Ny hobby: familjeutflykter sena helgeftermiddagar

Vi har varit sparsamma med familjeutflykter av den här sorten, och med sparsamma menar jag totala främlingar, för det har känts lite osäkert. Du vet, mycket meck för kort tid på plats. Det är först nu som vi upptäckt att om vi inte måste äta middag hemma så blir det plötsligt mer utrymme och möjligheterna står bokstavligen i kö utanför dörren nu när det varma(re) vädret är här.

Nationaldagen

Jag har fortfarande inte berättat om hur oväntat bra vi hade det på nationaldagen…! Jag är själv förvånad över hur bra det blev till slut. Alltså vi hade ju alla förutsättningar förstås; först helg, sen måndag med barnvakt och dejt, sen ledig nationaldag med fantastiskt väder.

Dagen förflöt lugnt och stilla, och vi hade planerat att åka in till stan och ”essinge-nånting” för att träffa kusin Jonna efter att Simon vaknat på eftermiddan. Vi hade en liten dipp där när jag kom på att vi behövde veta vart vi skulle och försökte få tag på henne, och det inte gick. ”Essinge-nånting” var inte tillräckligt specifikt för att vi skulle våga chansa, så vi packade bilen ändå och åkte till centrum här i närheten istället.

När vi väl packat ur ungar, vagn och picknickutrustning upptäckte vi att vi missat hela firandet och att folk var på väg hem, men då ringde Jonna så vi tog tunnelbanan in till Fridhemsplan, bussen ut på Lilla Essingen och hoppade av vid Östra Primusparken.

Aldrig hört talas om. Aldrig varit där. Parken är liten, så det tog väl en minut att gå runt hela och leta efter min förlorade kusin innan hon hittade oss och vi kunde slå ut vår filt intill de andras.

Vid det här laget var klockan framåt 17. Adrian sov fortfarande sin middagslur, marken var full av filtar med folk i blandade åldrar och stilar och technomusiken dunkade i vågor över gräset. Adrian sov vidare. Simon stirrade storögt på allt och alla.

Vi hade plockat ihop varsin sallad i självplocket på mataffären vid Fridhemsplan, och det var det bästa vi kunde ha gjort i matväg. Simon åt sin sallad med bara sånt han gillar, medan han satt stilla på filten och typ intog omgivningen och försökte mata alla som pratade med honom med morötter.

Adrian vaknade. Även han stirrade storögt på allt men på ett väldigt taggat vis; han log konstant och hoppade med benen mest hela tiden. Simon, som tittat färdigt på folk, ställde sig upp och började härma alla som rörde sig till musiken.

Vid 18 tröttnade arrangörerna på alla barnfamiljer och vred upp volymen, vilket ledde till att vi först försökte leta lä från ljudvågorna, men vi gav upp efter ett varv runt parken och åkte hem. Kort men roligt, och vi var hemma till strax efter 19 – lagom för välling.

Skansen

Eftersom det gick så bra med ungarna, dvs inga härdsmältor, inga bråk, inga dippar eller dylikt, så bestämde vi att vi måste hitta på mer saker med barnen. Därför var vi på Skansen i söndags.

Simon är fascinerad av allt han inte ser dagligen – och även av mycket som han ser dagligen – och sånt som rör sig är förstås spännande. Djur, insekter, grävmaskiner, lastbilar, flygplan – du förstår. Djurparker är därför ett tacksamt utflyktsmål.

Skansen har lite tokiga öppettider för vår rytm med middagsvilan och mat och allt det där, men vi tråcklade oss iväg och efter att ha glömt Adrians napp hemma, lyssnat på hans övertrötta bebisvrål hela vägen i bilen, blivit irriterade, kört vilse, blivit åksjuka, upptäckt att vi även glömt Adrian mat hemma, stannat och panikhandlat bebismat på 7eleven och bytt förare så kom vi till slut fram.

Adrian somnade direkt, och Simon var en fröjd att ha med sig. Han gick lite själv, åkte lite vagn, satt på pappas axlar och trodde att han bestämde vart vi skulle gå.

Undervattensfönstret hos sälarna var svårt att slita sig ifrån.

När Adrian vaknade gick han plötsligt in i ett nytt utvecklingssteg och vägrade sitta i vagnen, så han fick stå istället.

När det var dags för mat så försökte jag ge honom av barnmatsburken som Björn nyss handlat, men den var från 8 månader med spaghettibitar i och han såg bara äcklad ut, så det blev att tanka i honom en fruktklämmis (som Björn också köpt som backup tack och lov) istället och börja gå mot utgången eftersom de snart skulle stänga.

Trots failen med nappen och maten så var det ändå en bra utflykt. Vi hade tänkt äta på restaurang också, men utan mat och napp till Herr Plötslig Hungerdipp Från Ingenstans så kändes det som nåt att spara till nästa gång.

Failsafe

Skötväskan har nu berikats med sin egen nappflaska och en färdigblandad tetra för Adrian, samt en egen napp, så att detta inte händer nästa gång.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Barndomens 4H gård

När jag var liten, alltså dagisliten, bodde vi i närheten av en 4H-gård – alltså en sån där med hästar, får, höns, kaniner och lekplats och jag vet inte vad. Vi brukade vara där ibland på helgen, och jag minns att jag tyckte det var jättekul.

Stället finns kvar, men jag hade glömt att det existerade – dvs fram tills min mamma tog med Simon dit för 2 veckor sen. Han gjorde inget annat än att prata om hönsen när de kom hem.

I helgen åkte jag och Björn dit med barnen. Jag var max 7 år gammal när jag var där senast och stället har naturligtvis förändrats mycket, men jag kände igen mig. Inte som att jag hittade eller så, men när jag gick runt där med Simon i snålblåsten och fick små minnesblixtar kändes det så välbekant. På ett främmande vis. Som ekon från nattens dröm som man trodde att man hade glömt helt. Typ déjà vu.

Alla som var där frös, förutom alla barnen då. Och jag.

”Hur länge måste vi vara här?” frågade Björn när vi varit på plats i en halvtimme.

”Så länge som möjligt!” sa jag hurtigt och fortsatte min pitch till Simon om att åka den jättestora rutchkana.

Han nappade aldrig. Istället stod han som förstenad och stirrade på hästarna, pratade om fårens vattenhink eller om kaninerna som inte fick vara ute.

Nästa gång. Då händer det.

Hur man tömmer en lekplats på under en minut

Björn är krasslig, och har så varit i fan 3 veckor nu. Simon snorar överallt som vanligt, Adrian hör också börjat nu och jag har börjat få lite ont i halsen, men jag antar att det är i sin ordning.

Igår var det lördag och för att göra nåt tillsammans, som JAG dessutom gillar för egen maskin, föreslog jag en utflykt.

”Javisst”, sa Björn. ”Vart då?”

Jag flirtade.

termosmugg-delux”Bromma Blocks?” sa Björn.

Jag hade redan nämnt att jag ville dit i veckan, eftersom min termosmugg försvunnit och jag har svårt att få ordning på vardagen utan den. De säljer sådana på en affär där, alltså jag menar kolla vilken skönhet! Man kan tappa den i golvet utan att den läcker, och den håller lätt värmen i 1,5 timme innan det börjar bli ljummet. Helst ville jag ha den ofärgade varianten eftersom den här inte går att köra i diskmaskinen men äsch. Det gör ingenting.

Anyway. Vi åkte dit, handlade mugg och lite julprylar och hittade lekhörnan där vi släppte lös Simon medan Adrian sov. Faktum är att Adrian både somnade och vaknade hemma, så han var liksom inte inblandad i utflykten mer än som bagage.

Simon behövde 10 min för att bli varm i kläderna och sen var det full fart i lekhörnan, precis som det var på alla andra ungar där i varierande åldrar. Han röjde järnet medan jag och Björn satt på bänken lutade mot varandra och diskuterade bänkskiva till köket.pa-leklandet

Efter kanske en halvtimme passerade en annan mamma mig och Björn. Hon var på väg in att hämta sin unge, kastade en blick på oss och sa:

”Det är ett barn som kräks där borta. Om jag var ni skulle jag inte våga vara kvar.”

”Va?! Var??” hojtade jag och Björn i munnen på varandra samtidigt som vi for upp som skållade från bänken. Mamman pekade, men jag tittade inte ens.

”Tack!” sa jag över axeln samtidigt som jag joggade ikapp Simon och tog honom i ett björngrepp. Jag kunde se nyheten sprida sig som en löpeld bland föräldrarna på plats, och alla reagerade exakt som vi.

”NEEEEEEJ!” ropade Simon.

”Joj!” ropade jag, gav honom till Björn som redan stod startberedd med vagnen, drog på mig stövlarna och snubblade efter Björn som redan rundat hörnet. Jag kastade en blick bakom oss och såg att inte ens hälften av alla barnen var kvar.

Antagligen var det ingen fara, men magsjuka skyr man som pesten och jag har svårt att tänka mig ett mer effektivt sätt att tömma en lekplats än att ropa ”kräks!” så att några hör.

 

Varför vill du fota min unge?

Jag och Simon skulle på utflykt härom dagen, så vi tog vagnen och knallade iväg till tunnelbanan. Det var första gången han åkte tunnelbana, han satt i mitt knä med overallen runt midjan och stirrade storögt på alla som satt i närheten. Han är ju väldigt liten och folk tittar förstås tillbaka, de kan inte hjälpa det. Mitt emot oss satt en tjej i yngre tonåren och log mot Simon som flinade sådär förbehållslöst som barn gör, men när hon såg att jag såg det skärpte hon ögonblickligen till sig och tittade bort, som om hon begått nåt socialt fel. Efter ett tag tog hon upp mobilen, glömde stänga av ljudet, höll upp den mot oss och tog en bild.

Det var en ung tonårstjej, och vi var främlingar för henne, så jag brydde mig inte om det. Hade det varit en vuxen vet jag inte om jag hade reagerat annorlunda… Jag borde förstås ha gjort det, men jag vet inte för jag var så oberedd på det där – jag tror ju att folk ska respektera mitt barn på samma sätt som de respekterar mig, men icke. Jag är inte impulsiv och behöver lite tid på mig för att greppa och tycka i en ny situation, sån är jag, så nu måste jag tänka ut en handlingsplan om detta händer igen.

Så vad gör man? Ska man kräva att personen ska radera bilden? Eller ska man se det slaget som onödigt, förlorat redan från början, och istället nöja sig med att tala om vad man tycker?

För mig är det integritetskränkande men det beror också på vem som tar bilden. En främmande tonårstjej… jag ser ingen harm i det. Hon borde veta att man frågar först men jag hade sagt ja ändå. En vuxen kvinna? Respektlöst. En vuxen man? Respektlöst och oroväckande (tyvärr). Om man ber om lov kan det vara en annan sak, men alltså varför vill du fota min unge? Det är inte en utställningshund jag har i knät ändå.

bebis på tunnelbanan

Simon sov i vagnen på vägen hem, så då behövde jag i alla fall inte fundera mer på saken.

När man är sitt eget problem

Idag ska Simon och jag åka ut till Tessan i Mölnbo. Hennes barn, Ebba och Adam, har höstlov så det blir vi två plus barn.
Mölnbo, för den som inte vet, trafikeras av pendeln men ligger så långt bort att man där pratar om Stockholm på samma sätt som man pratar om Uppsala eller Västerås, dvs som ett annat land.
Drömde inatt att tiden bara gick idag, sådär som den kan göra vissa dagar, utan att vi kom iväg. Jag blev tvungen att ringa henne vid 16:30 för att undra om hon fortfarande tyckte det var en bra idé att vi kom, men då fick jag inte tag på henne.
Känslan var den där du vet när man blir så besviken på sig själv, så trött pch less och arg för att man är sitt eget problem och frustrationen får nästan inte plats i bröstet för att man inte fattar hur det gick fel.
Det tar en dryg timme att köra, så jag planerar att pricka in Simons förmiddagsvila i bilen.
Det här blir en bra dag. Måste komma ihåg att ta med mig kameran.

Mössa på posten

En av gårdagens utflykter gick till brevlådan. Jag kallar det utflykt eftersom det är kanske 40 m dit och jag bar på en synnerligen högljudd unge. Han var väl övertröttad, han hade ju varit vaken i säkert en hel timme.

mössa på posten

Morbror Mats vet inte om vi bestämt oss för namnet Simon än eller inte.

Anyway, han fick en glad hälsning med foto på den stolte mottagaren.

nya mössan