Vårt konservativa barn

Vad vi än gör med Simon som innebär förändring. Vad vi än gör, och det kan räcka med att flytta på honom, så bryter han ihop. Oftast håller det i sig i 20 sek och sen kommer han på nåt annat att göra. Det verkar vara så himla jobbigt! För honom alltså. Jag har vant mig för länge sen, även om det tyvärr innebär att jag ålar på golvet förbi soffan för att han inte ska se mig och uppfatta förändringen i att jag passerar när han äntligen kommit på att nåt är intressant oberoende av mig.

Knappt styrfart på vardagen

Jag har inte tränat på 4 månader och måste nu medge att min kropp håller på att rasa samman som resultat av detta – i kombination med graviditet/förlossning/amning/sömnbrist/isolering, förstås.

Men som jag brukar säga, eller snarare repetera som ett sorts ihåligt mantra för mig själv (och andra); om man inte trivs får man se till att göra nåt åt det. Man kan inte bara slänga sig på rygg och gnälla.

Nu har jag känt mig sänkt i flera dagar och har dessutom ont i både rygg och knä (gammal skada), så då får jag väl börja där.

Träning.

Yeeey.

Det är alltid så svårt att komma igång, att skapa träningsrutinen i vardagen. Speciellt nu när min vardag helt saknar styrsel, jag menar jag har ju för fan knappt styrfart. Gaah.

krypträningSats har tydligen barnpassning för barn som är minst 3 månader. Jag tänkte ta mig dit idag men då har Simon en usel dag, antagligen som kompensation för den braiga dagen igår, så jag törs inte. Inte idag. Kanske imorgon.

Istället har jag kämpat med att få honom att sova så att jag kan träna själv lite grann, men han var inte alls med på noterna och körde kombinerad kryp- och gapträning tills vi ÅTERIGEN hamnade i soffan.

Frullefunderingar

Idag är det återbesök hos barnmorskan kl 11, och vi måste ha med oss myggnät till fönstret så det blir ett stopp på Bauhaus innan så vi åker hemifrån kl 10. Det är om en timme.

På en timme ska bilen packas med all mat, alla kläder och alla prylar som vi behöver där ute i sommar (badbalja, vagga, lakan m.m.).

Det duggregnar ute. Jag vet faktiskt inte vad jag ska ha med mig för kläder, jag minns inte vad jag lämnade förra året.

Egentligen borde man fota sin garderob och sitt kylskåp/frys varje gång man åker därifrån.

Simon sover i alla fall fortfarande, det är jag väldigt glad för.

Skydda dina barn

…från sociala medier

Generationsklyftan mellan oss föräldrar i 30-40 och våra ungar är enorm när det gäller sociala medier. När till exempel instagramupploppen i Göteborg 2012 först blossade upp fattade ingen vuxen hur stort det var, ingen vuxen såg faran i de första tecknen, ingen vuxen anade hur illa det skulle bli eller vilka konsekvenser det skulle få för de drabbade, men det gjorde ungdomarna.

Jag tror jag var runt 26 när jag skaffade mitt facebook-konto. Jag har ingen aning om hur det är att gå omkring i puberteten och vänta och tjata om tillåtelse att registrera mig. Jag vet inte hur det är att inte kunna lämna skolan i skolan under de tyngre tonåren, att aldrig få en paus från fjortisintriger, att det över en natt, bokstavligen, kan hända saker som drabbar mig på ett eller annat sätt. Jag kan bara föreställa mig.

Jag har i flera år funderat kring hur man som förälder ska tackla allt det här som man själv inte vuxit upp med och alltså inte kan relatera till. — Jag menar visst, jag är ganska hemma på sociala medier idag, men jag lärde mig som vuxen. Det är för nytt för att det ska finnas hållbar forskning på vad den sociala-medie-cirkusen har för konsekvens på unga vuxna som levt med den hela sina liv.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att föräldrar liksom fläker ut sina småttingar på facebook, jag brukar tänka att när den där bilden väl når facebook, när den kommer upp på nätet, så går den aldrig att radera. Det spelar ingen roll om du raderar den, för den kommer alltid att finnas, någonstans. Allt som kommer ut på nätet finns kvar, det är lite som skräp som folk obekymrat kastar i havet. Det följer undervattensströmmar, tidvatten och djurliv och dyker sedan upp på de mest oväntade ställen. Kort sagt, man kan inte ta tillbaka en bild och barnen som växer upp kommer en dag inse vilka bilder som redan ligger på nätet tack vare att mamma inte hade vett att fatta vad hon gjorde. Eller ta det på allvar.

Man kan inte heller be om barnens tillåtelse att lägga upp bilder, för de är för unga för att förstå vad det innebär fullt ut. Jag och Björn har pratat mycket om det här. Eftersom jag bloggar och han bokstavligen jobbar med internet så betraktar vi problemet från varsin sida; jag vill lägga upp massa bilder och han försöker synas så lite han kan på nätet, precis som många andra i samma branch.

Vi vill båda skydda Simon från att synas för mycket, och vi sa innan han kom att vi inte skulle lägga upp några bilder på facebook på honom, att våra vänner som tar foton inte får tagga dem och helst inte lägga upp dem alls.

Man kan ju tydligt se i den här bloggen att jag sviktar lite i uppföljningen av det beslutet. För varje bild jag lägger upp på Simon frågar jag mig själv om man kan känna igen honom, och om jag, om jag var han och senare fick se att just den bilden fanns på nätet, själv skulle tycka det var jobbigt.

Björn såg vilka bilder jag lagt upp på Simon härom dan — alltså jag döljer ingenting för honom, han bara läser inte bloggen — och blev förvånad och allvarlig. Han tyckte inte det var någon fara med dem, men för att citera:

”Jag blev bara förvånad, eftersom vi sa att vi inte skulle göra det.”

Jag kunde bara hålla med. När allt kommer omkring hade jag ju bara slirat lite, inte glömt. Än så länge ser han bara ut som en söt bebis, men snart börjar väl hans egna drag skymta så smått och då blir det en helt annan sak. Vi måste skydda våra ungar, tills de är gamla nog att välja själva.

Så, med det sagt, så kommer i fortsättningen Simons ansikte prydas av samma slags dekorationer som mitt eget 🙂

fundera på den

M-m, fundera på den, du.

Hur man tar en sällskapssjuk baby

Jomen faktiskt. Hurra för eBay.

Simon sov på mitt bröst för ett par dar sen där han somnade efter att ha rivit repor i huden tvärs över maten och jag kommit till det mogna beslutet att det var dags att fila ner klorna. Jag hade min mobil inom räckhåll, hurra för det också, och tänkte att det vore ju bra om man kunde ha honom nära sig UTAN att sätta sig själv ur spel så jag bestämde att nu, NU är det dags. Vi MÅSTE skaffa en babysjal.

baby sling

En ”baby sling” i färgen Khaki beställdes via eBayappen, synd bara att man inte tagit sig samman och gjort det tidigare.

En del av mig tänker att jösses, det är ett stycke tyg, hur svårt kan det vara att köpa tyg på metervara och sen bara fålla kanterna? Resten av mig tänker att det måste vara rätt sorts tyg, och att det kanske finns finesser på som jag inte känner till, och ”jag orkar inte ge mig på det”.

Allt detta var innan vi var på BVC igår, där vi fick konstaterat att han äntligen vuxit ikapp babybjörnen.

babybjörn fail

Björn premiärtestade sagda sele igår när jag var på posten, han skickade ovan bild till mig och vänligen lägg märke till ansiktsuttryck, så idag blev det bärsjalstest istället. Jag var tvungen att kolla ett par tutorials på YouTube först, det finns flera sätt att knyta den beroende på tex barnets storlek, men det gick.

babysjal

Det gick över förväntan. Han bråkade lite först men sen fick han en napp och somnade. Han sov över 2 timmar! Jag dammsög, plockade undan, sorterade tvätt och fikade med delar av släkten medan ungen sov mot mitt bröst.

Fantastiskt…!

Kändes visserligen lite som att vara höggravid igen, men äsch… det är det värt! 🙂


Gillade du mitt inlägg? Följ gärna min blogg på Facebook, eller via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉