Min senaste mardröm – jag har bara min egen hjärna att tacka

Jag tar ett djupt andetag, suckar och tar sats: “Du, jag måste få ventilera det här!”

Jag berättar för Björn om min senaste mardröm, som haft nöjet att väcka mig med full panik några ögonblick innan väckarklockan ringer och jag måste hålla andan för att inte bryta ihop.

Mysig start på dagen, eller hur? Jag fattar inte vad min hjärna håller på med. Varför gör den såhär mot mig? Va? Vad fan har jag gjort, liksom, för att ha så invanda självplågerispår på min repertoar att min hjärna tror att de är bra, baserat på att de är så bekanta, och därmed trygga? Jävla skit. Så om jag känner mig det minsta orolig över nåt, så försöker min hjärna lugna mig med trygga välkända saker, typ “oj lilla vännen, nu är det lite oroligt, jag spelar lite spa-musik för dig, vänta ett ögonblick så ska jag bara hitta en skiva … Här har vi en! Förlorade barn vol.32, DEN tar vi!”.

mardrömMärkligt att mina mardrömmar dessutom koncentrerar sig i princip uteslutande på Adrian, för övrigt. Kanske är det hans snabba utveckling, och alltså förändring, som ger mig en undermedveten känsla av förlust i kombination med kvällarnas psykbryt i badrummet och nattlig oro som gör det.

Oavsett så hoppas jag att det går över snart för det är ganska dränerande, det här.

Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

Utbrott deluxe

Adrians järnvilja ger upphov till utbrott deluxe i badrummet på kvällarna, särskilt när det är Björn som försöker borsta tänder/klä av/byta blöja/smörja in/klä på/vad som helst. Björn är envis som synden, han med, så de frontalkrockar och så står de och stångas och mäter sina viljor medan Adrian blir mer och mer utom sig.

Björn gör inget fel, han gör det bara på sitt sätt och tycker att det är för h*lvete samma rutin varenda kväll, det kan omöjligen komma som en överraskning osv., och detta passar inte lille monsieur. Så han skriker.

Inte det där falsettskriket som alla småbarn utrustats med, utan ett fullkomligt hysteriskt, desperat, ångestfyllt, ilsket och förtvivlat vrålande av två ord: ”mamma” och ”nej”.

Det här väcker väldigt mycket känslor hos mig som jag gör mitt bästa för att lägga band på men, ja … jag blir distraherad. Hans skrik tar två stadiga tag om mammahjärtat och vrider det till tusen nålar. Hjärtat hör att mitt barn tror att han håller på att dö, att han blir misshandlad, att han om och om igen förtvivlat ber att hans mor ska rädda honom men hon kommer inte till undsättning, hon sviker honom på avgrundens rand och vänder honom ryggen.

Att hantera, eller inte hantera …

Det som resten av mig försöker upplysa hjärtat om är att undergången ifråga består av ett, av den fylliga odören att döma, högeligen nödvändigt blöjbyte samt tandborstning. Badrummet är ganska litet och spektaklet utspelar sig alldeles intill mig och Simon, som båda försöker tilltala offret med jämna mellanrum och skjuta in lite avbrytande energi i vansinnet. Det har noll effekt, för att inte säga negativ.

Det finns kvällar när jag övermannas av mina känslor och erbjuder mig att byta plats med Björn, som rycker på axlarna och säger ”visst”. Min hjärtekrossare kastar sig i min famn och blir med ens tyst, lutar huvudet mot min axel och kramar mig hårt, hårt. ”Mamma,” säger han mjukt och mitt hjärta gråter av kärleksoverload och nederlag. Sen måste jag borsta hans tänder och det protesteras och tar tid, men jag är lite vigare i inställning och attackplan än min älskade sambo så jag kan parera ungen lite bättre. Han får inte som han vill, men han hinner med.

Det finns flera saker här som gör att det är så svårt att palla med. Dels att han så tydligt favoriserar mig över sin far; det är som om han försökte få med mig i sitt lag mot pappa och Den Fruktansvärda Hygienen. Jag blir ledsen för båda deras skull men mest för Björns. Det är inte kul att vara föremål för ”nej, inte du, jag vill inte ha dig”.

Dels är det den där lilla känslan av att manipuleras av en tvååring. Du som känner nån som är typ så gammal vet vad jag menar, för jag tror inte ett ögonblick på att vår lilla Gulleskrutt är ensam om principen i sitt angenäma kvällsbeteende.

”Inte!”

”Vaddå inte?”

”Inte bullegutt!”

Bild från i somras.

Så värdelöst att vara vaken före frukost

Varenda morgon

V a r e n d a   m o r g o n.  Jag kommer aldrig komma över det.

Varje morgon, oavsett helg eller vardag, tidigt eller sent, utsövd eller ej, så ska händelsekedjan ”beslut – samla kraft – avlägsna täcket – RESA SIG” genomdrivas. Även om jag har roliga saker att göra framför mig, om jag så är taggad till tänderna, så är momentet att stiga upp ur sängen ett jäkla krig.

Jag vet inte varför, och det hjälper inte att skriva om det. Det blir inte bättre för det. Tänkte bara lufta det lite. Tala om hur  v ä r d e l ö s t  det är för mig att vara vaken före frukost.

Impad av mig själv

Med det som bakgrund kan jag vissa dagar känna att jag är en skitbra mamma. Det är de dagar då Simon startar upp med att gråta i sin säng, och sen lägger hela det vad-det-nu-är som tynger honom på sin far (om han är först på plats) genom att vansinnigt argt och kränkt avgrundsvråla ”NÄ! PAPPA NÄÄÄÄJ!!! NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!!! M A M M A A A A A A ! ! ! !” tills jag kommer dit och då byter vreden mot ovilja, Nej-inställning, vill inte, kan inte själv, gör åt mig-NÄJ KAN SJÄLV, lyft mig, bär mig, släpp ner mig, kolla här och kolla där och TITTA vi har blått golv i badrummet, vill bajsa i sovrummet, bajsa här och bajsa där, nej inte bajsnödig, kissa-NÄJ inte på TOA!!!, välja kläder själv, vill inte ha kläder, bygga lego, gå i trappan SJÄLV, bär mig i trappan mamma-NÄJ KAN SJÄÄÄÄLV!!!.

De dagarna lyckas jag till slut, i trappan ner och målet liksom känns så nära, det är bara slutspurten kvar, SÄGA till Simon:

”Simon, nu har mamma tröttnat. Mamma är hungrig, mamma vill ha frukost. Ska jag bära dig, eller vill du gå ner själv?”

”Nej! Minna!” (Minna = kan själv)

”Ja men gå då.”

”NÄÄÄÄJ!”

Och sen bär jag honom. Han skriker och sprattlar, jag bär vidare.

Det kan verka trivialt, men jag ska berätta vad som INTE händer – dvs det som bara händer i mitt huvud – dessa dagar som känns som en komedifilm:

  • Jag lägger mig inte ner bredvid honom och skriker ikapp
  • Jag drabbas inte av total härdsmälta och börjar gråta
  • Jag lämnar honom inte för att gå ner och äta själv först

Det har förvånat mig, hittills, att ovanstående punkter trots allt bara inträffat ett fåtal gånger under hans liv. Det här beteendet är knappast reserverat för tiden före frukost – det har pågått ett tag, och sakta eskalerat till ett gäng sammanbrott om dagen (för hans del, alltså) där (tyvärr) skrattretande nog allt – ALLT – är fel. Oavsett vad man ändrar eller anpassar.

På samma tema

Föregående konversation, i direkt anslutning till att jag tog bilden:

”Hittar du hem härifrån nu, Simon?”

”Ja!”

”Ska du visa mig, då? Gå före mig och visa var vi bor, så får jag se.”

Han gick rakt ut och satte sig i gräset och började äta kottar. Jag misslyckades grovt med att inte skratta högt.

 

Mamma finns alltid där, dvs JAG är ALLTID här

När jag var i stan och skrev provet i tisdags var första gången på många veckor som jag var hemifrån på egen hand. Utan nån unge eller man med mig, du förstår.

Jag är alltid här, jag finns alltid till hands. Jag är konstant, kan man säga, i mina barns ögon. Och det är ju bra, för dem i alla fall, vilket är vad som räknas i det långa loppet men fy  💣💫😨  vad  ☠  tråkigt det är ibland.

När jag satt på bussen på väg hem och hade varit borta i 3 timmar och 40 minuter skickade Björn en bild, och sen ringde han eftersom Simon ville prata med mig. Det blev visserligen mer av en monolog, från min sida, men efter ett tag kom han igång:

”Har du varit ute nånting med pappa då, Simon?”

”Ja-a.”

”Jahaaa, vad kul! vad gjorde ni ute då? Regnade det?”

*säl-ljud*

”Åh! Har ni sett en hund?”

”Ja-a.”

Och sådär höll det på tills jag gick in genom dörren. Jag fortsatte prata med honom i telefonen ända tills jag stod framför honom. Han låg på golvet i Adrians bur, med huvudet på sittkudden (f.d. Amningskudden) och Björns mobil mot örat. När han tittade upp och såg mig blev det en sån där paus du vet, när man kan se hur han jobbar för att få ihop det i huvudet.

”Han har frågat efter dig hela tiden, och alltså varit ledsen och gråtit efter dig,” sa Björn glatt från soffan.

Och jag kan förstå det. Mamma finns alltid där som sagt, jag är ju ALLTID HÄR. Det måste bli ett jättehål efter mig när deras pappa är där men inte jag.

Av detta drages slutsatsen att jag är hemma för mycket, går ut och träffar kompisar för lite – så till den grad att min frånvaro blir svårhanterlig – och alltså måste råda bot på detta.

Dags att börja boka in försommarkompisdejter med rosé och blåfrusna fötter alltså!

🍧 ☕ 🍷 🍸

Jag är sämst på levande charader

Jag har alltid varit sämst på charader. Och ordlekar på TV à la Lingo eller dag-tv. Och att se 3D-bilder i random mönster.

Det är som att jag stirrar mig blind på det jag ser, inte på vad det jag ser skulle kunna vara en del av.

Att prata med Simon är som att leka levande charader med någon som blir ledsen, arg och bits när man misslyckas. No pressure. Så jag sitter ofta på stolen vid köksbordet och ser på min tvååring där han med munnen full av gröt pekar ut genom fönstret med skeden och stammar stavelser som har med de mest otippade sakerna i hemmet att göra. TIDEN det tar för mig att dechiffrera koden överstiger i 75% av fallen tiden som det tar för honom att tappa tålamodet och antingen bli arg, eller gå vidare till nästa ämne (inte för att jag alltid märker att han gör det).

Så vad gör man? Man ler, man nickar, man säger ”jahaaaa?” och låter överraskad, och sen tar man kontroll över samtalet fort som attan så att han inte hinner dröja sig kvar vid detaljer som skulle kunna avslöja en.

Men han blir bättre på att prata, och fort. Det kommer nya ord hela tiden och hjärtat gör ett lyckoskutt varenda gång.

Här är en blid på Simon från i julas, som illustration (han kommunicerar, och han har mycket att säga):

PS: Jag ska berätta om helgen, jag ska bara samla tankarna.

När man blir så arg att man inte vet vart man ska ta vägen

Jag förtydligar, för det otränade ögat, att bilden föreställer ett vredesutbrott på hallgolvet. Problemet verkade vara all form av förändring; gå in, ta av ytterkläder, äta äpple (lönlöst försök till muta), resa sig, sluta vråla.

Eftersom det sistnämnda inte lämnade annat val än att vänta ut honom – han kan ju inte rimligen rulla runt på golvet och vråla konstant ända till dagen därpå, då han å andra sidan skulle vara mer eller mindre startklar, påklädd som han var – så gick jag och hämtade systemkameran. Jag är inte en överbegåvad fotograf och det var lurigt ljus i hallen, så jag fick pröva mig fram.

”Nä du Simon, det får nog bli blixt i alla fall.”

”UUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-WWOOÄÄÄÄ-NÄNÄNÄNÄNÄNNÄÄÄÄÄ-MINA! MINNA!!”

Vi är alla lika

Jag minns livligt mina egna vredesutbrott från när jag var liten. Antagligen inte SÅ liten, som Simon, men känslorna tror jag inte skiljer mycket. Jag minns hur jag försökte få utlopp för ilskan som liksom var för stor för att få plats i mig, och hur alla försök (slåss, banka, skrika, få tokspel på golvet) var som att kasta ved på elden tills det liksom brann i bröstet på mig. Jag kunde hålla på länge.

Jag vet att det inte är så mycket man kan göra medan det pågår; ingen människa är kontaktbar mitt i ett raseriutbrott.

Apropå att ilska, och att känna igen sig; jag kom över den här artikeln i veckan,

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

som i princip går ut på att barnet inte självklart hånar dig bara för att det skrattar åt dig när du blir arg. Det kan vara precis tvärtom. Det fick mig att tänka på att det kanske skulle vara lättare för oss alla om vi försökte tänka lite djupare än till bara här och nu. Försöka tänka lite oftare ”om det var jag”, eller kanske ”hur ser det här ut från barnets håll just nu?”.

Lättare sagt än gjort, jag vet.

 

Helgen: nya erfarenheter och ny vagn

Den var händelserik, helgen.

Lördag

I lördags kom gravida kusin Jonna och åt lunch med oss, och plockade med sig ett gäng urvuxna barnkläder. På eftermiddan kom Linda & Johan med lilla Åskan som är 2 månader yngre än Adrian, men exakt lika stor, och de stannade över middan där Simon förvånade folket genom att 1) aldrig vara stilla och 2) äta oliver och Gruyère mellan breda leenden som om han aldrig hade gjort annat.

Söndag

Söndag bjöd på lite fler nya erfarenheter – utöver oliver och Gruyère alltså:

Ja, han trillade till slut. Det såg ut som när barn ska lära sig dyka, och de inte riktigt fixar det utan att försöka ta emot sig så de landar på ansiktet istället.

Han grinade ymnigt, och jag kämpade som en dåre för att inte börja gråta av skratt. Det var inte som att han aldrig fick nån varning. Stackarn. Livets hårda skola.

”Koko” – fingerfärg på papper, 2017. Konstnär: Simon.

Jag har en plan för när barnen om några år kommer och frågar vart alla deras teckningar tagit vägen; jag ska plocka ner dem från vindan, och ha fotobevis för att vissa av dem suttit på väggen ett tag.

Farmor och CJ kom och hälsade på och bjöd på fruktsallad på eftermiddan, allt för att fira Simons 2-årsdag i efterskott. De hade med sig en skottkärra i present, och så fort han fick chansen att gå ut och provköra den så var succén klar.

Eftersom han fick kratta och räfs av mormor så är han nu kittad för att röja upp i trädgården inför sommaren.

Vi räknar kallt med dig, Simon.

På kvällen hittade jag denna på facebook och blev alldeles till mig och spontanlovade att köpa den.

Eftersom vi redan har en sån, typ, så krävdes lite övertalning för att få med Björn på tåget men han var jättetrött så det tog inte så lång tid.

Jag ska åka och hämta den ikväll.

 

15 dagliga konflikter och minst en oemotståndlig stund

Vi har typ 15 allvarliga konflikter om dagen, och det kan gälla precis vad som helst där våra åsikter går isär.

JAG tycker till exempel att det är helt otänkbart att bitas, slåss, rivas och nypas – för att ta några exempel.

HAN tycker att det finns flera vanligt förekommande situationer där den bästa lösningen är att göra just det, eller att kasta prylar i toan, spola vatten i kranen och blöta ner allt man kan i handfatet precis innan vi ska gå ut, eller kasta mat på pappa/bordet/golvet/whatever – för att ta några exempel.

Dessa dagliga konflikter är kämpiga för mig. Det är svårt som långsur vuxen att bli riktigt arg, men att sen klara av att släppa det. Jag måste ju släppa det när fighten är överstökad och vi är vänner igen, för annars skulle jag vara arg på honom jämt och det GÅR ju bara inte.

Han gör det lätt för mig, däremot, genom att vara fullständigt oemotståndlig minst en gång om dagen.

Igår morse till exempel så började han dagen med ett av sina ljusa ögonblick. Ett lite försenat födelsedagskort från morfar och marmor Pia väntade på honom på frukostbordet, och han blev så förtjust. Läste det fram och tillbaka, pekade på alla små figurer som marmor klistrat dit och tyckte INTE att var läge att släppa det när vi skulle äta.

Igår eftermiddag körde han en ljus stund till:

Det är så urbota sött, tycker jag, när man har en toddler som älskar grävskopor men inte kan hantera den så som det är avsett. Han gräver med den genom att hålla i själva skopan med båda händerna, och när han tröttnar på det undersöker han den en stund – inte genom att vända och vrida på den, utan genom att manövrera sig själv runt den.

Blev tvungen att filma skådespelet.