10 mest lästa under 2017

2017 i backspegeln

Det är märkligt nog inte förrän nu, i nya årets startgropar, som jag kan se tillbaka och reflektera över vad tusan som hände. 2017 är slut och vardagen är redan tillbaka med en örfil, i alla fall för oss.

Jag vill inte säga om det har varit ett bra eller ett dåligt år, för det har känts som ett nödvändigt och oundvikligt år oavsett. Vissa saker måste man bara igenom. 2017 har bjudit på (diplomatiskt kallade) utmaningar av dittills okänd kaliber, projekt av oväntade omfattningar, omvälvande livsval och bitvis överjävlig motvind. Å andra sidan har vi haft tunga motvikter till allt det kämpiga, och vi har lyckats med mycket och kommit framåt en bra bit på vägen.

Som sagt. Nödvändigt och oundvikligt. Mycket av det jag syftar på har fått stanna offline eftersom det inte bara är mitt att dela, men tro mig, du missar inget.

Mammatrams 2017

2017 har jag varje månad gjort en sammanfattning på förra månadens mest lästa inlägg. Det är en ny grej (för mig, då). Det ena ger det andra, så nedan följer min årssammanfattning.

Googlevänligt

Jag har varit bättre på att göra mina inlägg SEO-vänliga under 2017 – jag hoppas det inte känts av alltför mycket?

Det har lett till att fler bloggbesökare hittar hit via sökmotorer. Resultatet blir fler sidvisningar, och det är sidvisningar som anger vad som ”lästs”.

Jag har inte kunskap nog för att läsa ut om de som hittar till respektive inlägg stannar ett par sekunder eller om de studsar ut lika snabbt som de kom, så därför är kanske den här listan lite skev.

Saknar du nåt?

Finns det nåt inlägg som du saknar här? Nåt du minns att du har läst och som du tyckte om? Snääälla säg till! Lämna en kommentar, eller skicka ett mail – jag lägger inte ett kontaktformulär i slutat för att göra det enkelt för dig. Det betyder mycket för mig att höra vad du tycker.

Här kommer de alltså;

Mina 10 mest lästa under 2017

Det var svårt att avgöra vilka de är. Alla stammar inte från 2017, vissa är inte inlägg, och vissa är recept, för att ta några exempel. Jag har valt att inte begränsa, eftersom jag aldrig gjort en årssammanfattning tidigare.

1.

Att knyta an med andra barnet

Jag är glad att jag skrev den här texten, för det är nåt jag verkligen inte vill glömma.

2.

Ny regel hemma: Mobilvett framför barnen

Jag säger inte att alla borde göra som oss, men alla borde tänka efter och göra ett medvetet val.

3.

Förlossningsberättelse

Första barnet. OBS! Inga trauman, inga svårigheter utöver det oundvikliga i barnafödandet.

4.

Köpa barnkläder i Skåne gör man bäst på landet

Som en vallhund sprang Simon små varv i butiken med mössbanden vippande i farten och ropade ”PIA! PIIA!! MAMMA! MAAAMMAAA!!” för att hålla koll på oss.

5.

Förlossningsberättelse – andra barnet

Andra barnet. Inga trauman här heller. Lite mera ursinne och dramatik från min sida, däremot.

6.

Påskserien del 1: Fika på Kanaans café

Det var en bra dag. Det var på den tiden jag var föräldraledig… *sentimental suck*. Jag har råd att vara sentimental över sånt nu, eftersom jag vet att jag inte kommer behöva stå för det igen.

7.

Här kör vi med krambaserat föräldraskap

Inget säger ”jag älskar dig” så som en kram kan göra. Jag tror på krambaserat föräldraskap. Man kan aldrig få för många kramar.

8.

Sous-vide fläskytterfilé

Det är ett recept, liksom. Ett svinbra recept, visserligen, men ändå, det är bara ett recept!

9.

15 dagliga konflikter och minst en oemotståndlig stund

Hela 2017’s alla dagar platsar under den rubriken. Det är svårt som långsur vuxen att bli riktigt arg, men att sen klara av att släppa det. Jag måste ju släppa det när fighten är överstökad och vi är vänner igen, för annars skulle jag vara arg på honom jämt och det GÅR ju bara inte.

10.

Budgetvagnhelvetet får barnvagnsskidor

Minns du hur mycket snö vi hade förra vintern? Det var helt galet. JAG blev galen också, tyvärr, men det var inte mitt fel.

Saknar du ett inlägg på listan?

Finns det nåt inlägg som du saknar här? Nåt du minns att du har läst och som du tyckte om? Snääälla säg till! Lämna en kommentar, eller skicka ett mail.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

SaveSave

SaveSave

15 dagliga konflikter och minst en oemotståndlig stund

Vi har typ 15 allvarliga konflikter om dagen, och det kan gälla precis vad som helst där våra åsikter går isär.

JAG tycker till exempel att det är helt otänkbart att bitas, slåss, rivas och nypas – för att ta några exempel.

HAN tycker att det finns flera vanligt förekommande situationer där den bästa lösningen är att göra just det, eller att kasta prylar i toan, spola vatten i kranen och blöta ner allt man kan i handfatet precis innan vi ska gå ut, eller kasta mat på pappa/bordet/golvet/whatever – för att ta några exempel.

Dessa dagliga konflikter är kämpiga för mig. Det är svårt som långsur vuxen att bli riktigt arg, men att sen klara av att släppa det. Jag måste ju släppa det när fighten är överstökad och vi är vänner igen, för annars skulle jag vara arg på honom jämt och det GÅR ju bara inte.

Han gör det lätt för mig, däremot, genom att vara fullständigt oemotståndlig minst en gång om dagen.

Igår morse till exempel så började han dagen med ett av sina ljusa ögonblick. Ett lite försenat födelsedagskort från morfar och marmor Pia väntade på honom på frukostbordet, och han blev så förtjust. Läste det fram och tillbaka, pekade på alla små figurer som marmor klistrat dit och tyckte INTE att var läge att släppa det när vi skulle äta.

Igår eftermiddag körde han en ljus stund till:

Det är så urbota sött, tycker jag, när man har en toddler som älskar grävskopor men inte kan hantera den så som det är avsett. Han gräver med den genom att hålla i själva skopan med båda händerna, och när han tröttnar på det undersöker han den en stund – inte genom att vända och vrida på den, utan genom att manövrera sig själv runt den.

Blev tvungen att filma skådespelet.

 

Välkommen till Lilla Busfrö!

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

 

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.