Det är bara när man är sjuk som man är pepp

Jag har fortfarande nackspärr, och det är inte bättre än. Det råder delade meningar om huruvida man kan klassa det som att vara sjuk, men eftersom man begränsas något alldeles makalöst i sin vardag och det är asjobbigt och man blir på dåligt humör så är det minst sagt besläktat.

I övrigt mår jag som vanligt, och det slog mig igår när jag sedan länge gett upp aktiviteter såsom att hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, nysa och annat skoj att det bara är när jag får det här plötsliga fönstret av ”jag vet inte vad jag ska/kan göra nu” som jag känner mig inspirerad, peppad, att ta tag i det där som aldrig annars blir gjort.

Du vet. Bygga den där ramen för framtida skoförvaring i hallen som jag redan har ritat, konstruerat, byggt och satt upp – i mitt huvud. Organisera förvaringen under trappan. Sätta upp rullgardiner i Simons rum och arbetsrummet. Flytta persiennen i köket till rätt fönster. Ateljén*. Vattna blommorna**. Det är som om hjärnan tror att man plötsligt fått semester från vardagen.

Man blir bara frustrerad av sånt tänk; att vara tillfälligt handikappad i nacken tillåter egentligen bara soff-/sängläge med varm vetekudde och tigerbalsam. Och varm choklad. All form av kreativitet som inte utspelar sig på datorn är bara plågsamt, och förmodligen dumt.

Jag ska till läkaren med Simons hosta, så jag får väl passa på att fråga vad som hjälper bäst. Kanske en sån där stödkrage så man inte överanstränger nacken? Gipsvagga? Inläggning på viloanstalt? Eller nej! Jag vet! Björn vassar (Vård Av Sambo)! Såklart. Jag messar honom.

 


*Mitt arbetsrum som ska rensas, städas, organiseras, fyllas med hyllor/möbler/förvaring.

**Vi har bara blommor som tål att vara utan vatten i en månad i sträck.