Vi var på dejt i söndags (!!!)
Som småbarnsföräldrar – något jag för övrigt undrar hur länge till vi kan kalla oss; de är trots allt 3 och 4,5 år nu – är det här med tid tillsammans UTAN BARNEN lite som vattenhål i öknen för parrelationen.
I söndags hade vi lyckats få till det med barnvakt med både min mamma och bror – alltid bäst att boka båda, ifall en blir sjuk, man vet aldrig – så jag och Björn knallade hemifrån 15:30 för att åka in till stan. Det är inte så viktigt vad vi gör med tiden, egentligen, så länge vi får vara ifred.
Vardagen under de tuffa småbarnsåren
Hemma hos oss är det så att ljudvolymen, energinivån och aktiviteten är ständigt uppskruvad. Det är klart att ingenting är helt konstant och det finns lugna stunder, men det svänger och växlar så pass fort att det ibland känns konstant. Pojkarna springer när de förflyttar sig, ropar och skriker när de pratar, leker yvigt och hårdhänt och, huvudregeln; de är aldrig stilla. Varannan sak vi som föräldrar hojtar vid matbordet är ”SITT NER på stolen! Nej, på RUMPAN!” och ”Torka av händerna om du ska hoppa ner!”
Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns fortfarande inte. Vi hinner numera ostört (haha, ”ostört”) avhandla korta frågor som rör hanteringen av vardagen, men varje försök till längre utläggning slutar fortfarande i en intensiv diskussion med en liten pojke om vad ”avbryta” är, att alla har rätt att berätta saker ochnupraTARJAG!! Och att nu försöker jag berätta någonting för pappa och du måste vänta på din tur. Vänta, sa jag. Kom ihåg vad du vill säga och så säger du det när det blir din tur, hm?
På kvällarna då? Nix, inte det heller. På kvällarna sitter en av oss i soffan i allrummet uppe, som moraliskt stöd i ”mörkret” – alltså det är inte mörkt alls men Simon har fått för sig det – och på vakt mot både monster och små pojkar som inte vill acceptera att dagen är slut och som behöver hjälp att hitta tillbaka till sina sängar. När båda med säkerhet somnat, är vi så trötta att givande samtal är svåra att ha.
Det här är anledningen till att vissa saker missas, för övrigt. Jag visste till exempel inte att Björn gått ner i arbetstid från 90% till 80% från och med nu i januari. (Jag blev för övrigt lite upprörd över det; det är förvisso en bra sak men det känns som nåt man upplyser sin livskamrat om. Vad hände med kommunikationen som vi gemensamt fastslagit som brutalt viktig, liksom? Nu trodde han visserligen att han hade sagt det – antagligen för att han försökt men blivit avbruten.)
Lugna söndagsreflektioner
Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns, som sagt, fortfarande inte.
”Men det känns som att vi börjar komma ur den här jättelånga perioden där vi inte kan göra så mycket med dem,” sa Björn på den här dejten i söndags som jag egentligen satte mig här för att berätta om. ”Nu fuskade vi i och för sig lite med skärmen när vi var på restaurangen igår*, men det kändes ändå lugnare än det gjorde sist vi var där till exempel.”
Det har han förhoppningsvis rätt i. Det här med att tänka medan man pratar, och därmed ha spontana diskussioner, ligger ännu långt borta. Vi har börjat kunna ”berätta saker” för varandra när pojkarna är med, och det gäller att ha koll på vad man vill få sagt innan man öppnar munnen, men nu hör vi varandra i alla fall så pass att det blir som att skicka muntliga mail till varandra. Kanske är de tuffa småbarnsåren snart bakom oss (ta i trä)?
Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren
När jag genomförde min läsarundersökning i … när det nu var, april?, så var en av de frivilliga frågorna där om det fanns nånting som man vill läsa lite mer om. Ett av svaren löd:
Vore intressant att läsa mer om hur du och Björn får er relation att fungera så bra som möjligt under de tuffa småbarnsåren.
Jag gissar att det som intresserar dig/oss/alla är sådant som skulle kunna gå att översätta till andra relationer. Typ eran. Sånt vill jag också läsa, för övrigt.
Anyway … jag har tyvärr inga tips utom en enda klyscha som vi själva kämpar med att försöka följa:
Prata med varandra!
Se till att sätta ord på fräsandet er emellan, helst senare när barnen slipper lyssna och när känslostormen bedarrat något.
Av oss två så är jag den kommunikativa individen – ett faktum som jag ibland blir helt vansinnig på, eftersom jag inte sällan är lite upprörd när jag blir påmind om det – vilket innebär att det oftast är jag som öppnar mötet: ”Jag TROR att det som hände var att … och att du tyckte … och då kände jag … bla bla bla och så vidare.”
Han lyssnar alltid, svarar alltid, och ibland blir det diskussion eftersom jag haft helt fel. Men i slutändan handlar det inte alls om vem som har rätt eller fel, utan om att bli förstådd. Kan du förstå varför jag blev provocerad? Kan du förklara vad tusan det var som hände? Om jag inte förstår vad som gick snett, eller hur det gick till, då kommer det hända igen och igen och ingen VILL ju bråka.
Tips från hjärtat:
Se till att ni får vara ensamma med varandra när ni båda är pigga nog, oftare än en gång i halvåret. Gå inte på bio/föreställningar/konserter/annan aktivitet där man slipper konversera med varandra, utan tvinga er själva att umgås. Inga telefoner. Inga polare. No nothing. Bara ni.
*Vi hade ingen mat hemma i lördags kväll så vi åkte buss med pojkarna till centrum och gick på en familjerestaurang där. Sist vi var där, förra året, var det ganska stökigt och problematiskt att få äta klart sin mat.
