…aaaaand we’re back!

Värmepanik

Vi kom hem igår kväll till ett trähus som stått stängt och marinerat i 34° i 14 dagar. Det var hemskt. Simon lyckas på nåt vis somna trots värmen – vi öppnade såklart, alla fönster och dörrar som gick att öppna, på vid gavel men vi lämnar inte vår treåring att sova ensam i sitt rum på 2a våningen med fönstret på vid gavel så med bara ett fönster på glänt (säkerhetshasp) och rullgardinen neddragen (men inte hela vägen för då kan vi lika gärna stänga det jävla fönstret) blev det snabbt tokvarmt igen, trots vädringen.

Vårt hus luktar bastu när det blir varmt, och det verkar hamstra värmen från dagen och pysa ut det igen på kvällen så att det är olidligt fram till 23:30 ungefär. Ibland undrar jag om det faktiskt alstrar egen värme … det känns ofta så.

Adrian tog lång tid på sig att somna, trots en fläkt rakt på sig och fönster på vid gavel (och Björn som låg bredvid) samt öppen dörr. Jag var inne till honom flera gånger men det var så varmt att jag blev tårögd.

”Jag får nästan panik av att vara i hans rum!” sa jag till Björn efter 4e brottningsvändan. ”Blotta tanken på att sova där inne med honom sen gör mig gråtfärdig. Hur kan jag förvänta mig av honom att han ska kunna sova, om jag inte ens står ut med tanken själv?”

”Jag ska se om jag kan få ner temperaturen,” sa han kort och gick upp. När jag gick in igen kändes det bättre och ungen sov. Björn är magisk – jag har ingen annan förklaring.

Vi saknar att vara på landet, det är typ 10° svalare där än här.

På vaxholmsbåten hem.

Rivstart!

Igår kl 8 var ungarna på föris igen, de ska gå halvdagar fram till efter lunch nu i 2 veckor, och sen kom Daniella för att städa huset samtidigt som jag kämpade på med tvättberget och packade upp det sista.

Idag kommer hantverkare kl 8 för att riva den gula eländestapeten i hallen uppe.

De ska ta 2 dagar på sig att riva den och färdigställa väggen för tapetsering som jag och Björn ska göra själva. Den är inte helt vald ännu, jag ska åka och titta på den idag och beställa om den ser ut som på bilderna.

Under tiden ska jag försöka trycka in träning och pluggande – jo just det, vi ska ju tapetsera Adrians rum också. Fullt ös medvetslös …

Om lite mindre än 2 veckor åker vi ut ett par nätter till landet igen för att göra klar det vi inte hann avsluta i söndags. Det var nämligen så att det råkade bli total tidsbrist för att hinna med båten, och vi lämnade lite saker där som inte ska vara kvar, om man säger så.

Jag längtar redan.

SaveSave

Restaurang i Loro Ciuffenna – minnen från 2017

Minnen från 2017

Jag minns inte vad den heter, restaurangen vi besökte utanför Loro Ciuffenna, men bord måste bokas och man tar sig dit med bil på slingriga bergsvägar.

När vi kom dit tittade Simon på det låga jordröda huset och sa:

”Min bo dä?”

Mitt hjärta knöt sig för ett ögonblick, för i den frågan låg en aspekt av vår semester som dittills inte hade framkommit; Simons upplevelse.

”Ska vi bo där?” frågar han spontant eftersom vi kommer till ett nytt hus som av allt att döma skulle kunna vara ett ställe man bor på.

”Nej, hjärtat,” svarade jag. ”Vi ska äta middag här.”

loro ciuffenna

Man äter under tak, men det är helt öppet mot olivträden lite nedanför och utsikten är drömskt vacker.

Familjen tycks bo på området. De har barn, en hund och 2 katter till Simons oerhörda förtjusning.

Mellan olivträden finns sittgrupper, och lampor lyser upp stammarna när skymningen faller.

Läs om hela vår resa till Italien här.

Firenze – Florens alltså – minnen från 2017

Minnen från 2017

Jag tänker mycket på Italienresan när jag tänker tillbaka på 2017. Det var en så händelse- och upplevelsekompakt resa, på så många plan. Jag minns den med värme, bokstavligen, men också som något vi klarat av, för det var lite jobbigt mellan varven.

Ett bra exempel är när vi sista veckan tänkte att vi skulle bryta trenden med pool och middagspromenad till restaurang i stan, och styra upp besöket i Florens.

Florens

Vi ville ha en struktur på besöket, för att inte bara dra dit och sen vandra på måfå med noll koll, och hittade framför allt 2 länkar* som vi sparade ner på telefonerna för att kunna ta fram på plats.

#tbt #florence #firenze #firenzeduomo #florenskatedral #twintechno #mammatrams

A post shared by Mammatrams (@mammatrams) on

Det höll ett litet tag. Vi kom ända till katedralen, via några sevärdheter på vägen som inte var så mycket att se för oss eftersom vi inte ville gå in med barnvagnen och inte är särskilt historiskt bevandrade vad gäller just Florens. Eller Italien. Eller alls, faktiskt.

karusell i florens

Sen åt vi lunch, sen hittade vi ett torg med en karusell som jag åkte med Simon medan Adrian sov, och sen tyckte vi att vi kunde släppa alla ambitioner och gå efter GPS:en till Florens berömda bro med hus på.

Där nånstans slocknade pojkarna, och den här bilden sammanfattar ganska bra deras dag i Florens:

Läs om hela vår italienresa här.


* Exploring Florence on foot och Things to do in Florence

 

Il Mulinaccio, andra etappen (glöm romantisk middag)

Här kommer andra etappen och 3e delen om vår resa till Italien. Jag ligger efter här med, men vaddårå.

Agriturismo Il Mulinaccio, Volterra, Italien

Volterra är både kommun och stad i Toscana. Vi hade bokat på Alessios agriturismo Il Mulinaccio för 4 nätter, eftersom vi har vänner som har kontakter och var där förra sommaren med sin då ettåriga dotter, och rekommenderade det.

Det låg så avsides att jag började undra om vi verkligen ställt in GPS rätt när bilen började klättra uppför en mycket smal och brant grusväg som inte var mycket mer än två hjulspår i den torra jorden.

Alessios vingård är mycket vacker. Han driver sitt ställe med 8 rum, varav 4 är lägenheter, odlar sina vindruvor till eget vin, där finns även olivträd och fruktträd, och i den lilla restaurangen lagar hans mamma fantastiskt god mat.

När vi var där hade det inte regnat på så länge att allt var torrt. Barnleksakerna – en plastrutchkana, en gunga, en lekstuga i plast – låg på gräsmattan mitt i solen och hettan. Det gick bara att vara där på kvällarna, men det gjorde ingenting för där fanns en pool och dessutom ligger stället inom 30 min bilresa från olika städer och byar, framför allt San Gimignano, Italiens äldsta turiststad och Volterra, staden i Twilight-filmen (för den som har koll på sånt).

När vi kom dit hade Simons vattkoppor lugnat sig, men han var fortfarande inte helt pigg. Vi åt middag i restaurangen där Alessios mor lagar fantastisk mat med råvaror från gården och lokala regionen.

Glöm romantisk middag

Vi var ensamma i restaurangen på kvällen. Middagen bestod av 4 rätter visade det sig, och efter 2 av dem var Simon uppe och sprang. Alessio har 2 hundar, Sophia och Chanel, och dessa var förstås föremål för allt mellan fascinerat närgånget intresse och panik-skräck.

Det skulle ha varit det mest romantiska kvällen i mitt liv, förmodligen, om vi inte hade haft barn. Och om myggen hade haft ett dåligt år (”welcome to my life”, sa Alessio när Björn berättade att jag fått 7 myggbett på lika många minuter).

Under 3e rätten välte Simon en träbänk av misstag och bröt ihop. Sen blev han livrädd för Chanel och skulle sitta i knät, fast det ville han inte så han skulle ner men inte bredvid Chanel och hon… ja, hon var ju där. Gick hon en bit bort gick Simon efter. Det blev omöjligt för oss att sitta ner båda två på samma gång, och tyvärr fick vi båda äta sista rätten på stående fot med varsin unge på armen under växelgråt.

Men det var fantastiskt gott.

Mera vattkoppor

Dagen därpå hittade vi vattkoppor på Adrian och sen var nätterna därefter igen. Men det gick ändå ganska bra, det verkar som att ju yngre barnen är, desto mindre påverkade blir de.

Volterra

Vi åkte till Volterra en dag, och till San Gimignano en dag. Efter det insåg vi att det var bättre att undvika heldagar i städer med barnen, som inte tyckte det var överkul.

San Gimignano

Jag led med Adrian, verkligen. Det var så varmt, och han var SÅ prickig… men som sagt, han verkade inte lida supermycket ändå.

Martyren

Vattkoppor är luftburet, så vi frågade hur de ville att vi gjorde i restaurangen. Alessio sa att det nog var bäst om vi åt middag i lägenheten istället, så hans mamma lagade grymt gott käk igen och Alessio kom och levererade det vid dörren. Funkade minst lika bra, och så slapp vi myggen.

Hurra för poolen

Simons koppor läkte så pass att han kunde bada igen, så en dag var vi bara vid poolen och höll på. Fantastiska solstolar, jättefint soldäck, och tillgång till skugga… återigen, den mest romantiska séjour jag varit på, om vi inte hade haft barn. Nu har vi det, och det gick bra ändå, men nästa gång åker vi dit utan dem.

Sophia tittar på Simon som man tittar på TV.
Chanel. Ointresserad.

Regionen är fantastisk. Toscana är fantastiskt. Jag rekommenderar att åka och hälsa på hos Alessio, en vistelse på typ 3-4 dagar är alldeles lagom.

Fick sitta i traktorn

Simon har som jag kanske sagt stort fokus på maskiner. Alltså grävmaskiner, traktorer, bilar, flygplan och så vidare. Alessio har naturligtvis en traktor (en RÖD!) som Simon pekade mycket på när vi var där. Till slut frågade vi om det var ok för Simon att få åka med i traktorn lite grann, vid tillfälle.

”Yeees, of course! Now?”

Jaa, om det passar nu så absolut. Varken jag eller Björn hade mobil med oss just då men Alessio tog bilder på Simon som först inte vågade gå nära den, men sen satt där och pillade, tryckte, petade, drog, brummade och hade sig av hjärtans fröjd.

Han pratade länge om det 🙂

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Ghiacci Vecchi, första etappen i Italien

Här kommer andra avsnittet om vår semester i Italien:

Ghiacci Vecchi Residence, Venturina Terme, Italien
4-10 juli

Frukosten första morgonen var inte så mycket att hänga i granen; stor förvirring rådde om både upplägg och utbud så vi handlade att äta hemma i fortsättningen.

Semesterns andra dag var jag på fötter igen efter vansinnesresan. Natten var stökig, men jag hade i alla fall intrycket av att ha sovit vilket hjälper oerhört med humöret, liksom att ha (glutenfri) mat att starta dagen på.

Massa lekplatser

Ghiacci Vecchi visade sig vara världens bästa ställe för barnfamiljer. Våra barn är fortfarande i minsta laget men det gjorde ingenting alls. Hela stället är strösslat med små lekparker i olika utföranden, och området är fullt med luftiga trädkronor på smala stammar så de flesta är i skugga hela dagen.

Ursäkta min kassa mobilkamera…
Den här är bättre, den kommer från deras egen sida. Vissa förbättringar har uppenbarligen skett däremellan.

Pool

Det finns ingen babypool, men barndelen av poolen är så pass grund att Simon bottnade med vatten upp till bröstet bara. Det upptäckte vi däremot inte förrän på fredagen, 3e dagen där, eftersom han aldrig varit i en sån pool tidigare och det var mycket folk och han hade fullt sjå med att springa runt kanten och rädda alla leksaksdjur som flöt omkring i vattnet.

Deras egen bild.

3e dagen då, som sagt, så vågade han sig i vattnet på kvällen när det var mycket mindre folk där. Han ville INTE gå upp igen. Vi badade länge, Simon blev blå om läpparna och vibrerade som en tvättmaskin men han hoppade till mig från kanten om och om igen och blev helt förkrossad när vi tillslut tvingade upp honom ur vattnet. Han la sig platt på mage och hulk-grinade rakt ner i marken, och vi fick bära honom på axeln hem för att ordna med middag.

En timme senare, när vi satt ute vid ett av de trevliga allmänna borden och åt middag, ville han inte ha mat (!) utan la sig i mitt knä (!!) och låg helt stilla (!!!). Febern steg fort till 39,5° och resten av den natten kan du läsa om här.

Boende

Vi hade bokat 6 nätter, men efter 2 dagar gick jag till receptionen och frågade om det fanns möjlighet att byta från vår för oss opraktiska lägenhet i deras ”farm house” till en bungalow, så att vi skulle få bo i markplan och slippa släpa vagnen upp och ner för trapporna. De 2 sista nätterna fick vi bo i bungalow, och även om en hel förmiddag gick åt till den flytten så var det verkligen värt det.

Deras egen bild igen.

När det var dags att lämna Ghiacci Vecchi kände vi båda två att vi hade kunnat stanna längre och var inne på att boka igen för nästa år.

Ja, det sitter en uggla i trädet.

 

Adrians middagslur vaktades av uggla

De korta uppdateringarna kommer fortsätta genom hela semestern, för det finns inte möjlighet till annat. Jag berättar mer när vi kommer hem.

Anyway.

Adrian skulle sövas eftermiddag i vagnen så jag körde runt honom på gräsmattan ett tag och parkerade sedan under trädet som Björn tycker är så fint. Han har påpekat det flera gånger, att ljuset genom bladen gör att det ser nästan överjordiskt ut (nej, det var mitt ord. Björns ord var ”gammaldags 3D-modell av träd”), så jag ställde mig under trädet och tittade upp.

Ser du den?

2 stora skarpa ögon stirrade tillbaka, men den satt så orörlig att jag blev tvungen att ropa på Björn och fråga om han trodde det var en riktig uggla – inte vet jag, de kanske sätter upp fejkvarianter för att skrämma bort möss.

”Nä den är riktig!” sa han och så fotade vi den tills det började dra till sig nyfikna passerande.

En uggla…! Sånt där händer aldrig mig. Hade jag inte råkat titta den rakt i ögonen hade jag förmodligen inte sett den.

Ett vykort från där det inte regnat sen oktober

Venturina Terme, Italien

Jag har inte fått tid för att skriva förrän nu, och nu spelar egentligen ingen roll eftersom internet inte funkar.

Det ska vara gratis wi-fi här, och det är det, men det funkar inte. I receptionen säger de att de ska fixa det “inom en timme”, men nu börjar vi undra om det är språkförbistring som ligger till grund för att den timmen har varat i 3 dagar.

Vi har lite svårt att acklimatisera oss till värmen och den förskjutna dygnsrytmen som den för med sig. Barnen är vakna senare på kvällen, sover LITE längre på morgonen, och slumrar lättare till när som helt under dagen så det gäller att passa på dem.

Man blir lite slö förstås också. Värmeslö. Jag har svårt att finna motivation att berätta om vår resdag som helt ärligt talat måste berättas. Till min hjälp har jag rosébubbel (se insta) samt choklad. Det var svårt att hitta 70% sådan, det verkar inte vara deras grej, italienarna. Fler saker som inte tycks vara deras grej är wi-fi, barnmatsburkar och lunch. Men nu driver jag från ämnet.

Jag skickar er ett vykort så länge, eftersom resdagen och allt vi gör här kräver lite mer redaktionell omsorg än vad jag har att ge just nu:

Venturina Terme, Italien
Tjo!

Här är jättefint väder, varmt, men bara ca 25 på kvällarna. Det har inte regnat sen oktober, brunnarna har tagit in saltvatten och wi-fin är kass men annars trivs vi. Adrian äter sand och Simon kastar den. Flera ställen vi ätit på har haft glutenfritt så man kan inte klaga (glad emoji med solglasögon och svettpärlor).

Kramar från oss

 

 

Bara nackdelar med Skåne. Nästan.

Nackdelen med att morfar och Pia, som hädanefter enbart kommer kallas för det egenvalda epitetet Nanny, bor så långt bort är… det finns bara nackdelar, som vi ser det, förutom att huset de bor i är som en liten semesterort i sig självt och att när vi kommer dit så blir det full fokus på Simon och varken jag eller Björn behöver underhålla honom särskilt mycket.

morfar läser tidningen
Simon och morfar läser tidningen

Pappa har varit så närvarande man kan, jag gissar att han satsade på att bunkra upp så han klarar sig tills nästa gång de ses, han tog med Simon ut på långpromenader själv för att han skulle sova, bland annat, och ingen var gladare över det än jag. Och Björn. Det blev kort men intensivt, kan man säga.

För oss var det jätteskönt, vi fick flera stunder för oss själva och var Simon bara på hyfsat humör var det inga problem att sätta honom i knät på morfar eller Nanny.

Jag fick en egen timme i poolen
Jag fick en egen timme i poolen

 

Björn och Simon tittar på badbollen som badar ensam i vinden