Jag ligger fyra månader före, älskling. Fyra månader.

Sedan bara några dagar tillbaka försöker vi natta Adrian i hans egen säng INNAN vi går och lägger oss. Han har en våldsam trötthetsdipp runt 20:30, så vi försöker rida på den.

I fredags nattade Björn honom, det gick bra, spädisen sov i en hel timme innan jag fick gå upp och vara moraliskt stöd där i mörkret.

Ny deal

I lördags var Björn på väg uppför trappan med honom igen när jag frågade om han behövde hjälp med något.

”Ja, du får gärna sitta på bollen med honom.” OBS! Sitta på bollen, i det här sammanhanget, översätts natta. Som svar på det fick jag ett av mina ilskna små tvära humörsvängningar.

”Vaddå, har du ont i ryggen eller?” fräste jag upp efter honom.

Björn, inte alltid 100% perceptiv, svarade: ”Ja, jag nattade ju honom igår.”

Jag gick efter dem upp till badrummet där Adrian precis landat på skötbordet, ställde mig bredvid Björn med armarna i kors och blängde på honom längs med näsryggen. Björn, tillbaka till verkligheten, tittade på mig:

”Vad är det, älskling?”

”Inget. Men jag kan känna att om vi ska gå på rättvisa så har du alla nätter i hela hans liv att ta igen först.”

Björn undvek blicken och log skyldigt. ”Jaa… jag vet. Jag kom på det efter att jag hade sagt det.”

”Ingen fara, jag tar läggningen, men sen kanske det är dags att du tar natten med honom. Jag skulle må bra av att få sova en hel natt. Du vet, som du oftast gör i veckorna.”

”M-m…”

”Kanon! Det här blir bra för dig! Då kommer du bli mindre benägen att glömma bort att passa så han inte tjuvsover i soffan på kvällarna, sådär som han gjorde ikväll. Vad bra det här blev.”

Björn skrattade i kapitulation medan jag tog över vid skötbordet.

Ofrivillig bebisabstinens

Trots att jag var helt fri att sova utav bara tusan så fixade jag inte att lägga mig i gästrummet. Jag tänkte att jag kanske måste fasa ut den intensiva närheten till min bebis först, så Björn och jag bytte bara sida i sängen.

Det höll i en timme, sen vaknade Simon av en mardröm och Björn var på benen innan jag ens hunnit uppfatta problemet. Sen sov vi i kanske 2 timmar, varpå Adrian vaknade i en extra rosslig hostattack. Björn trodde han höll på att kvävas, fick panik (lät det som) och hittade inte lysknappen på sänglampan, så alla grejer jag har på mitt sängbord åkte i golvet. Så även nappen. Istället för att bara ta med sig barnet till badrummet så skulle det snorsugas och grejas direkt i sängen, tydligen, vilket Adrian avskyr så han vrålade som om världen kommit till sin ände. Sen följde en stunds irriterat nappletande, och när det äntligen blev lugnt igen började ungen snarka.

Vad håller jag på med?

Efter kanske 20 min tappra avslappningsövningar kände jag att det var färdigfasat för min del. Varför ligger jag kvar? Nu drar jag inte nytta av min situation, tänkte jag och smög iväg till gästrummet.

I slutändan sov jag inte mer än vanligt, och hade dessutom en molande huvudvärk över ögonen hela dagen därpå som tack för besväret.

Hej Hej Vardag har gjort en träffande illustration i ämnet. Hennes inlägg Kriget om sömn fick mig att skratta högt, för även om det inte ser ut så hemma hos oss så är det EXAKT så det låter i mitt huvud.

sömnkriget
Kriget om sömn

”Fyra månader, baby. Fyra månader.”

 

Det är inte klokt vad sömnbrist gör med en

Jag var helt slut hela dan igår, så jag gick till sängs samtidigt som Simon precis som jag hade tänkt. Jag hann somna, bara för att bli väckt nästan direkt av hans sparkar, gny och gnäll och nappfippel och jag vet inte vad. I 2 timmar pågick vansinnet innan Björn kom och la sig. Då satt jag upp i sängen med huvudet i händerna och grät av trötthetsframkallat illamående, och hade börjat överväga att påbörja inskolningen av Simon i hans eget rum (som inte är klart) på en gång.
Jag hulkade saker som att jag var en hemsk människa som inte tålde mer, man hör ju om andra som sover lika extremt lite som jag hade gjort fast i 4-5 dar i sträck och klarar det (dvs de är inte inlagda). Björn sa åt mig att inte tänka på andra, och gå och lägga mig på soffan.
Det blev inte soffan utan Simons rum, men då var jag så övertrött och skärrad att jag inte kunde slappna av och inte stänga av tårarna, så natten blev lika orolig som om jag hade haft en nappjävel att hålla reda på.
Ja, har man inte problem så skapar man dem. Något måste man ju göra av sin tid.

När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.