Etikett: utflyktsmål

Höghöjdsbana med barn – i Skåne

Ett par dagar in på sejouren hos pappa i Skåne kom han med en broschyr, och sa att här hade han hittat nåt han trodde skulle kunna bli kul. Treewalker höghöjdsbana, tillåtet för folk som är minst 130 cm. Det är ingen av pojkarna, upplyste jag pappa, som sa att han redan hade varit där och snackat med dem. “Det är ok ändå,” sa han glatt.

“Perfekt,” sa vi och åkte dit. 

Jag har gått höghöjdsbanor förr, det är som via ferrata uppe bland träden och det är roligt. Jag har aldrig gått nån höghöjdsbana med barn däremot, pojkarna har varit för små förstås och dessutom alldeles för (säkerhetsmässigt) opålitliga, så det här skulle bli spännande tyckte jag.

Höghöjdsbana med barn

Först hålls en säkerhetsgenomgång – vad är alla grejer och öglor i selen till för, hur gör man för att inte ramla ner, osv – och sen får man gå en testbana som inte är hög alls, ca 1-2 meter över marken.

Simon klänger sig fram i övningsnätet.
Adrian når precis.

Pojkarna skötte sig exemplariskt, jag såg att de förstod att det var allvar det här med säkerheten, och de fick godkänt av instruktören.

Full fart

Banorna graderas i färg efter svårighetsgrad, så jag frågade vilka banor instruktören tänkte sig att pojkarna skulle kunna klara. 

“Det enda problemet är att de inte når överallt själva,” svarade han, “men om ni hjälper dem så når ju ni och då är det inga problem.” Vi skulle testa gul, grön och kanske blå 1, tyckte han. ”Skarpa ungar ni har, förresten!”

Man jobbar sig upp, så att säga, så vi började på gul såklart och sen grön. Jag gick med Adrian, Björn gick med Simon.

höghöjdsbana med barn
Björn och Simon i nätet.
höghöjdsbana med barn
Adrian på första ”riktiga” banan.

Bara några få svackor

Jag måste säga att allt gick väldigt bra, pojkarna var jätteduktiga och grejade allting. Vid ett enda tillfälle blev Adrian rädd och hängde krampaktigt i ett rep och höll på att bli trött. 

“Mamma jag är rädd,” kved han och kämpade med repen.

“Jag förstår det, men det behöver du inte vara Adrian, du sitter ju fast. Sätt dig i selen och vila lite, så kan vi fundera på hur du ska göra.”

Han satte sig, mycket tveksamt och försiktigt, 10 meter över marken.

höghöjdsbana med barn
Adrian reder ut.

När han väl hängde där och kände att han satt fast, så släppte rädslan igen. Sen bökade han sig upp, med bara lite hjälp, och klättrade vidare. 

Jag hönsade bara liiite lite

Något som var jobbigt för mig, och som jag fick kämpa lite med, var linbanorna. Inte för egen del, men man kan inte åka två samtidigt. Antingen åker jag före och tar emot, eller så åker jag efter.

höghöjdsbana med barn

Om han åker före och inte kommer hela vägen fram för att det känns läskigt och han bromsar för mycket, då blir han hängande en bit ifrån nästa träd. Då måste jag åka efter och stanna och gå armgång längs vajern och skjuta honom framför mig. Om det går för fort och han inte bromsar, så kan jag bara titta på när han bränner rakt in i nästa träd och, kanske, slår sig som bara den. Det såg jag andra barn som gjorde.

Om jag åker först, så måste jag montera mig själv på linbanan först, såklart,  och sen stå kvar och montera honom också, precis bakom mig vilket är lite trångt och meckigt.

Sen måste jag lämna honom där, ensam i ett träd 10-12 m över marken, och lita på att han inte fipplar och pillar på nånting medan han väntar. Sen när jag är beredd att ta emot måste jag ropa och hoppas att han kommer. Hur jag än gjorde så var det läskigt att vara långt bort.

Efter att ha sett hur han hanterade linbanan så valde jag att åka före och ta emot, och det gick perfekt. Inget pill, inget fippel, ingen som helst anledning att oroa mig.

Mammahjärtat på helspänn

Ändå var linbanorna jobbiga, om än bara i mitt huvud – vilket är en bra grej, visst? Det är väl bra … att jag sätts i situationer där jag tvingas se att de kan överleva utan att jag hovrar strax bakom …? Det ilade i hela mig vid två tillfällen den dagen, trots att förnuftet sa att det var ok, så jag ser det här som ett lika stort framsteg för mig som för pojkarna. Hurra för mig!

Högsta banan med Simon på slutet

Simon fick upp ångan igen efter grillkorven vi åt till lunch, och skulle gå blå 1 innan vi var klara för dagen.

Jag tänkte på det när jag följde honom genom banan att ingen av pojkarna hade trillat en enda gång under dagen. Alltså visst, ibland var de för korta och blev nästan hängande i selen bara genom att ta sig framåt, och Adrian satte sig ju i sin, men det var inget fall. De föll inte av och fångades upp av selen en enda gång, och vi var där i 3 timmar.

Vid ett tillfälle klättrade vi ikapp en man som led av höjdskräck. Han hade också extra svårt med linbanorna, men av andra anledningar än mig förstås; han klättrade ensam. Eller hans fru kanske hade åkt i förväg för att ta emot, vem vet.

Adrian pratade snällt med honom, empatisk som han är, och gav honom praktiska tips där i trädet.

”Jag trodde verkligen att jag skulle klara det här,” hörde jag honom svara. ”Men alltså jag vet inte om jag gör det …!”

Senare fick jag veta att personalen på plats ”räddar” minst en person om dagen ner från höghöjdsbanan; de klättrar upp och firar ner folk hela tiden med andra ord. Pappa, som gick runt på marken och fotade och myste, hörde en ordväxling mellan en ficka ca 12 år i trädet och mamma på marken:

Flickan: Jag klarar inte det här, det går inte.

Mamma: Jo.

Flickan: Nej! Jag kommer aldrig komma ner härifrån, jag kan inte!

Mamma: Ser du några andra lik däruppe?

Flickan: Nej.

Mamma: Precis. Alla kommer ner.

Vi var på lådbilslandet på Öland

Tveksamt intryck av Lådbilslandet

Vi kör förbi skylten till Lådbilslandet varje gång vi kommer till Öland, men vi har aldrig varit där. Vädret har varit halvdant, eller så har barnen varit för små – dessutom så ser det där märkliga pariserhjulet med lådbilar i, som man kan se från vägen, övergivet ut och jag har tänkt att för att locka folk borde det som syns från vägen vara det finaste av allt. Jag har med andra ord tänkt att vi nog aldrig skulle åka dit.

Men så tipsade farmor Annette om det, så Ölands tredje dag var vi där och man kan säga mycket om Lådbilslandet, men övergivet är det definitivt inte. 

Det här med att tappa bort barn

Lådbilslandet Öland
Adrian kör lastbil på lådbilsbanan.

Efter entrén (nästan 900 kr för oss fyra) sprang barnen direkt till stora lådbilsbanan. Adrian klättrade in i en av dem, en lastbil med släp, och fick hjälp att starta och så var han iväg. Det är små bensinmotorer – Björn gissar att det är tvåtaktsmotorer som drivs med bensin och olja – som lådbilarna kör omkring med. Simon var lite senare i starten, så under några förvirrade ögonblick tappade vi Adrians lastbil ur sikte på banan, och sen kunde jag inte hitta den. När den väl återfanns stod den parkerad där man kliver på och av, och Adrian var försvunnen. 

“Var är Adrian,”sa jag till Björn som diskuterade med Simon.

“Vet inte,” sa han.

“Då är Adrian borta,” konstaterade jag. “Vi måste leta.”

“Jag vill inte leta,” sa Simon.

“Det här är allvar Simon, du måste hjälpa till, kom nu så letar vi tillsammans,” sa jag utan att lämna utrymme för invändningar, och Simon förstod faktiskt. Han tog min hand och så började vi jogga åt det enda håll Adrian borde ha kunnat bege sig, och efter 5 andetag fick jag syn på honom. Stackarn, han var ledsen och rädd och gick runt och tittade efter oss, så vilsen och med hängande underläpp.

Det är skillnad att tappa bort dem nu, jämfört med när de var yngre. Nu vet jag, i den mån man kan veta sånt, att de inte kommer börja vandra planlöst och lämna området och försvinna ut i skogen eller börja gå längs landsvägen, eller nåt annat konstigt. De kommer att irra omkring och leta på samma sätt som vi. 

“Kommer du ihåg vad vi har sagt att ni ska göra om ni tappar bort oss,” frågade jag Adrian där han hängde och grät stilla i min famn.

Han skakade på huvudet.

“Stanna kvar där du är, så att vi kan hitta dig.”

“Jag glömde det …” snyftade Adrian, och jag tänkte återigen att den där klockan* som Simon har skulle göra stor nytta på Adrian ibland.

En bra dag ändå

Resten av dagen förflöt utan missöden, barnen åkte inte bilbanan mer för det fanns karuseller också. Eftersom inträdet är det enda man betalar, förutom mat och annat då förstås, så var karusellerna gratis och barnen åkte non stop i flera timmar. Kaffekopparna, en traditionell karusell med cirkushästar, och två liknande den i andra utföranden. Särskilt den med båtar åkte Adrian in i absurdum och mot slutet, när vi hade varit där i fem timmar, satt han och åkte varv efter varv i de där båtarna med blicken fäst vid nån fjärran punkt strax under karusellens mitt. Det fanns inga barn i kön så han behövde inte ens kliva av mellan åken. Det var där nånstans vi tänkte att det var dags att avrunda. Jag fick med mig Adrian för att leta rätt på Simon och Björn, och när Simon fick nys om att vi skulle åka hem så tog han repfärjan ut i vattnet igen och ville inte komma tillbaka. Så där fick vi stå en stund, och filosofera kring handling och konsekvens – dvs muta och hota.

Lådbilslandet Öland
Simon är inte helt och hållet simkunnig än, men det var lugnt för det finns guldfiskar i det grumliga vattnet så det är nog inte så djupt.
Lådbilslandet Öland
Motocross.

Förutom karuseller och bilbana så finns där också “motocross” för barn under 130 cm, vilket är samma gräsklippsmotorer i trehjulingar och fyrhjulingar, och så finns det en hinderbana inne bland träden, en stor hoppkudde och klätterställningar med lianer. Även om klätterställningen förhoppningsvis sett bättre dagar, och helhetsskicket på Lådbilslandet skulle kunna vara bättre, så var det ändå bra och barnen älskade det. De ville absolut inte åka hem och de gick med på det ändå till slut, bara för att vi lovade att komma tillbaka nästa år.

Lådbilslandet Öland

*Simon fick en GPS-klocka när han fyllde 6 år. Till Adrian har vi köpt en tag nu som vi knäppte på honom på Kolmården igår, utifall att han skulle springa bort igen. Återkommer om hur det gick. 

Lucka #18 – Tipskalender 2020

#18: Polismuseet

Jag gissar att det finns fler polismuseer i landet, som förhoppningsvis alla är lika trevliga som det i Stockholm som jag härmed rekommenderar. Det är en väl spenderad förmiddag eller eftermiddag och kom ihåg; man får INTE klättra på polisbilen! De ska för övrigt ha satt upp en skylt nu, enligt egen utsago.

Polismuseet: Att klättra eller inte klättra – det är frågan

Vi har varit på polismuseet med pojkarna. Det var bra, men jag kan inte låta bli att tänka att poliser, om några, vet hur folk är. Alltså hur folk verkligen är. Hur är det möjligt att de missar hur barn är?
polismuseet entre

Allmänt om Polismuseet

Vi var där för nån vecka sen, och det är absolut ett ställe värt ett besök en regnig söndag eftermiddag till exempel, men det är inte jättestort. Det finns en riktig pålad polishelikopter utanför entrén som vi gapade åt en liten stund innan vi gick in. Stället har krokar för ytterkläder och gratis förvaringsskåp, även om nyckeln som hör till sagda skåp sitter på en nyckelring som egentligen skulle behöva ett eget skåp.

Det finns bord och stolar för den som har med sig matsäck och så finns det automater med dryck och sånt för den som vill.

Berättelser med hörlurar och skärm

Pojkarna sprang raka vägen in på barnutställningen ”Polis, polis…” och fastnade direkt vid sagorna. Det är förstås inte sagor som berättas, utan verkliga historier om juveltjuvar och sånt. Det finns en monter med prylar som hör till berättelsen, en skärm som visar berättaren och dramatiserade scener ur historien, samt 2 hörlurar så att 2 barn kan lyssna samtidigt.

Vi lyssnade på alla, sen gick sprang vi till rummet med polisbilen och polismotorcykeln.

Polisbil och polismotorcykel

Det är en riktig bil, naturligtvis modifierad för att barn ska kunna klättra runt i den och pilla på allt, och en riktig motorcykel. När vi kom in i rummet stod ett barn på polisbilens tak medan blåljusen snurrade och gav rummet discostämning. Inne i bilen for det runt några ungar till och på motorcykeln satt två stycken och tryckte på alla knappar som fanns.

Såhär är det med barn. Såhär gör de. Skulle det falla dem in att klättra på ett biltak någon annanstans? Möjligt, men de skulle aldrig få det. Ingen vuxen skulle tillåta en sån sak.

Att klättra, eller inte klättra – det är frågan

Simon såg på barnet på taket och, klättrare som han är, var snabbt däruppe så fort det blev ledigt.

polismuseet polisbil

Här finns det två ställningstaganden att göra som förälder:

  1. ”Man får inte klättra på biltak, kom ned ögonblickligen!”
  2. ”Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där.”

För dig som tycker att alternativ 1 är det enda självklara, betänk följande:

  • Det finns många lekparker som har gamla bilar ombyggda till klätterställningar.
  • Det är en barnutställning.
  • Bilen är uppenbarligen modifierad för att kunna hanteras riskfritt av barn.

Vidare, en mer subjektiv punkt, men ändå: Polisen har ett museum, för barn, med modifierade fordon. Naturligtvis har de inte underlåtit att sätta upp en skylt om att man inte får klättra på bilen därför att de förlitar sig på att vuxna ska fatta det själva. Det självklara i sammanhanget är att utgå från att de på polismuseet även förstärkt taket på bilen, därför att så fungerar människor. KAN man göra en grej, så finns det ALLTID någon som gör det och gör en, så gör flera. Finns det någon yrkesgrupp som vet om detta så är det poliser – liksom alla andra yrken som hanterar människor.

”Man får inte klättra på biltak, Simon. Kom ner!” sa Björn.

”Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där,” sa jag samtidigt.

Vi tittade på varandra, båda lika förvånade. Va? Det är klart att den är förstärkt, sa jag. Va? Det är klart att den inte är, det är ju en bil, sa Björn.

Serviceminded på polismuseet

Simon fick komma ner, och efter en liten stund till var det dags att åka hem. På väg förbi entrékassan frågade jag mannen med näsan i mobilen som stod där:

”Due … Får barnen klättra på polisbilen som står därinne? På taket, alltså?”

Han gav mig en blick som jag kände igen bara alltför väl. Det var den där blicken som jag tror att vanliga dödliga uppfattar som reserverad artighet, men som jag, efter 10 år i servicebranschen på hotell, känner igen som resultatet av ett noga behärskat mentalt utbrott av förakt inför hela mänsklighetens samlade idioti kombinerat med en het önskan om att byta jobb till skeppsbruten på en öde ö i Söderhavet. Den vanligaste tekniken är att avskärma sig och liksom zooma ut till hälften.

”Nej,” sa han kort.

”Ni vill kanske sätta upp en skylt,” sa jag.

”Vaddå?” sa han och bekräftade därmed misstanken om Söderhavet.

”Jag såg ingen skylt om att barnen inte får klättra på taket, så om ni har en, så vill ni nog flytta den så att den syns bättre.”

Han såg ut som Björn gjort för en stund sedan, när jag sa att taket var förstärkt, så jag upprepade samma sak igen:

”Det är ju en utställning för barn. Barn klättrar, särskilt våra. Det är deras grej. Om ni inte vill att de klättrar på taket på polisbilen, så måste ni sätta upp en skylt.”

Han vände lite på sig så att han stod med sidan mot mig, och den reserverade artigheten var, om möjligt, ännu kallare när han svarade:

”Jag ska framföra det.”

Tjena, tänkte jag.

polismuseet motorcykel

Kanske är jag ute och cyklar när jag tror att det är poliser inblandade i utställningen på polismuseet. Jag menar, riktiga poliser har sannolikt annat för sig än att ställa i ordning en utställning, men jag tänkte mig ändå att Polisen ligger bakom Polismuseet och Polisen består av poliser. Det var kanske inte helt genomtänkt. Hursomhelst så har jag mailat dem om skylten.

Hur hade du gjort, spontant? Hade du tänkt som jag, eller som Björn – eller kanske varken?

Regnig söndag på Fjärilshuset

Vi besökte Fjärilshuset i Hagaparken i söndags. Sist vi var där, för nästan två år sen, kröp Adrian lika mycket som han gick. I söndags klättrade han ungefär lika mycket som han gick.

Det var Simons idé att åka och ”titta på rockor”. Egentligen ville han åka redan i lördags men då var det så fint väder så vi åkte till Vasaparken och stod och huttrade där istället, medan pojkarna klättrade på allt. I söndags däremot, då ösregnade det när vi gjorde upp dagens plan.

Årets besök på Fjärilshuset i Hagaparken

Det finns en bassäng med karpar direkt när man kommer in – så stora de är! – och ovanför bassängen växer ett träd (?) som släpper russinstora frön. En del av fröna hade trillat bredvid på marken, så pojkarna provade att ”mata” fiskarna med dem – man ska förstås inte mata djuren, men dessa frön trillade ju i vattnet av sig själva ändå, så vi lät dem hållas. Fiskarna var inte dummare än att de spottade ut fröna igen efter att ha tuggat på dem en stund.

Det här är inte samma bassäng, men det var värt en bild ändå. Älskar såna här skräckskyltar.

Efter jättefiskarna kommer man till jättefjärilarna. Underbart vackra och ganska närgångna fjärilar, och så förstås jättemalen som bara lever i tre dagar:

På deras avdelning finns även sköldpaddor, och rockor (!) på kanske 30 (?) cm djup.

Efter det går man vidare till saltvattensavdelningen med hajarna, nemo-fiskarna, maneterna och filmvisningen om hur man märker tigerhajar.

”Woooooow …! Titta hajar, mamma!!”

Det är verkligen ett bra ställe. Inne på hajavdelningen finns toaletter lättillgängliga, mycket yta, stora ”fönster” till hajbassängen, och så kryptunnel för barn (oklart vad som fanns i den för jag fick inte plats, men tyckte jag skymtade nån sorts installation i taket).

Det här är alltså fortfarande ett strakt tips, även för mindre barn.

Obs! Ej sponsrat.

Spånga Bys 4H gård – klart tips om ni har vägarna förbi

Jag är kär.

I en get.

Alltså den här geten … jag har aldrig träffat en så kelsjuk individ! Vi tar det från början:

Förra helgen tyckte Björn att vi skulle åka till en 4H-gård. Den 4H-gården där jag brukade hänga när jag var 4 år är också den där vi varit mycket med pojkarna (och även där Simon gav bort sin napp), men det är ju alltid kul att testa nåt nytt. Det var fint väder, så vi gav oss ut på en längre cykeltur till Spånga Bys 4H gård, och det var en glad överraskning.

Spånga Bys 4H

Det första vi gjorde när vi kom fram var att ge pojkarna äpple, och medan de åt gick jag några steg bort och hittade hönsen och getterna. Jag stack i armarna genom getternas staket och försökte halvhjärtat locka på dem – djur lyssnar aldrig på mig – och då var där en som lyfte på huvudet, tittade på mig säkert en hel sekund och sen kom traskande. Den var inte rädd, stod helt nära och liksom vände sig vartefter så jag skulle komma åt att klia den på de bra ställena – vilket i getens fall tydligen var runt öronen och på kinden, och halsen, och ögat (?), och överallt.

spånga bys 4h

Visst har de märkliga ögon, getter? Och det var som att den blev helt groggy av att strykas, det syntes hur den verkligen njöt.

Pojkarnas äpplen tog dessvärre slut så jag kunde inte stå kvar och gosa vid staketet hela dan.

spånga bys 4h

Plaskdammen visste vi ingenting om, så pojkarna fick plaska på i kalsongerna. Adrian badade och plockade sten från botten, Simon sprang runt kanten och … oklart vad han hade för sig. Koncentrerad var han i alla fall.

spånga bys 4hmjh

Adrian var helt såld på klätterställningen. Där fanns även gungor, studsmatta, och en liten inmurad småbarnsgård i skuggan under träden.

Den största succén, eller i alla fall den sista innan vi blev tvungna att åka hem och äta lunch, var konstverk-klätterställnings-rutschkanorna.

Vi hade en lång diskussion i efterhand, Simon och jag, om huruvida den ena var grön eller blå. Jag hävdade grön, sen tittade vi på bilderna och jag sträcker mig till blågrön.

Spånga Bys 4H gård har även hästar, som vi såg i en hage bredvid gungorna, och en massa andra djur enligt hemsidan som vi inte letade reda på. Vi kommer komma tillbaka många gånger tror jag.

Uppdatering 2022

Tyvärr blev Spånga By utsatt för skadegörelse 2021. Eller skadegörelse och skadegörelse – mord är mer riktigt. Fyra djur dog till följd av avsiktligt förgiftat dricksvatten, så de har flyttat till Akalla. Läs mer om katastrofen här.

Verksamheten upphör på Aquaria den 30e september så passa på innan dess

aquariaAquaria

Vi var som sagt på vattenmuseum igår, dvs vi åkte till Aquaria för att låta Daniella städa ifred hemma på förmiddan.

Aquaria – ”upplev regnskog, vackra korallrev och en makalös utsikt över Stockholm” – vattenmuseum upphör med sin verksamhet den 30e september i år så eftersom väderprognosen var tvetydig och vi ville slippa gå och bara vänta ut tiden på nån lekplats här hemma, så åkte vi dit enligt plan trots vackert väder.

Vi råkade komma fram till entrén exakt när de öppnade så vi var allra först in. Simon var lite tveksam i början och blev rädd för de stora fiskarna i dammen precis efter entrén, men sen landade han och var superfascinerad ett bra tag.

aquaria

Rockorna, ”Nemo” och drakfisken gjorde störst gemensam succé, liksom den läckra tunneln genom rockornas pool.

aquaria

aquaria

Fick ingen bra bild på drakfisken, men drakfiskens polare (ovan) (ja, det är en fisk) låg tillräckligt stilla.

aquaria aquaria aquaria

Nemo, eller ”clownfisken” om vi ska hålla oss till vuxenspråk, var också svår att få skarp. Tycker de är så vackra, de rör sig så mjukt och vigt – i den mån en firre kan vara vig.

På 40 minuter hade vi avverkat hela stället, långt tidigare än vi tänkt så vi gick en promenad på bryggan i gästhamnen intill.

Sen drog vi hem, och när vi kom hem hann jag stänga av motorn på uppfarten preciiiis innan Simon började åksjukekaskadkräkas i baksätet, så just nu styr vi mot Öland i en lätt kräk- och citrondoftande bil.

*OBS! ej sponsrat

Vi var på fjärilshuset i Hagaparken

I lördags fick vi denna snilleblixt, bara en aningens sent på morgonen men vi körde ändå.

Simon pratar ofta om hajar, ända sedan han först stiftade bekantskap med Lilla barnkammarbokens hajsång* för nåt år sen. När vi är i lekparken så blir jag allt som oftast runtkommenderad i klätterställningar och båtar under förevändningen att ”haja bita dä”.

Fjärilshuset i Hagaparken

Ja, de har hajar där. Och fjärilar, och ”Nemo”, och sköldpaddsungar, och en robotkrokodil – bästa kombon ever –  samt grodor. Jag missar säkert en del djur här, vill du ha korrekt info så besök deras sida.

Simon tyckte det var jättekul. Hajarna var spännande en liten stund men sen var det fiskarna, framförallt karparna (fiskrikets svar på jumbojet) och ”nemos” som drog.

Adrian tyckte det var kul så fort han fick gå själv. Han var länge ängslig över allt nytt, men sen gick det över och vi tappade bort Simon och Björn medan jag travade efter honom runt på fjärilsavdelningen.

fjärilshuset

Fjärilarna var stora, fantastiskt vackra och nära. Särskilt en metallicblå variant som flög långt och lågt längs gångarna med en hel flock ungar efter sig. Jag lärde mig att enorma fjärilar har så stora vingar att de kan glidflyga ganska långt, alltså de måste inte flaxa hela tiden.

fjärilshuset i hagaparken

Fjärilshuset som utflyktsmål

Vi har inte varit där förut, men baserat på ett enda besök skulle jag säga att det passar jättebra för yngre barn. De tillåter inte barnvagn därinne men man kan låsa fast den på en barnvagnsparkering utanför entrén. Där finns en enklare restaurang, eller lunchservering eller vad det nu kallas, med fokus på barnfamiljer – dvs enkel och dyr mat. Det är praktiskt att äta där efter besöket, men då ska det vara pga tidsbrist och inte för att maten är oslagbar (för det är den INTE). Det är inte heller superstort, så barnen orkar med hela stället och gärna flera varv 🙂

 

*Lilla barnkammarbokens hajsång: