Etikett: svårt att sova

När man vet vad som hände, men inte varför

Vi var på landet i helgen, årets första sommarhelg där och vi hade stora planer. JAG hade i alla fall stora planer; jag skulle sätta upp en hylla och en gardinstång. Jag hade ändå 2 dagar på mig och dessutom hade vi mamma med oss.

Men…

Jag vet inte vad som hände. Eller snarare, jag vet plågsamt väl vad som hände, men jag är lite osäker på varför.

Adrian frångick sitt sovschema och vände 2/2 nätter uppochner. Det finns några tänkbara anledningar…

  • det luktade mycket instängt i vårt rum
  • han fick sova i vaggan, som han är lite för stor för, och vars rörelser han är ovan vid
  • det hände mycket nytt runt honom och han verkade ha svårt att få ro
  • han har aldrig lärt sig att somna själv nån annanstans än i vagnen, som inte var med
  • jag hade ingen lust att sitta och hoppa på bollen de 2 timmar som han brukar sova på förmiddan

…men utöver det fattar jag ingenting. Plötsligt sov han bara en gång om dagen, somnade sen i vanlig tid på kvällen bara för att vakna kl 01 och vara vaken i 3 timmar.

Möjligen var det magknip inblandat, men jag vet inte… Hursomhelst, jag och Björn var helt slut, men mamma var pigg som en mört och Simon verkade relativt oberörd han med, så de två tillbringade ganska mycket tid med varandra.

Mamma var till och med såpass alert att hon gav sig på badstegen, medan jag låg utslagen på bryggan efter att äntligen ha lyckats få Adrian att somna uppe i rummet.

Som sagt, tiden försvann in i ett luddigt uttryck för sammanhang och plötsligt var det bara 3 timmar kvar tills båten hem skulle gå. Men jag hann, kan jag meddela. Både hyllan och gardinstången sitter uppe nu, och på torsdag åker vi tillbaka igen och firar midsommar 🙂

SaveSave

SaveSave

Förändringen kom över en natt

Jag ligger på en madrass på golvet i Simons rum. Det är mörkt, men sommarnattens svaga ljus letar sig in i bakom rullgardinen och jag kan tydligt urskilja spjälsängen bredvid mig. Jag ligger på sidan med min son i famnen, han använder den lösa delen av min morgonrock som täcke. Vi har legat här i en halvtimme nu. Hans stora blå bambiögon ser svarta ut i mörkret, de söker oavbrutet min blick och håller den stadigt. Hans lilla hand småpillar och känner på mig, på min arm eller på halsen. Lugnt och stilla, som för att försäkra sig om att jag verkligen är här. Då och då blundar jag för att locka honom att göra detsamma, men han är obeveklig.

Jag tänker att om det är såhär det ska vara om nätterna nu, så är jag helt ok med det. Jag är så trött, jag orkar inte sitta på pilatesbollen mer och bebisen i magen har äntligen slutat sparkas, men min son i famnen som så tydligt vill ha mig nära får allt det där andra att blekna. Jag kan ligga vaken såhär resten av mitt liv, älskade barn, om du behöver det.

Stunden varar förstås inte för evigt. Snart börjar han åla sig loss och vill sätta sig upp och berätta saker för mig, och det är klart att han vill det. Det är Simon, han har mycket att dela med sig av.

Såhär har det varit i 2 veckor nu. Förändringen kom, bokstavligen, utan den minsta överdrift, över en natt. Plötsligt började han vakna runt kl 02 och ha svårt att somna om, han är svårsövd om kvällarna och söker mer närhet. Förr kom han och ville ha en kram, sedan vred han sig loss för att fortsätta med sitt. Nu sitter han kvar i famnen, masserar min överarm med sina fingrar samtidigt som han pekar på allt och vill, av allt att döma, att jag ska prata.

Jag är inte orolig, men jag är fascinerad. Att en förändring kan komma så whiplash-plötsligt, alltså. Samma beteende hos en vuxen hade kunnat spåras till en tydlig och antagligen ganska omvälvande händelse, men inte här. Inte vad vi vet, i alla fall.

Jag tror att det är resultatet av en rad anledningar. Jag tror att han går igenom nån slags fas, kanske är det snart tandsprickning igen, kanske har han växt extremt mycket på kort tid som alla verkar tycka, kanske har hans förmåga att uppfatta saker återigen förändrats. Han drömmer ju livligare.

I slutet av augusti är det inskolning på förskolan, sedan börjar Björn på sitt nya jobb. Jag tror framför allt att eftersom såhär små barn i så hög grad styrs av instinkt, så känner Simon av den stundande förändringen. Björn börjar som sagt på nytt jobb, han har börjat läsa på och tänka längre framåt igen. Simon tillbringar det mesta av sin vakna tid med honom, och känner säkert av sin pappas förändrade fokus.

Sedan ska vi inte glömma att saker och ting kommer att förändras radikalt i och med lillebrors ankomst i oktober. Kanske bidrar jag också till oron genom att tänka mer och mer på förlossningen. Hade det inte varit för påtagliga (smärtfria) sammandragningar kvälls- och nattetid så hade jag nog inte funderat så mycket på det nu heller, men du vet, de är svåra att inte märka. Lite som att inte fundera så mycket på att nån står och petar en i kinden om och om igen. Till slut måste det ju uppmärksammas.

Anyway, Simon kommer landa i det här också. De här påhitten kl 02 inträffar inte varje natt, och vissa kvällar testgrinar han bara i 10 minuter innan han ger sig och somnar… men mer om det en annan gång.

 

När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med ”det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

”Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.