Tack, Universum, för förskolan!

Jag står på den lilla träverandan vid förskoletrappan, det är redan kolsvart ute och det är minusgrader äntligen. Jag har vänt mig mot himlen, slagit vantarna över ansiktet och ropar nu genom det tjocka garnet:

”TACK, UNIVERSUM, FÖR FÖRSKOLAN!!”

Jag tar ett djupt andetag, inser att detta precis hände på riktigt och inte bara i min fantasi, och samlar mig. Den andra mamman tittar uppmärksamt på mig, så jag kan ju inte backa nu.

”Det ju är trist att säga så om sina egna barn, men vi är inte gjorda för att sitta instängda med dem och ha dem i ansiktet 24/7! Inte i tre veckor!”

Det hinner blänka till av oro för hur det här ska landa hos de, nu två, andra mammorna som precis som jag står och väntar på att få ut sina ungar från förskolan där vi inte längre får gå in, men en av dem ler igenkännande och delar med sig av att hon brukar räkna ner till slutet av semestern, inte till början av den.

Åh vad vi älskar våra ungar, det finns ingenting vi inte skulle göra för dem – men vad skönt det är när någon mer erkänner att när ungarna väl är installerade på rätt sidan om förskoledörren på morgonen, och vi tagit oss utom synhåll, så firas det med några glädjeskutt och/eller djupa andetag. I mitt fall är det både och.

De var tillbaka på förskolan redan i måndags, men det har tagit ett tag att fatta att det är sant. Den här julen var inte en av de bästa, men igår var det tjugondag knut så idag ryker granen med alla sina polare upp på vinden. Vi skulle ha gjort det med pojkarna igår, men … alltså det har varit så stökigt och jag hittar gärna sakerna igen nästa år. ”Lugn och ro” är mina ledord nu på obestämd tid.

Simon passade på att tatuera sig under jullovet också. Den här var den sorten som var oväntat svårtvättad, för övrigt.

När Universum gav mig nya vantar

November är redan här och jag letar fortfarande förgäves efter nya stövlar som kan ersätta mina trogna men ack så slitna vapendragare från 2008. Där har vi hela nackdelen med att köpa kvalitet; när man till slut måste förnya finns det inte längre kvar.
Det kommer antagligen sluta med att jag inte hittar några i år heller.
Kanske i vår då… (?).

Som tur är går det bättre på andra fronter. Jag hade ett par mockahandskar som jag köpte på eBay för 5 år sen och har misshandlat flitigt sen dess, det hade gått hål mellan fingrarna och färgen var oigenkännlig, och i brist på andra vantar hade jag dem på mig när jag åkte till skolan för några dagar sen.
Jag satt på tåget med handskarna i knät, sen gick jag av tåget och började gå mot skolan, och sen blev det kallt om händerna eftersom handskarna låg kvar på tåget.
Samma dag på vägen hem satt en tjej mitt emot mig på tunnelbanan. Hon hade satt sina vantar bakom handtaget vid fönstret och jag upptäckte att hon glömt dem flera stationer efter att hon gått av.
Klart att jag tog dem med mig. De är inte snygga, men de är svarta och alltså diskreta och det är ganska kallt ute nu.

Tack, Universum, för mina nya vantar.

nya vantar

På en tredje front går det mindre bra; Simon är sjuk med hög feber om kvällarna och nätterna precis som förra vintern. Resultat: dålig sömn för alla. Adrian störs förvisso inte av Simon, men han ordnar tillräckligt med störningar för egen maskin så det gör inget.

På förskolan säger det att det antagligen är samma sak som de andra barnen hade förra veckan, och i så fall får vi räkna med att det tar en vecka att bli frisk. Under tiden känner Björn sig sliten, som är ensam med båda pojkarna hela dagarna när jag är i skolan. Stackarn. Jag avundas honom inte. Jag avundas ingen av dem, faktiskt.


PS. Om du säger att vantarna är dina så kommer jag inte att tro på dig.