När man blir så arg att man inte vet vart man ska ta vägen

Jag förtydligar, för det otränade ögat, att bilden föreställer ett vredesutbrott på hallgolvet. Problemet verkade vara all form av förändring; gå in, ta av ytterkläder, äta äpple (lönlöst försök till muta), resa sig, sluta vråla.

Eftersom det sistnämnda inte lämnade annat val än att vänta ut honom – han kan ju inte rimligen rulla runt på golvet och vråla konstant ända till dagen därpå, då han å andra sidan skulle vara mer eller mindre startklar, påklädd som han var – så gick jag och hämtade systemkameran. Jag är inte en överbegåvad fotograf och det var lurigt ljus i hallen, så jag fick pröva mig fram.

”Nä du Simon, det får nog bli blixt i alla fall.”

”UUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-WWOOÄÄÄÄ-NÄNÄNÄNÄNÄNNÄÄÄÄÄ-MINA! MINNA!!”

Vi är alla lika

Jag minns livligt mina egna vredesutbrott från när jag var liten. Antagligen inte SÅ liten, som Simon, men känslorna tror jag inte skiljer mycket. Jag minns hur jag försökte få utlopp för ilskan som liksom var för stor för att få plats i mig, och hur alla försök (slåss, banka, skrika, få tokspel på golvet) var som att kasta ved på elden tills det liksom brann i bröstet på mig. Jag kunde hålla på länge.

Jag vet att det inte är så mycket man kan göra medan det pågår; ingen människa är kontaktbar mitt i ett raseriutbrott.

Apropå att ilska, och att känna igen sig; jag kom över den här artikeln i veckan,

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

som i princip går ut på att barnet inte självklart hånar dig bara för att det skrattar åt dig när du blir arg. Det kan vara precis tvärtom. Det fick mig att tänka på att det kanske skulle vara lättare för oss alla om vi försökte tänka lite djupare än till bara här och nu. Försöka tänka lite oftare ”om det var jag”, eller kanske ”hur ser det här ut från barnets håll just nu?”.

Lättare sagt än gjort, jag vet.

 

Helgen: nya erfarenheter och ny vagn

Den var händelserik, helgen.

Lördag

I lördags kom gravida kusin Jonna och åt lunch med oss, och plockade med sig ett gäng urvuxna barnkläder. På eftermiddan kom Linda & Johan med lilla Åskan som är 2 månader yngre än Adrian, men exakt lika stor, och de stannade över middan där Simon förvånade folket genom att 1) aldrig vara stilla och 2) äta oliver och Gruyère mellan breda leenden som om han aldrig hade gjort annat.

Söndag

Söndag bjöd på lite fler nya erfarenheter – utöver oliver och Gruyère alltså:

Ja, han trillade till slut. Det såg ut som när barn ska lära sig dyka, och de inte riktigt fixar det utan att försöka ta emot sig så de landar på ansiktet istället.

Han grinade ymnigt, och jag kämpade som en dåre för att inte börja gråta av skratt. Det var inte som att han aldrig fick nån varning. Stackarn. Livets hårda skola.

”Koko” – fingerfärg på papper, 2017. Konstnär: Simon.

Jag har en plan för när barnen om några år kommer och frågar vart alla deras teckningar tagit vägen; jag ska plocka ner dem från vindan, och ha fotobevis för att vissa av dem suttit på väggen ett tag.

Farmor och CJ kom och hälsade på och bjöd på fruktsallad på eftermiddan, allt för att fira Simons 2-årsdag i efterskott. De hade med sig en skottkärra i present, och så fort han fick chansen att gå ut och provköra den så var succén klar.

Eftersom han fick kratta och räfs av mormor så är han nu kittad för att röja upp i trädgården inför sommaren.

Vi räknar kallt med dig, Simon.

På kvällen hittade jag denna på facebook och blev alldeles till mig och spontanlovade att köpa den.

Eftersom vi redan har en sån, typ, så krävdes lite övertalning för att få med Björn på tåget men han var jättetrött så det tog inte så lång tid.

Jag ska åka och hämta den ikväll.

 

15 dagliga konflikter och minst en oemotståndlig stund

Vi har typ 15 allvarliga konflikter om dagen, och det kan gälla precis vad som helst där våra åsikter går isär.

JAG tycker till exempel att det är helt otänkbart att bitas, slåss, rivas och nypas – för att ta några exempel.

HAN tycker att det finns flera vanligt förekommande situationer där den bästa lösningen är att göra just det, eller att kasta prylar i toan, spola vatten i kranen och blöta ner allt man kan i handfatet precis innan vi ska gå ut, eller kasta mat på pappa/bordet/golvet/whatever – för att ta några exempel.

Dessa dagliga konflikter är kämpiga för mig. Det är svårt som långsur vuxen att bli riktigt arg, men att sen klara av att släppa det. Jag måste ju släppa det när fighten är överstökad och vi är vänner igen, för annars skulle jag vara arg på honom jämt och det GÅR ju bara inte.

Han gör det lätt för mig, däremot, genom att vara fullständigt oemotståndlig minst en gång om dagen.

Igår morse till exempel så började han dagen med ett av sina ljusa ögonblick. Ett lite försenat födelsedagskort från morfar och marmor Pia väntade på honom på frukostbordet, och han blev så förtjust. Läste det fram och tillbaka, pekade på alla små figurer som marmor klistrat dit och tyckte INTE att var läge att släppa det när vi skulle äta.

Igår eftermiddag körde han en ljus stund till:

Det är så urbota sött, tycker jag, när man har en toddler som älskar grävskopor men inte kan hantera den så som det är avsett. Han gräver med den genom att hålla i själva skopan med båda händerna, och när han tröttnar på det undersöker han den en stund – inte genom att vända och vrida på den, utan genom att manövrera sig själv runt den.

Blev tvungen att filma skådespelet.

 

Simon, AKA Lillhajen, 2 år

I måndags fyllde Simon 2 år…!

Ibland får jag tidssvindel, och det känns som att jag alltid har haft honom. Det blir liksom svårt att minnas ordentligt tiden före honom, det är som om den var lite dämpad i färg och ljus.

Det här är INTE ett ”livet innan barn är tomt och bara ett förspel till det som spelar roll”-uttalande, by the way. Det är bara det att kontrasterna är så stora och kärleken så förblindande het att man blir bländad. Åker man skidor en solig dag och sen går in så ser man knappt nånting – samma sak.

Anyway…

Vi har valt att undvika socker, i den mån det är möjligt utan att bli fanatisk, till vårt yrväder. Jag hittade ett recept på sockerfri tårta på Minimat.se där tårtbotten är gjord med banan som sötningsmedel.

Det blev god, jag följde inte receptet till punkt och pricka eftersom det skulle vara gluten- och mandelfritt så jag kan inte uttala mig rättvist om det, dessutom hade jag i alldeles för mycket grädde.

Och för den som undrar så är står det ”Simon 2”, skrivet med frysta blåbär som tinat ihop till en sörja i en sil, på tårtan.

Jag vet, det är Hela Sverige Bakar för mig nästa. Men Simon gillade den.

Vi gav honom en xylofon i present – vi tänkte att vi behöver liva upp det lite här hemma. Det är lite för tyst. Mormor tilläts försöka sig på Blinka lilla stjärna, men annars fick ingen annan röra. Han spelade hamrade på instrumentet, förtjust, och sen spelade han lite på soffan, på bordet, på golvet, på babygymmet och på Adrian innan det tog tvärstopp och xylofonen, det genidraget, förvisades upp till Simons rum.

Han sörjer det inte, han har en sån där leksak du vet där man ska hamra ner plastpinnar i en träplatta, och den bor också där uppe sedan han försökt se efter om hammaren fungerade likadant även på andra underlag (bland annat min näsa). Han sitter ofta på mattan i sitt rum och hamrar med den där, det här kommer bli likadant.

Hemma igen, jetlaggade som attan

Resan hem gick bra, vi slapp rusningen på Essingeleden (vad har hänt, liksom? Vi var där prick 17:00!) men fångade upp den igen vid Korsningen från Helvetet (även känd som Brommaplan).

17:30 stängde jag av motorn hemma, Pia hade skickat med oss grytan från kvällen innan – till min fars förtret – så det var bara att packa ur folket, lokalisera käket, värma det och sätta sig.

Vi gick en promenad efter middan för att handla yoghurt till frukost och hämta paket på posten. Som en familj sengångare släpade vi oss fram på gångvägen medan Simon galopperade fram och tillbaka.

Underskatta inte en tvåårings energinivå. Jag blir andfådd när jag tänker på det.

Kvällen blev lite sen för honom, mest pga tidsomställningen – till sommartid, alltså, inte från Skåne – men tidig för oss. Björn var fortfarande helt väck imorse, och jag har tagit mig an tvättberget men… entusiasmen saknas, om man säger så.

Han får mig att undra om jag verkligen är kvalificerad som förälder

Det är mycket som är jobbigt för Simon nu, verkar det som. Jag gissar blint på att han är inne i nån sorts intensivare period av en jättelång fas som får mig att ifrågasätta om jag verkligen är kvalificerad som förälder. Särskilt när jag finner mig själv skrikande i kör med min tvååring. Som två dårar kan vi stå i köket ibland och vråla.

Ingen kan driva en till vansinne så till den milda grad som ens egna barn. Det vet alla, och nu även jag.

Simon gör detta genom att gapa ”MAMMA!!” hela tiden.

HELA TIDEN.

2 timmar kan han hålla på.

”Du menar att det känns som 2 timmar?” sa Pia.

”Nej, 2 riktiga. Jag har klockat honom.”

Han ropar och ropar och ropar och ropar och ibland väntar han på svar som när man leker Marco-Polo (vilket är jättebra när man till exempel är på Ikea), men ibland struntar han i det. Varje ”MAMMA!!!” som han ger ifrån sig verkar vara medvetet, inte oundvikligt som en unge som skriker hysteriskt och inte kan sluta trots att anledningen glömts bort.

  • Om jag ignorerar honom ökar ropen snabbt till skrik. Skrik som får balansnerven att vibrera i öronen så att man blir yr i huvudet.
  • Om jag skriker tillbaka… vi behöver inte gå in på det. Dåligt.
  • Om jag går undan med honom så avtar de tillfälligt.
  • Om jag ger honom min fulla uppmärksamhet, även på nära håll, förändrar det ingenting.
  • Om jag frågar vad han vill så är det som att prata med en vägg.
  • Om jag viskar mitt svar blir han förvirrad, men sen fortsätter han.
  • Om jag försöker avleda funkar det en liten stund.
  • Om jag säger ifrån på skarpen, blir arg, håller fast honom och tvingar honom att se mig i ögonen när jag säger att man inte får skrika inne så grinar han krokodiltårar och säger att han ska sluta (”Simon, ska du sluta skrika nu?”, ”JAA!”) men det håller aldrig länge.

Vi är bra på att vara eniga och konsekventa med honom, men nu har han uppenbarligen hittat både min och Björns svaga punkt. Vi blir tokiga av det här, framför allt jag. Simon känner såklart på sig det.

Alla jag pratat med säger att det kommer att gå över, och det vet jag väl, men under tiden behöver vi ett bra sätt att hantera det på. Ett sätt som vi själva tror på. Han är ju inte sån här JÄMT, men jag lyckas inte koppla det till typiska saker som trötthet, hunger eller överstimulans.

Jag frågade Lena på förskolan, och han skriker även där men han lyssnar också. När de säger åt honom att inte skrika så kollar han hur de andra barnen gör och sen rättar han sig efter det. Han KAN alltså låta bli.

”Jag kan bara berätta hur jag gjorde med mina egna barn, om det hjälper”, sa hon. ”De fick gå in i badrummet, eller sätta sig i trappan, och skrika klart där. Hur man än väljer att göra så gäller det att vara konsekvent!”

Nu är vi inne på att rusta oss med hörselkåpor och sätta Simon på en stol avsides när han blir som mest odräglig. Jag har sett det göras på TV, men jag tror de barnen var äldre.

Finns det nån som har nåt tips? FINNS det ens nåt man kan göra? Det känns lite hopplöst när han håller på och monopoliserar allt verbalt utrymme – och lyckas, ve och fasa – och startar redan före frukost.

 

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!”

Senaste nytt

Hans senaste ryck är att inte säga nåt annat än ”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!” när jag är inom synhåll. Jag kan sitta mitt emot honom vid bordet, se honom i ögonen och försöka konversera med honom – irrelevant. ”MAMMAMAMMAMAMMA!!!!!”, och sen skriker han i falsett så att kristallglasen sjunger i skåpen. Och sen skrattar han åt att jag blir missnöjd.

Det är omöjligt för Björn och mig att prata med varandra över bordet vid middan. Det spelar inte enorm roll vem av oss som säger ”ja, Simon?”, men om det är Björn så är det ta mig tusan bäst för mig att jag är tyst och inte får för mig att tilltala Adrian, eller nåt annat nonsens som inte har med Simon att göra.

Han äter gärna med handen längst ut på gaffeln – varför skulle han acceptera sked? VI använder ju inte det – och hoppas på det bästa; det verkar vara lite som att försöka få tag i flaskpost med en 2-meters-åra i massivt furu. Med noll kontroll över verktygets andra ända placerar han i samma svep tomatsås i håret, örat, ögat, näsan, halsvecket och haklappen.

”MAMMA! MAMMA!” gastar han från bordets kortända och pekar förnärmat på bröstet där maten till slut landat.

”Ja…”

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAAAAMMAAAA!!”

”JA, SIMON?!”

Han ger mig en skitsur blängande blick, för det har han precis lärt sig, och pekar på haklappen som om jag ens på avstånd varit inblandat i händelseförloppet som ledde till detta nederlag. Sedan plockar han upp en bit tomatdränkt fisk på gaffeln, som om han aldrig hade gjort annat, och gör en skickligt snärtig rörelse med handen som nästan är för snabb för ögat. Fiskbiten landar spikrakt mot Björns axel, stannar ett ögonblick klistrad mot tröjan innan den långsamt tappar taget och faller mot golvet. Simon stirrar förvånat på sin gaffel.

Jag tar tallriken och gaffeln i förebyggande syfte, jag vet att han i storhetsvansinne kommer leka väderkvarn härnäst, och mycket riktigt. Ett kristallskrik och frenetiskt vevande skickar vattenmuggen i väggen. Björn skäller på honom, han blänger, dreggelspottar på golvet, och så plötsligt är det som att ha en sån här på högsätet:

Typ ”nu har jag gjort mitt, och ni har bara att gilla läget. Ta det.”.

Men men… Det är här väl också en fas, en uppmärksamhetsmonopolfas. Vi kommer säkert ut som bättre människor på andra sidan allihop (?).

Annars så…

Drömde en sån obekväm dröm inatt, och idag verkar botten ha gått ur mig. Alla har vi våra dagar, eller hur? När det känns som att det inte är nån mening med så mycket av det vi gör.

Förutom att vårt hem styrs av en oresonlig tyrann med smak för russin och kristallglastjut, så tror jag stor del av humöret kan vara att jag är sjuk igen. Eller igen och igen, det är inte som att jag blev frisk eller så däremellan. Nu är det en annan variant av förkylning, en som kräver att mitt huvud i alla lägen utgör kroppens högsta punkt. Annars exploderar det.

För en månad sen började mitt medlemskap på SATS rulla igen efter förlossningspausen. Jag har fortfarande inte ens passerat utanför dörrarna. Adrian hostar och Björn knallar omkring med bihåleinflammation. Simon verkar som sagt må kanon.

mamma

Vi har förresten börjat stänga grinden till övervåningen nu när han sover. Det är en snäv tidsfråga innan han lär sig vågar klättra ur sin fängelsesäng och då… ska det bli intressant att lösa vardagsrutinerna på nya sätt.


Bildkälla här.

Gillade du mitt inlägg? Följ gärna min blogg på Facebook, eller via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉