”Då får man starta tidigare” skulle min far säga, så det gjorde jag imorse. En halvtimme tidigare gick jag upp, och plötsligt tog morgonrutinen endast en timme. Inte 90 minuter som annars. Vi var på föris 45 minuter före beräknat.

Jag fattar ingenting.

Är det inte fascinerande att man kan ha 2 till synes EXAKT likadana morgnar på raken, och trots det är den ena 30 min längre? Va?

Egen tid – nästan generande bra

Det är så att jag knappt törs skriva det, jag vill inte jinxa det liksom, men just nu, just den här tiden på dagen (klockan är 09:42) är bara min och jag älskar och passar på den som Gollum’s Precious.

Simon är lämnad på föris. Adrian somnade i bilen och sover vidare i babyskyddet i soffan. Jag har tänt en brasa i kaminen, gjort te i chokladfonduekoppen – en av mina käraste ägodelar, för övrigt. En skatt från en ängsloppis i Frankrike – och krupit upp i soffan med en filt och datorn i knät.

Egen tid.

Bara min.

Bara jag.

Jag sitter och gottar mig i mitt alldeles egna Precious Moment, väl medveten om att det kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Det är lite som en brutalt tidig morgon när man lyckas vara först upp OCH utsövd. Allt är tyst och stilla, och stunden liksom andas löften och inspiration. Man står på tröskeln till en ny dag som man fortfarande kan forma precis som man vill.

Allt är möjligt.

Sen är det nån som vaknar och skriker, och stunden slutar med ett mentalt frispel à la Gollum.

Sedan blir allt bra ändå men lugnet, stillheten, MIN stund är borta.

När man är trött kortas stubinen avsevärt, det tror jag de flesta kan skriva under på. När man är sjuk och sover lite tokigt och ändå ska hålla samma tempo som vanligt så försvinner den helt. Min tålamodsbuffert reserverar jag till Simon så stackars Björn får det inte så lätt alla gånger.

Tydligen står han ut med mig ändå. Jag har det nästan generande bra…

Jag skulle kunna använda den här tiden till att sova, eller tvätta, städa, sortera kläder, planera lunch och middag eller nåt annat evighetskul, men äsch. Skitsamma.

 

 

Att få snurr på vardagen som tvåbarnsförälder

Ibland känns det som att det är jag som sätter upp reglerna här hemma och Björn som rättar sig efter dem. Inte så att jag inte lyssnar om han tycker saker, för det gör jag, det är bara det att det mest är jag som tycker saker. När han var föräldraledig tyckte han mycket mer, jag antar att det ingår i arbetsuppgifterna som hemmaförälder att stirra sig blind på saker och ha starka åsikter om dem.

Anyway… Jag vill inte bråka med honom, men du vet när man är hemma hela dagarna och inte sover bra (alls) på nätterna och man liksom siktar på när ens partner ska komma hem och man kan slappna av lite grann, och så liksom… ja, så liksom får man inte det.

Första spontana tanken när det inte blir som jag tänkt är att sura och säga precis vad jag tycker om saker och ting. Nu vet jag att mina första intryck nu för tiden inte är att lita på, så jag tjurar i tysthet ett tag och attackerar sedan från ett lite mer diplomatiskt håll:

”Älskling, vi behöver prata ihop oss lite. Vad har du för förväntningar på din tid hemma på kvällen efter jobbet?”

Kan man vara luddigare? Jag fick utveckla genom att svara på min egen fråga:

Mina förväntningar, till exempel, är att när du kommer hem så är vi tillsammans alla fyra tills Simon går och lägger sig. Om vi inte är överens där, så måste vi komma överens om nåt annat för annars kommer jag bli besviken och sur varenda kväll i onödan.”

Björn, totalt avväpnad, höll med. Vad ska han annars göra? Han sa att han inte har landat i att vara tvåbarnsförälder och att det per konsekvens innebär att vi har 2 barn hemma nu, och att han inte fått in rutin på det. Det förstår jag för det har inte jag heller. Det är svårare än man tror. Inte så att man glömmer att ett av barnen finns, utan snarare att vi inte lärt oss än vad det innebär i praktiken att de är två.

Härom kvällen, alltså, lärde vi oss till exempel att en av sakerna som detta innebär är att man inte kan avlägsna sig utan att säga till. Även om det är för att betala en försenad räkning. Uppenbart, kan tyckas, men när man väl står där är det inte så enkelt.