Kan Simons värsta trotsperiod vara över, eller …? Törs vi ens tänka tanken?

Trotsdimman

Simon har, som tidigare nämnts fler gånger än jag kan minnas, lyckats ta begreppet trotsperiod till för mig oanade, rent av olympiska, höjder. Han har drivit både mig och sin far till förståndets gräns och knuffat oss mot den många gånger, och visst har det hänt nån gång att jag till slut bara vrålat rakt ut, gått ut ur huset, smällt igen dörren och suttit och djupandats på trappen. Kanske inte det bästa sättet att hantera saker och ting på, men jag lär mig. Vi lär oss.

Tar fram det sämsta i oss alla

Jag vet om att jag suttit på den där trappen vid två tillfällen, så det är säkert nån gång till också. Shit happens, typ. Jag har inte varit stolt, när jag suttit där och gråtit som om jag inte var äldre än Simon själv, och liksom Björn har jag varje gång lovat mig själv att inte tillåta det att bli så här igen. Att inte tillåta mig själv att bli berörd, att inte tillåta Simon att driva mig så långt.

Inte för att det är Simons fel, alltså. Han har ju bara gjort det han ska, efter vad jag förstått. Men jag kan ju välja hur jag låter honom påverka mig. Lättare sagt än gjort, kan jag meddela.

Jag ser ljuset

Sedan kanske två veckor nu så har jag märkt av en förändring. Det är fortfarande vildsint och brutalt från Simons sida, men det är som om en av undertonerna saknas – eller har ändrats. Björn har inte lagt märke till samma sak som jag, men jag brukar vara liiiiite mer perceptiv än honom i såna här sammanhang.

Det kan hända att det beror på nedsatt energinivå på grund av alla vändor med magsjukan sen i julas, kanske bidrar också att han är småbarnsförkyld titt som tätt … men det är som om han inte kör sina aggressiva testkampanjer med lika mycket hjärta längre.

Under samma period nu som jag lagt märke till det här, så har en annan förändring skett. Lika subtil, lika svår att sätta fingret på, men det är som om han plötsligt … mognat. Jag vet inte.

Där finns en ny blick, till exempel. En som är mer uppmärksam och mottaglig för kommunikation. Härom kvällen när vi läste saga, och skulle säga godnatt till alla djuren i sagan, så sa han godnatt till mig också. Sen förklarade han att jag också var ett djur. Ett däggdjur.

Vi ska inte ropa hej än

Jag törs inte tro att det kan ha vänt, det här trotsvansinnet som pågått så länge nu, men jag är rätt säker på att det har hänt något.

Vi hoppas, med illa återhållen entusiasm, på att dagen äntligen kommit. Dagen då det upphörde att bli värre, alltså.

Jag hoppas, mest för Simons skull, att det är så.

trotsperiod

Dagsformen i kattbilder

Dagsformen är av varierande grad här hemma… och när man tänker efter, inte något som egentligen kan definieras som något som gäller över en hel dag.

Simon

Simon avverkar hela känslospektrat varje dag, men han gör det intressant genom att vara fullständigt inkonsekvent i sina humörskiftningar. Han har noll problem med att blanda skratt och gråt, växla viskningar med avgrundsvrål, slåss och kramas, hjälpa och stjälpa (med flit) och allt, helst, i en kombination som känns ny för dagen.

Adrian

Adrian tar efter sin storebror lite grann, men han är inte där ännu. Han nöjer sig med att bara plötsligt inte vilja (infoga valfri grej), förvandlas till en korsning mellan kokt spaghetti och elektrisk korkskruv, kasta huvet bakåt och gasta sig högröd.

Han fick sitt första regelrätta hysteriska utbrott, version copy-paste från min egen barndom, härom kvällen. Han skrek sig hes, inget hjälpte. Efter ett tag tappade han rösten lite grann, men skrikväste tappert vidare som den krigare eller gremlin han verkar vara född till.

Jag tittade på honom och kände bara medlidande, för jag minns hur de där utbrotten känns. Och att jag minns dem innebär förstås att jag höll på upp till… 4 år? 5? 10??

Björn

Björn är förkyld. På bättringsvägen dock; han meddelade lyckligt igår morse att han kunde andas genom näsan hela natten.

Jag

Ja, jag är frisk och mina humörsvängningar är mer implosiva än explosiva. Länge leve PMS och kombon med ovan nämnda prylar.

Jag är pälsdjursallergiker och har aldrig haft nåt djur. Tycker det saknas djur (med päls på) här så jag kompenserar med att översätta tillvaron, som jag ser den, i kattmetaforer:

Adrian, kl 05:40.

Adrian får dricka mjölk själv ur ett glas till frukosten. Resultatet blir därefter.

Simon, när jag stänger av barnsångerna på youtube för att vi ska gå till föris.

Simon, på väg in genom ytterdörren till föris.

Adrian, på väg in genom ytterdörren på föris.

Simon, när det är hans tur att klä på sig på föris för att gå hem.

Simon, på förisgården, när jag lyckats få ut honom genom ytterdörren men inte ner i vagnen.

Båda två, efter middan och innan läggning.


Bildkälla, Unsplash och Google.

Så värdelöst att vara vaken före frukost

Varenda morgon

V a r e n d a   m o r g o n.  Jag kommer aldrig komma över det.

Varje morgon, oavsett helg eller vardag, tidigt eller sent, utsövd eller ej, så ska händelsekedjan ”beslut – samla kraft – avlägsna täcket – RESA SIG” genomdrivas. Även om jag har roliga saker att göra framför mig, om jag så är taggad till tänderna, så är momentet att stiga upp ur sängen ett jäkla krig.

Jag vet inte varför, och det hjälper inte att skriva om det. Det blir inte bättre för det. Tänkte bara lufta det lite. Tala om hur  v ä r d e l ö s t  det är för mig att vara vaken före frukost.

Impad av mig själv

Med det som bakgrund kan jag vissa dagar känna att jag är en skitbra mamma. Det är de dagar då Simon startar upp med att gråta i sin säng, och sen lägger hela det vad-det-nu-är som tynger honom på sin far (om han är först på plats) genom att vansinnigt argt och kränkt avgrundsvråla ”NÄ! PAPPA NÄÄÄÄJ!!! NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!!! M A M M A A A A A A ! ! ! !” tills jag kommer dit och då byter vreden mot ovilja, Nej-inställning, vill inte, kan inte själv, gör åt mig-NÄJ KAN SJÄLV, lyft mig, bär mig, släpp ner mig, kolla här och kolla där och TITTA vi har blått golv i badrummet, vill bajsa i sovrummet, bajsa här och bajsa där, nej inte bajsnödig, kissa-NÄJ inte på TOA!!!, välja kläder själv, vill inte ha kläder, bygga lego, gå i trappan SJÄLV, bär mig i trappan mamma-NÄJ KAN SJÄÄÄÄLV!!!.

De dagarna lyckas jag till slut, i trappan ner och målet liksom känns så nära, det är bara slutspurten kvar, SÄGA till Simon:

”Simon, nu har mamma tröttnat. Mamma är hungrig, mamma vill ha frukost. Ska jag bära dig, eller vill du gå ner själv?”

”Nej! Minna!” (Minna = kan själv)

”Ja men gå då.”

”NÄÄÄÄJ!”

Och sen bär jag honom. Han skriker och sprattlar, jag bär vidare.

Det kan verka trivialt, men jag ska berätta vad som INTE händer – dvs det som bara händer i mitt huvud – dessa dagar som känns som en komedifilm:

  • Jag lägger mig inte ner bredvid honom och skriker ikapp
  • Jag drabbas inte av total härdsmälta och börjar gråta
  • Jag lämnar honom inte för att gå ner och äta själv först

Det har förvånat mig, hittills, att ovanstående punkter trots allt bara inträffat ett fåtal gånger under hans liv. Det här beteendet är knappast reserverat för tiden före frukost – det har pågått ett tag, och sakta eskalerat till ett gäng sammanbrott om dagen (för hans del, alltså) där (tyvärr) skrattretande nog allt – ALLT – är fel. Oavsett vad man ändrar eller anpassar.

På samma tema

Föregående konversation, i direkt anslutning till att jag tog bilden:

”Hittar du hem härifrån nu, Simon?”

”Ja!”

”Ska du visa mig, då? Gå före mig och visa var vi bor, så får jag se.”

Han gick rakt ut och satte sig i gräset och började äta kottar. Jag misslyckades grovt med att inte skratta högt.

 

När man blir så arg att man inte vet vart man ska ta vägen

Jag förtydligar, för det otränade ögat, att bilden föreställer ett vredesutbrott på hallgolvet. Problemet verkade vara all form av förändring; gå in, ta av ytterkläder, äta äpple (lönlöst försök till muta), resa sig, sluta vråla.

Eftersom det sistnämnda inte lämnade annat val än att vänta ut honom – han kan ju inte rimligen rulla runt på golvet och vråla konstant ända till dagen därpå, då han å andra sidan skulle vara mer eller mindre startklar, påklädd som han var – så gick jag och hämtade systemkameran. Jag är inte en överbegåvad fotograf och det var lurigt ljus i hallen, så jag fick pröva mig fram.

”Nä du Simon, det får nog bli blixt i alla fall.”

”UUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-WWOOÄÄÄÄ-NÄNÄNÄNÄNÄNNÄÄÄÄÄ-MINA! MINNA!!”

Vi är alla lika

Jag minns livligt mina egna vredesutbrott från när jag var liten. Antagligen inte SÅ liten, som Simon, men känslorna tror jag inte skiljer mycket. Jag minns hur jag försökte få utlopp för ilskan som liksom var för stor för att få plats i mig, och hur alla försök (slåss, banka, skrika, få tokspel på golvet) var som att kasta ved på elden tills det liksom brann i bröstet på mig. Jag kunde hålla på länge.

Jag vet att det inte är så mycket man kan göra medan det pågår; ingen människa är kontaktbar mitt i ett raseriutbrott.

Apropå att ilska, och att känna igen sig; jag kom över den här artikeln i veckan,

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

som i princip går ut på att barnet inte självklart hånar dig bara för att det skrattar åt dig när du blir arg. Det kan vara precis tvärtom. Det fick mig att tänka på att det kanske skulle vara lättare för oss alla om vi försökte tänka lite djupare än till bara här och nu. Försöka tänka lite oftare ”om det var jag”, eller kanske ”hur ser det här ut från barnets håll just nu?”.

Lättare sagt än gjort, jag vet.

 

Han får mig att undra om jag verkligen är kvalificerad som förälder

Det är mycket som är jobbigt för Simon nu, verkar det som. Jag gissar blint på att han är inne i nån sorts intensivare period av en jättelång fas som får mig att ifrågasätta om jag verkligen är kvalificerad som förälder. Särskilt när jag finner mig själv skrikande i kör med min tvååring. Som två dårar kan vi stå i köket ibland och vråla.

Ingen kan driva en till vansinne så till den milda grad som ens egna barn. Det vet alla, och nu även jag.

Simon gör detta genom att gapa ”MAMMA!!” hela tiden.

HELA TIDEN.

2 timmar kan han hålla på.

”Du menar att det känns som 2 timmar?” sa Pia.

”Nej, 2 riktiga. Jag har klockat honom.”

Han ropar och ropar och ropar och ropar och ibland väntar han på svar som när man leker Marco-Polo (vilket är jättebra när man till exempel är på Ikea), men ibland struntar han i det. Varje ”MAMMA!!!” som han ger ifrån sig verkar vara medvetet, inte oundvikligt som en unge som skriker hysteriskt och inte kan sluta trots att anledningen glömts bort.

  • Om jag ignorerar honom ökar ropen snabbt till skrik. Skrik som får balansnerven att vibrera i öronen så att man blir yr i huvudet.
  • Om jag skriker tillbaka… vi behöver inte gå in på det. Dåligt.
  • Om jag går undan med honom så avtar de tillfälligt.
  • Om jag ger honom min fulla uppmärksamhet, även på nära håll, förändrar det ingenting.
  • Om jag frågar vad han vill så är det som att prata med en vägg.
  • Om jag viskar mitt svar blir han förvirrad, men sen fortsätter han.
  • Om jag försöker avleda funkar det en liten stund.
  • Om jag säger ifrån på skarpen, blir arg, håller fast honom och tvingar honom att se mig i ögonen när jag säger att man inte får skrika inne så grinar han krokodiltårar och säger att han ska sluta (”Simon, ska du sluta skrika nu?”, ”JAA!”) men det håller aldrig länge.

Vi är bra på att vara eniga och konsekventa med honom, men nu har han uppenbarligen hittat både min och Björns svaga punkt. Vi blir tokiga av det här, framför allt jag. Simon känner såklart på sig det.

Alla jag pratat med säger att det kommer att gå över, och det vet jag väl, men under tiden behöver vi ett bra sätt att hantera det på. Ett sätt som vi själva tror på. Han är ju inte sån här JÄMT, men jag lyckas inte koppla det till typiska saker som trötthet, hunger eller överstimulans.

Jag frågade Lena på förskolan, och han skriker även där men han lyssnar också. När de säger åt honom att inte skrika så kollar han hur de andra barnen gör och sen rättar han sig efter det. Han KAN alltså låta bli.

”Jag kan bara berätta hur jag gjorde med mina egna barn, om det hjälper”, sa hon. ”De fick gå in i badrummet, eller sätta sig i trappan, och skrika klart där. Hur man än väljer att göra så gäller det att vara konsekvent!”

Nu är vi inne på att rusta oss med hörselkåpor och sätta Simon på en stol avsides när han blir som mest odräglig. Jag har sett det göras på TV, men jag tror de barnen var äldre.

Finns det nån som har nåt tips? FINNS det ens nåt man kan göra? Det känns lite hopplöst när han håller på och monopoliserar allt verbalt utrymme – och lyckas, ve och fasa – och startar redan före frukost.

 

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!”

Senaste nytt

Hans senaste ryck är att inte säga nåt annat än ”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!” när jag är inom synhåll. Jag kan sitta mitt emot honom vid bordet, se honom i ögonen och försöka konversera med honom – irrelevant. ”MAMMAMAMMAMAMMA!!!!!”, och sen skriker han i falsett så att kristallglasen sjunger i skåpen. Och sen skrattar han åt att jag blir missnöjd.

Det är omöjligt för Björn och mig att prata med varandra över bordet vid middan. Det spelar inte enorm roll vem av oss som säger ”ja, Simon?”, men om det är Björn så är det ta mig tusan bäst för mig att jag är tyst och inte får för mig att tilltala Adrian, eller nåt annat nonsens som inte har med Simon att göra.

Han äter gärna med handen längst ut på gaffeln – varför skulle han acceptera sked? VI använder ju inte det – och hoppas på det bästa; det verkar vara lite som att försöka få tag i flaskpost med en 2-meters-åra i massivt furu. Med noll kontroll över verktygets andra ända placerar han i samma svep tomatsås i håret, örat, ögat, näsan, halsvecket och haklappen.

”MAMMA! MAMMA!” gastar han från bordets kortända och pekar förnärmat på bröstet där maten till slut landat.

”Ja…”

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAAAAMMAAAA!!”

”JA, SIMON?!”

Han ger mig en skitsur blängande blick, för det har han precis lärt sig, och pekar på haklappen som om jag ens på avstånd varit inblandat i händelseförloppet som ledde till detta nederlag. Sedan plockar han upp en bit tomatdränkt fisk på gaffeln, som om han aldrig hade gjort annat, och gör en skickligt snärtig rörelse med handen som nästan är för snabb för ögat. Fiskbiten landar spikrakt mot Björns axel, stannar ett ögonblick klistrad mot tröjan innan den långsamt tappar taget och faller mot golvet. Simon stirrar förvånat på sin gaffel.

Jag tar tallriken och gaffeln i förebyggande syfte, jag vet att han i storhetsvansinne kommer leka väderkvarn härnäst, och mycket riktigt. Ett kristallskrik och frenetiskt vevande skickar vattenmuggen i väggen. Björn skäller på honom, han blänger, dreggelspottar på golvet, och så plötsligt är det som att ha en sån här på högsätet:

Typ ”nu har jag gjort mitt, och ni har bara att gilla läget. Ta det.”.

Men men… Det är här väl också en fas, en uppmärksamhetsmonopolfas. Vi kommer säkert ut som bättre människor på andra sidan allihop (?).

Annars så…

Drömde en sån obekväm dröm inatt, och idag verkar botten ha gått ur mig. Alla har vi våra dagar, eller hur? När det känns som att det inte är nån mening med så mycket av det vi gör.

Förutom att vårt hem styrs av en oresonlig tyrann med smak för russin och kristallglastjut, så tror jag stor del av humöret kan vara att jag är sjuk igen. Eller igen och igen, det är inte som att jag blev frisk eller så däremellan. Nu är det en annan variant av förkylning, en som kräver att mitt huvud i alla lägen utgör kroppens högsta punkt. Annars exploderar det.

För en månad sen började mitt medlemskap på SATS rulla igen efter förlossningspausen. Jag har fortfarande inte ens passerat utanför dörrarna. Adrian hostar och Björn knallar omkring med bihåleinflammation. Simon verkar som sagt må kanon.

mamma

Vi har förresten börjat stänga grinden till övervåningen nu när han sover. Det är en snäv tidsfråga innan han lär sig vågar klättra ur sin fängelsesäng och då… ska det bli intressant att lösa vardagsrutinerna på nya sätt.


Bildkälla här.

Gillade du mitt inlägg? Följ gärna min blogg på Facebook, eller via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Exklusiv förhandsvisning av trotsåldern

Simon har alltid gillat mat, han har liksom aldrig riktigt brytt sig så mycket. Jag är medveten om att vi är bortskämda med det. Nu har han börjat rata saker som han förr tyckte om, till exempel så vägrar han potatis, och vi vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till det – alltså det är inte bara potatisen såklart, och dessutom varierar det väldigt.

När jag var liten åt jag inte mycket. Jag ogillade det mesta och fasade för kvällar vi var bortbjudna på middag. Konsistensen var en viktig faktor, och jag minns livligt hur äckligt det var att behöva äta upp det man fått på tallriken när man inte tyckte om det. Jag led, och vägrade äta.

När Simon vägrar äta har jag supersvårt att försöka driva honom till det. Alltså han är 1,5 år, jag betvivlar starkt att han har nån form av konsekvenstänk.

Jag KAN säga till honom att ”potatis först, sen majs” när han redan fått massa majs och ratat potatisen. Det funkar i 2 tuggor, sen gapar han entusiastiskt (litar inte på honom om han ska hålla skeden själv under såna diskussioner), spottar ut allt och sorterar ut majsen (om där fanns nån på skeden).

Jag kan inte säga till honom att om han inte äter så får han inget annat sen. Om han inte äter så får han gå hungrig. Eller det är klart att jag kan säga det till honom, men jag tror inte han förstår och konsekvensen blir att vi får en gnällig pojke som går och lägger sig hungrig – för även om han inte är speciellt hungrig när vi sitter vid bordet, så blir han det garanterat senare.

Han är 1,5 år. Han förstår naturligtvis inte sitt eget bästa, han förstår i bästa fall här och nu, och möjligen 5 sekunder framåt. Tycker han inte om maten har jag inga problem att falla tillbaka på en barnmatburk för att han ska äta, eftersom jag vill att han ska sova gott.

Men han kommer snart att bli 2 år, och sen 2,5 år… då får vårt mönster andra konsekvenser tänker jag. Då vet han att han får annat om han bara vill och jag är rädd att det ska bli massa fejkhistorier av det här bara för att han ska se hur långt han kan driva oss.

Det jag funderar på är om vi lägger grunden för ordentliga konflikter längre fram om vi går med honom i hans matvägran nu? Eller ska vi bara sluta tänka så mycket och istället bara köra på…? Det kan ju hända att det är en fas, och att det ger sig.

När allt kommer omkring kan man tänka såhär: han serveras mat, ätlig sådan, varje kväll. Är han tillräckligt hungrig så kommer han att äta, inga barn svälter frivilligt så det kommer inte gå någon nöd på honom.

Det kommer kanske däremot gå nöd på vår nattsömn.

Nu har jag och Björn rådgjort med min mor i frågan, och kommit fram till att Simon har bara att rätta in sig i ledet. Vi äter middagen som står på bordet kl 17:30, han får välling kl 19 innan han går och lägger sig. Vi kan inte tvinga honom att äta, men han får inget annat bara för att andan faller på.

Jag har inga problem med att hålla mig till sånt som vi bestämt. Det svåra är att ta beslutet. Det känns som om vi uppfinner hjulet på nytt, liksom. Det borde finnas nåt facit nånstans.

Mamma tipsade om att läsa böcker om utvecklingspsykologi. Jag har inte ro till att läsa, men kanske finns det poddar…?