Det händer inget

Jag och Adrian ligger i sängen och läser god natt-sagor. När Nicke Nyfiken äntligen har bänkat sig i biosalongen, dvs när den sista sagan är slut, slår jag ihop boken i vanlig ordning och säger till min cherublike lille pojke att nu, min vän, är det sovdags.

”Nej,” säger han, såklart, och lägger sig på mig och kramas. Lustigt hur båda mina söner listat ut att vilken stund som helst med mamma kan förlängas ordentligt genom kramar. Så vi kramas – och han trixar, ålar, skojar, skrattar och leker med mig.

”Jag hör inte vad du säger när du har nappen i munnen,” säger jag när han ska berätta något alldeles särskilt roligt. Han ger mig den, och jag släpper ner den i hans spjälsäng intill. När han berättat klart ber han om den.

”Den ligger i din säng. Där. Du får klättra ner i sängen då om du vill ha den.”

Han tittar ner efter nappen och tänker. ”Ha den …!” Han låter bekymrad. ”Jag hämtar den!”

”Nej men du, det är läggdags nu. Vi ska inte hålla på och klättra upp och ner.”

”Haa deeen!”

”Men nallen kanske kan hämta den,” säger jag och slänger ner nallen också i sängen.

”Nallen?” Han tittar intresserat efter den.

”Ja, ska vi se om nallen kan hämta nappen,” frågar jag entusiastiskt och han svarar leende med samma mynt. Han klättrar upp på mig och sätter sig till rätta på min höft, som om han satt sig på huk vid dikeskanten för att titta på en groda i gräset.

Han stirrar intensivt på nallen och nappen ett par sekunder, medan jag håller andan. Sedan vänder han sitt ljusa huvud mot mig och konstaterar tonlöst:

”Det händer inget.”

Han vet precis vad han vill: inte. Han vill INTE. Svinenkelt.

Han är 2 år. Han vet inte vad han vill, men han TROR att han vet. Det är jättelätt. Han vill INTE.

En morgon, baserad på en synnerligen verklig berättelse:

”Mamma. Bäja mig.”

”Jag lyfter upp dig, Adrian. Är du beredd?”

”Ja-a.”

Jag lyfter upp honom ur spjälsängen.

”NEEEEEEJ! NEEEHEHEHEHEEEJ!! MAMMAAAA! Själ, SJÄL!!”

Jag sätter ner honom i sängen igen, eftersom han vill själv.

”NEEEEEJ!! BE-VIII!!”

Jag tar upp honom och ställer honom på golvet, bredvid, som beordrat. Han blir tyst, lägger tjurigt huvudet på sidan och surar ut i hallen mot trappan. Han har varit vaken i säkert 30 sekunder.

Han tar två steg i trappan och sätter sig demonstrativt ner.

”Ska du sitta där?”

”Möh.”

”Kom så går vi ner istället,” säger jag mjukt. ”Jag är så hungrig, jag vill äta frukost. Vad vill du ha till frukost?”

”Mö-öh.”

”Kom nu, Adrian. Annars måste jag bära dig.”

”NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-ÄÄÄÄ!!! SJÄÄÄÄÄL!!” skriker han och viftar och fräser. På riktigt alltså, fräser. Som en katt.

”Nä men gå då. Framåt!”

Så håller vi på, det tar flera minuter att gå ner för trappan. Sista stegen kräver han att bli buren och accepterar att dessutom att jag gör det.

”Vad vill du ha till frukost?” frågar jag i köket.

”NÄ-ÄÄ!” skriker han och viftar. Och fräser.

”Nä nä, ok, du behöver inte Adrian. Simon vad vill du äta till frukost?”

Mamma-macka med mosade banan och blåbär!”

”Ok.”

Jag gör våra mackor. Adrian tjurar tyst mitt på golvet.

vill inte

Han lyfter på huvet och ser att världen fortsätter snurra utanför hans bubbla, vilket är helt oacceptabelt. Han reser sig och skrynklar ihop sitt lilla ansikte på nytt:

”NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE MACKA! INTE HA! INTE HA DEEEEN!! NEJ! NEJ! NEJ!”

Han vevar med armen, inte alls olik en sån där kinesisk lyckokatt man kan se i fönster ibland. Vår närmaste pizzeria, till exempel, har en sån i entrén. Han är så gränslöst söt att det liksom inte ens biter på mig före frukost.

”Nej men Adrian, den är inte till dig, du behöver inte äta den. Den är till Simon.”

”NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE SIMON! HA DEN! HA DEEEEN!! MIN, MIIIIN!! UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!” Mera vevande.

”Va? Vill du också ha en macka?”

”JAA-AAAA!!”

Han är nu så uppriven över orättvisan jag utsatt honom för att den där mackan inte kan bli klar fort nog, därför hjälper han mig i arbetet genom att vråla och hänga i min ena arm, så att när jag smörar mackan så väger smörkniven 13 kg.

Den här taktiken att hantera tillvaron applicerar han på dygnets alla timmar. Han drömmer livligt om nätterna och utkämpar uppenbarligen samma strider i drömmarna som på dagen.

Jag minns att Simon hade nån sån här period också, men faktiskt inte att den var lika, hm, tydlig. Eller det kanske den var. Det är inte precis den ljuvligaste perioden att spara i långtidsminnet.

Adrians tvåårsdag

Firande enligt (nästan) alla konstens regler

Adrian firade sin tvåårsdag i söndags … aaaah, vart tar all tiiiid vägen?

Hursomhelst, det var en trött tvååring som lyckades sova ända tills vi kom in och sjöng för honom. Traditionen säger ”frukost på sängen”, men med tanke på Adrians track record vad gäller förtäring på madrass så fick han nöja sig med varm mjölk, och 2 presenter.

Simon klättrade ner till honom och satte sig att ”läsa” den nya Bamseboken för honom.

Genipresenten

Jag tycker det är svårt att köpa presenter till våra barn, eller till småbarn i största allmänhet. Om jag köper en leksak så kommer den som bäst väcka ett svalt intresse i nån minut innan den glöms nånstans. Det här handlar inte om att jag på nåt vis tar åt mig av småbarns beteende – orka bli förolämpad så fort ett småbarn förolämpar dig, det är som att orka bli upprörd varje gång solen går i moln – det är mest ett konstaterande av min oförmåga att komma på roliga leksaker att ge bort.

Men.

Nu hade jag ändå tänkt. Det är nämligen så att vi har ett gäng (dvs två) små ryggsäckar här hemma, men alla tillhör från början Simon så det uppstår ofta en viss rivalitet i frågan om vem som ska få ha på sig den snygga blå ryggsäcken hela kvällen, och vem som måste acceptera att han kom på idén en millisekund för sent och måste dras med den röda.

Alltså skulle Adrian få en ryggsäck för inomhusbruk. Genialiskt, tyckte jag – och inte bara jag; Björn höll med mig.

Det bästa med en ryggsäck avsedd för inomhusbruk är att det inte behöver tåla så mycket. Adrian gillar dockor och gosedjur långt mer än Simon så han fick en gosedjursrygga, och inte vilken som helst! Draken!

tvåårsdag

Jag dog gullighetsdöden gång på gång, det tog liksom aldrig slut.

Det höll ett tag

Simon respekterade till min stilla förvåning att ryggsäcken var Adrians egen. Han tittade på den och pillade lite, men lät den vara. Inga ryggsäcksbråk!, tänkte jag och konstaterade sentimentalt slutet på en era.

Det höll i två hela dagar. I tisdags morse slogs de sådär som bara syskon kan om Simons blå ryggsäck igen. Draken låg på golvet intill.

I ärlighetens namn så återkom lugnet igen när – eller strax efter – jag gav draken till Simon. Adrian blev alldeles ifrån sig, krängde av dig den blå ryggan och kom och tryckte den i Simons famn.

I övrigt

Carina, Björns faster, kom ner med nattåget i lördags morse och stannade till i tisdags, så hon var med och firade med oss. Men inte på förmiddan, för då var vi på lekland med pojkarna för att trötta ut dem så att de skulle sova lite längre efter lunch, så att de i sin tur skulle orka med eftermiddan bättre.

Kl 15 kom mamma, Jonas och Monika på fika. Björn hade gjort en tårta som jag glömde fota, Adrian fick fler presenter som han gjorde sitt bästa för att hålla i luften (bl a låtsasmat i tyg) och sen fick Simon nog och drog sig tillbaka till sin kammare tillsammans med sin far där de byggde lego.

Allt som allt en bra dag. Adrian var nöjd, Simon hjälpligt glad och tårtan blev jättegod. Nu har vi en tvååring i huset även på pappret, men i mitt hjärta är han fortfarande 18 månader. När han är 15 kommer hjärtat kanske ha hunnit ikapp den där 2an.

Kanske.

Min senaste mardröm – jag har bara min egen hjärna att tacka

Jag tar ett djupt andetag, suckar och tar sats: “Du, jag måste få ventilera det här!”

Jag berättar för Björn om min senaste mardröm, som haft nöjet att väcka mig med full panik några ögonblick innan väckarklockan ringer och jag måste hålla andan för att inte bryta ihop.

Mysig start på dagen, eller hur? Jag fattar inte vad min hjärna håller på med. Varför gör den såhär mot mig? Va? Vad fan har jag gjort, liksom, för att ha så invanda självplågerispår på min repertoar att min hjärna tror att de är bra, baserat på att de är så bekanta, och därmed trygga? Jävla skit. Så om jag känner mig det minsta orolig över nåt, så försöker min hjärna lugna mig med trygga välkända saker, typ “oj lilla vännen, nu är det lite oroligt, jag spelar lite spa-musik för dig, vänta ett ögonblick så ska jag bara hitta en skiva … Här har vi en! Förlorade barn vol.32, DEN tar vi!”.

mardrömMärkligt att mina mardrömmar dessutom koncentrerar sig i princip uteslutande på Adrian, för övrigt. Kanske är det hans snabba utveckling, och alltså förändring, som ger mig en undermedveten känsla av förlust i kombination med kvällarnas psykbryt i badrummet och nattlig oro som gör det.

Oavsett så hoppas jag att det går över snart för det är ganska dränerande, det här.

Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

Utbrott deluxe

Adrians järnvilja ger upphov till utbrott deluxe i badrummet på kvällarna, särskilt när det är Björn som försöker borsta tänder/klä av/byta blöja/smörja in/klä på/vad som helst. Björn är envis som synden, han med, så de frontalkrockar och så står de och stångas och mäter sina viljor medan Adrian blir mer och mer utom sig.

Björn gör inget fel, han gör det bara på sitt sätt och tycker att det är för h*lvete samma rutin varenda kväll, det kan omöjligen komma som en överraskning osv., och detta passar inte lille monsieur. Så han skriker.

Inte det där falsettskriket som alla småbarn utrustats med, utan ett fullkomligt hysteriskt, desperat, ångestfyllt, ilsket och förtvivlat vrålande av två ord: ”mamma” och ”nej”.

Det här väcker väldigt mycket känslor hos mig som jag gör mitt bästa för att lägga band på men, ja … jag blir distraherad. Hans skrik tar två stadiga tag om mammahjärtat och vrider det till tusen nålar. Hjärtat hör att mitt barn tror att han håller på att dö, att han blir misshandlad, att han om och om igen förtvivlat ber att hans mor ska rädda honom men hon kommer inte till undsättning, hon sviker honom på avgrundens rand och vänder honom ryggen.

Att hantera, eller inte hantera …

Det som resten av mig försöker upplysa hjärtat om är att undergången ifråga består av ett, av den fylliga odören att döma, högeligen nödvändigt blöjbyte samt tandborstning. Badrummet är ganska litet och spektaklet utspelar sig alldeles intill mig och Simon, som båda försöker tilltala offret med jämna mellanrum och skjuta in lite avbrytande energi i vansinnet. Det har noll effekt, för att inte säga negativ.

Det finns kvällar när jag övermannas av mina känslor och erbjuder mig att byta plats med Björn, som rycker på axlarna och säger ”visst”. Min hjärtekrossare kastar sig i min famn och blir med ens tyst, lutar huvudet mot min axel och kramar mig hårt, hårt. ”Mamma,” säger han mjukt och mitt hjärta gråter av kärleksoverload och nederlag. Sen måste jag borsta hans tänder och det protesteras och tar tid, men jag är lite vigare i inställning och attackplan än min älskade sambo så jag kan parera ungen lite bättre. Han får inte som han vill, men han hinner med.

Det finns flera saker här som gör att det är så svårt att palla med. Dels att han så tydligt favoriserar mig över sin far; det är som om han försökte få med mig i sitt lag mot pappa och Den Fruktansvärda Hygienen. Jag blir ledsen för båda deras skull men mest för Björns. Det är inte kul att vara föremål för ”nej, inte du, jag vill inte ha dig”.

Dels är det den där lilla känslan av att manipuleras av en tvååring. Du som känner nån som är typ så gammal vet vad jag menar, för jag tror inte ett ögonblick på att vår lilla Gulleskrutt är ensam om principen i sitt angenäma kvällsbeteende.

”Inte!”

”Vaddå inte?”

”Inte bullegutt!”

Bild från i somras.

Så värdelöst att vara vaken före frukost

Varenda morgon

V a r e n d a   m o r g o n.  Jag kommer aldrig komma över det.

Varje morgon, oavsett helg eller vardag, tidigt eller sent, utsövd eller ej, så ska händelsekedjan ”beslut – samla kraft – avlägsna täcket – RESA SIG” genomdrivas. Även om jag har roliga saker att göra framför mig, om jag så är taggad till tänderna, så är momentet att stiga upp ur sängen ett jäkla krig.

Jag vet inte varför, och det hjälper inte att skriva om det. Det blir inte bättre för det. Tänkte bara lufta det lite. Tala om hur  v ä r d e l ö s t  det är för mig att vara vaken före frukost.

Impad av mig själv

Med det som bakgrund kan jag vissa dagar känna att jag är en skitbra mamma. Det är de dagar då Simon startar upp med att gråta i sin säng, och sen lägger hela det vad-det-nu-är som tynger honom på sin far (om han är först på plats) genom att vansinnigt argt och kränkt avgrundsvråla ”NÄ! PAPPA NÄÄÄÄJ!!! NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!!! M A M M A A A A A A ! ! ! !” tills jag kommer dit och då byter vreden mot ovilja, Nej-inställning, vill inte, kan inte själv, gör åt mig-NÄJ KAN SJÄLV, lyft mig, bär mig, släpp ner mig, kolla här och kolla där och TITTA vi har blått golv i badrummet, vill bajsa i sovrummet, bajsa här och bajsa där, nej inte bajsnödig, kissa-NÄJ inte på TOA!!!, välja kläder själv, vill inte ha kläder, bygga lego, gå i trappan SJÄLV, bär mig i trappan mamma-NÄJ KAN SJÄÄÄÄLV!!!.

De dagarna lyckas jag till slut, i trappan ner och målet liksom känns så nära, det är bara slutspurten kvar, SÄGA till Simon:

”Simon, nu har mamma tröttnat. Mamma är hungrig, mamma vill ha frukost. Ska jag bära dig, eller vill du gå ner själv?”

”Nej! Minna!” (Minna = kan själv)

”Ja men gå då.”

”NÄÄÄÄJ!”

Och sen bär jag honom. Han skriker och sprattlar, jag bär vidare.

Det kan verka trivialt, men jag ska berätta vad som INTE händer – dvs det som bara händer i mitt huvud – dessa dagar som känns som en komedifilm:

  • Jag lägger mig inte ner bredvid honom och skriker ikapp
  • Jag drabbas inte av total härdsmälta och börjar gråta
  • Jag lämnar honom inte för att gå ner och äta själv först

Det har förvånat mig, hittills, att ovanstående punkter trots allt bara inträffat ett fåtal gånger under hans liv. Det här beteendet är knappast reserverat för tiden före frukost – det har pågått ett tag, och sakta eskalerat till ett gäng sammanbrott om dagen (för hans del, alltså) där (tyvärr) skrattretande nog allt – ALLT – är fel. Oavsett vad man ändrar eller anpassar.

På samma tema

Föregående konversation, i direkt anslutning till att jag tog bilden:

”Hittar du hem härifrån nu, Simon?”

”Ja!”

”Ska du visa mig, då? Gå före mig och visa var vi bor, så får jag se.”

Han gick rakt ut och satte sig i gräset och började äta kottar. Jag misslyckades grovt med att inte skratta högt.

 

Mamma finns alltid där, dvs JAG är ALLTID här

När jag var i stan och skrev provet i tisdags var första gången på många veckor som jag var hemifrån på egen hand. Utan nån unge eller man med mig, du förstår.

Jag är alltid här, jag finns alltid till hands. Jag är konstant, kan man säga, i mina barns ögon. Och det är ju bra, för dem i alla fall, vilket är vad som räknas i det långa loppet men fy  ???  vad  ☠  tråkigt det är ibland.

När jag satt på bussen på väg hem och hade varit borta i 3 timmar och 40 minuter skickade Björn en bild, och sen ringde han eftersom Simon ville prata med mig. Det blev visserligen mer av en monolog, från min sida, men efter ett tag kom han igång:

”Har du varit ute nånting med pappa då, Simon?”

”Ja-a.”

”Jahaaa, vad kul! vad gjorde ni ute då? Regnade det?”

*säl-ljud*

”Åh! Har ni sett en hund?”

”Ja-a.”

Och sådär höll det på tills jag gick in genom dörren. Jag fortsatte prata med honom i telefonen ända tills jag stod framför honom. Han låg på golvet i Adrians bur, med huvudet på sittkudden (f.d. Amningskudden) och Björns mobil mot örat. När han tittade upp och såg mig blev det en sån där paus du vet, när man kan se hur han jobbar för att få ihop det i huvudet.

”Han har frågat efter dig hela tiden, och alltså varit ledsen och gråtit efter dig,” sa Björn glatt från soffan.

Och jag kan förstå det. Mamma finns alltid där som sagt, jag är ju ALLTID HÄR. Det måste bli ett jättehål efter mig när deras pappa är där men inte jag.

Av detta drages slutsatsen att jag är hemma för mycket, går ut och träffar kompisar för lite – så till den grad att min frånvaro blir svårhanterlig – och alltså måste råda bot på detta.

Dags att börja boka in försommarkompisdejter med rosé och blåfrusna fötter alltså!

? ☕ ? ?

Jag är sämst på levande charader

Jag har alltid varit sämst på charader. Och ordlekar på TV à la Lingo eller dag-tv. Och att se 3D-bilder i random mönster.

Det är som att jag stirrar mig blind på det jag ser, inte på vad det jag ser skulle kunna vara en del av.

Att prata med Simon är som att leka levande charader med någon som blir ledsen, arg och bits när man misslyckas. No pressure. Så jag sitter ofta på stolen vid köksbordet och ser på min tvååring där han med munnen full av gröt pekar ut genom fönstret med skeden och stammar stavelser som har med de mest otippade sakerna i hemmet att göra. TIDEN det tar för mig att dechiffrera koden överstiger i 75% av fallen tiden som det tar för honom att tappa tålamodet och antingen bli arg, eller gå vidare till nästa ämne (inte för att jag alltid märker att han gör det).

Så vad gör man? Man ler, man nickar, man säger ”jahaaaa?” och låter överraskad, och sen tar man kontroll över samtalet fort som attan så att han inte hinner dröja sig kvar vid detaljer som skulle kunna avslöja en.

Men han blir bättre på att prata, och fort. Det kommer nya ord hela tiden och hjärtat gör ett lyckoskutt varenda gång.

Här är en blid på Simon från i julas, som illustration (han kommunicerar, och han har mycket att säga):

PS: Jag ska berätta om helgen, jag ska bara samla tankarna.