Luciafirande på friidrottsnivå på förskolan

INTE tomte. INTE!!

Adrian, förstås. Monsieur Nej. Simon har vuxit ur sin tomtedräkt och valde att vara pepparkaka i år, så jag hoppades att Adrian skulle vilja vara tomte, eftersom han vuxit i Simons gamla dräkt.

Icke. 

När jag frågade honom för 2 veckor sen så tänkte han efter innan han sa nej (!). ”Nnnn-te. Nnnte tonte. Looooooo-hia. Lo-hiiia.”

”Du vill vara lucia, är det så?”

”Ja-a.” Skitnöjd.

Vi har ingen luciadräkt/stjärngossedräkt/vit klänning/dylikt alls hemma, och mina möjligheter (vi snacka tid) att greja sånt är inte vad de var för 2 år sen direkt, så igår försökte jag igen.

”Vet ni, pojkar, imorn är det lucia! Och Simon ska vara pepparkaka. Ska du vara tomte då, Adrian?”

”NEEEEJ!! NNNN-TE TONNNN-TE!! LOOOOO-HIIIII-AAAAAAAAAHH!!!”

”Ok.”

Här kan man tycka att han eventuellt inte skulle ha fått det valet, men det kändes så skevt att Simon skulle få välja sin dräkt och Adrian inte. Så igår kväll tog jag med mig Adrian till affären och köpte en stjärngossedräkt, som jag sedan tvättade, hängde på tork över natten och strök efter frukosten.

Imorse, när vi äntligen krånglat oss iväg till föris och in i hallen och fått av alla ytterkläder tillsammans med alla andra föräldrar och barn som trängdes på de 10m2 avsedda för ändamålet, så stirrade Adrian oförberett på allt folk som inte brukar vara där. Ingenting var som vanligt. Alla barn hade dräkter, och fröknarna var julpyntade, och det var nedsläckt.

När jag höjde händerna med stjärngossedräkten för att trä den utanpå hans kläder så slöt han sig. Han ville ingenting. Efter en del trixande lyckades jag få honom att gå med på att ha granarna på huvudet och glittret i handen.

Där fick jag för att jag försökt vara rättvis … men jag anade ju att det skulle kunna bli sådär, så han var ändå vitklädd från början.

Jag lyckades till och med ta en bild på honom. EN.

luciafirande på förskolan

Sångsamling

Alla barn och föräldrar satt i en stor ring så gott det gick. Ett sånghäfte med 7 sånger delades ut, en fröken var sångledare och så sjöng alla tillsammans. Det höll i sig i kanske 15 minuter, sen var det ”varsågoda!” till fikat.

De hade gjort jättefint med lussebullar, pepparkakor, bröd, smör och pålägg. Kaffe, te, mjölk och vatten och servetter (tack och lov). Pojkarna åt lussebullar, Adrian stal en pepparkaka, sen skulle han ha en macka och de åt fortfarande när folk började gå ut.

Fikat

Björn var med, men han drog till jobbet efter nån halvtimme och liksom lämnade mig ensam. Efter fikat, som jag tillbringat bredvid Adrian för att begränsa händelseområdet – det händer så mycket runt honom jämt – så skulle föräldrarna klä på sina barn och lämna dem till personalen ute.

Mina barn ville gå ut, men de ville inte klä på sig några ytterkläder så vi blev sist ut, eftersom jag måste jaga dem med varenda plagg både över och under förskolans alla möbler och tjata om hur gärna SNÖN ville att de skulle komma ut nån gång så att de skulle hinna leka lite innan lunch.

Min luciamorgon hade med andra ord mer gemensamt med en friidrottsdag än mysigt traditionellt luciafirande … men själva sångsamlingen var ändå riktigt fin. Den är jag glad för.

Till slut blev jag desperat

”Jag kan ta Adrian”

Björn var hängig hela förra veckan, vilket ledde till att jag sov inne hos Adrian, vilket ledde till att jag, när fredagen kom, var lite trött. Den kvällen sov jag i min egen säng, bredvid Björn – vilket i ärlighetens namn känns som att jag gör max, MAX, hälften av alla nätter –  som sa ”visst, jag kan ta Adrian”.

”Jag kan ta Adrian”, när Björn säger det, innebär att Björn går upp på natten om Adrian så kräver (vilket han alltid gör). Det i sin tur innebär att jag måste sova med öronpropp även i min egen säng men va fan, spela roll.

Vad som däremot spelar en jäkla roll, visade det sig, är Björns attityd när ungen vaknar. Jag menar, jag fattar, han var inte heller pigg efter den veckan. Han ryckte irriterat undan sitt täcke och vidare över på mig, ruskade sig ur sängen, och lämnade bägge dörrarna öppna när han gick och tittade till Monsieur. Jag hörde allt, och måste tydligen lägga mig i. I och med mitt ”det står ett vattenglas i bokhyllan” antog Björn att jag var klarvaken och gav grönt ljus till vidare stök med vidöppna dörrar.

Skit samma. Vi somnade om, bara för att väckas en timme senare av en Adrian som precis väckts av en Simon som precis öppnat dörren och högt och gnälligt kallat på sin mor. Björn blev arg och studsade upp och skulle reglera situationen, vilket ledde till en MYCKET upprörd och högljudd Simon och därmed också en likadan Adrian. De var tre som vrålade, med öppna dörrar, när jag släpade mig upp och gick för att guida Simon tillbaka till lugnet.

Skit samma. Jag gick och la mig igen, somnade, och det var där nånstans som den natten spårade ur. Det var där min hjärna MÅSTE ha tänkt att det var ett kul tema, det där med livligt ledsna protester och maktlöshet, så vi kör vidare på det.

När det gick åt pipan

Scenen för min mardröm var en tunnelbanestation jag passerar varje dag på väg till skolan (liksom praktiken). Handlingen var inte så farlig. Jag satt på tåget tillsammans med mamma och barnen. Adrian sprang plötsligt av tåget precis innan dörrarna stängdes. Vi ropade och sprang upp, och sen stod jag vid dörrarna och såg perrongen med min tvååring sakta börja glida.

I verkliga livet skulle det där i princip aldrig kunna hända. Jag skulle knyta fast honom i vagnen istället för att låta honom gå omkring. Jag skulle annars ha stått precis bakom och hunnit hoppa av eller dra in honom, och om inte så finns det nödbroms. Det där är tyvärr ingenting som jag, förvirrat nyvaken i stel skräck och ångest och maktlöshet kl 05, kan ta till mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag talar om för mig själv att det bara var en dröm och att det inte skulle kunna hända. Vem lyssnar på sånt? Mycket roligare att plåga sig själv lite till.

Dagen efter

Den morgonen försökte jag rycka upp mig men till slut tittade jag ynkligt på Björn och sa:

”Jag är desperat. Jag behöver sova. Kan ni gå ut?”

Charmigt, jag vet, men han fattar ju. Nattens skrikhalsar brottade sig ut genom dörren och kom inte tillbaka förrän 1,5 timme senare, då det var dags att ta emot grannarna på förmiddagsfika. Då hade jag hunnit sova och städa, och livet kändes möjligt igen.

En drömmorgon för småbarnsföräldern; sånt där som liksom aldrig händer

En bruten rutin

I vanliga fall lämnar jag barnen på förskolan, och Björn hämtar dem, men så var det så att Björn hade kvällsplaner både i torsdags och i fredags, så jag skulle hämta barnen. Eftersom jag måste gå tidigare från praktiken/jobbet när jag hämtar, så tänkte vi att då tar Björn dem på morgonen istället.

En magisk drömmorgon

Björn sov inne hos Adrian. Jag hade ett helt rum bara för mig själv. Hela natten. Ingen kröp upp över sängkanten och väckte mig, inte en enda gång. Ingen drömde om Star Wars, urspårande tåg, karate eller 100-meterslopp intill. Nothing.

När jag gick upp var det mörkt och tyst. När jag gick ner för trappan kom jag på att jag skulle duscha, eftersom jag kunde det. Eftersom ingen annan kunde komma och sabba det. Med handen på badrumsdörren tänkte jag att den här stunden kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig mer kunna uppskatta en sån här stund lika mycket som jag gör nu, det går inte. Så jag gick till köket och tände ett blockljus. Med den lilla lågan som enda belysning i duschångan blev det så drömskt att jag vacklade mentalt på om det var på riktigt eller inte.

Ljuset följde med ut till bordet i köket. Jag tände inga lampor, åt frukost i total stillhet, dröjde mig kvar med fortfarande varmt te i koppen och kunde liksom inte fatta att det var sant.

drömmorgon

Rädd att bryta min magiska morgon smög jag uppför trappan för att, håll i dig nu, klä på mig som en obruten serie småhändelser utan parallella aktiviteter what so ever.

Allt sånt som i vanliga fall tar ca 90 min att klara av när barnen är med hade nu tagit 20 min. Men ingenting varar för evigt. På väg ner för trappan för andra gången denna morgon åtföljdes jag av Simon, och sen var det som om allting saktade ner i slow motion – utom klockan då, som istället ökade farten – och det tog en evighet att plocka ihop matlådan och sen blev jag distraherad och tappade bort nycklarna och så vidare, och så vidare.

Jag kom ändå iväg mycket tidigare än vanligt, var på jobbet först av alla och tänkte rosenskimrande att man kanske skulle börja gå upp före alla andra lite oftare.

Ha.Ha. Det kommer förstås inte hända … och den här morgonen går ändå inte att upprepa.

Därför har vi fått grått hår

grått hår

Grått hår, färgat igen

Jag färgade håret igen härom dan. Jag har inget emot de grå vita håren i sig, jag gillar bara inte kombon när de inte är tillräckligt många för att ta över. Om några år är de däremot så många att jag kan börja färga håret vitt istället. Det kommer bli grymt. Men än så länge är det mörkt som gäller, och … wow vilken skillnad. Jag ser 30 år yngre ut. Eller kanske 3? Yngre, oavsett.

Enligt min mor ärver man sin hårkvalitet på mödernet (med undantag av henne själv (??)), och med det i åtanke kommer jag inte behöva färga mörkt så många år till. Simon och Adrian drar ju sina strån (ha, haaa) till stacken också, om man säger så. Varför (undrar INGEN)?

Därför får du gråa hår när du blir förälder

Om du behöver en närmare förklaring – mer specifikt, så att säga – så har nån juvel skrivit en fin liten artikel om det också:

http://mama.nu/lol/ett-trotsbarns-10-budord-vi-har-alla-behovt-genomlida-detta-?/

Jag funderar på att skriva en egen snarlik lista, med några fler punkter – som till exempel ”få raserianfall av obskyr anledning, vråla ÅKA BIIIIIL och dunka näven i bordet så att frullen flyger”, m.m.

Problemet med egen tid nu

Att vara själv

Jag kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum här, och nu senast jag fick anledning att stirra egen tid i vitögat var förstås under mitt korta dygn hemifrån; jag har blivit mycket ovan vid att klara mig själv.

Själv, i det här sammanhanget, betyder

  • inga barn att ständigt hålla ögonen på och hantera
  • ingen att ta rygg på när man inte fixar att göra allting själv

Nar jag var ung/ yngre gjorde jag nästan allting själv. Under mina resor fanns det längre perioder där jag inte hade nån att umgås med, så jag gick på bio, restaurang, fik, museum och utställningar själv och det var ganska skönt. Ibland tråkigt, men oftast riktigt mysigt.

Nu ser livet annorlunda ut, minst sagt. Det är som det ska vara, men jag märker hur annorlunda det är när det blir tyst. Tyst, som i

  • det finns ingenting som måste göras
  • det finns ingen annan att ta hänsyn till
  • jag kan göra precis vad jag vill med de här timmarna som ligger framför mig nu.

egen tid valrhonaProblemet med egen tid nu

Så vad gör jag, tror du, när det blir tyst (och chokladen är slut)?

Tja, vad gör man när man är på nattklubb där musiken dunkar en i ryggen, folk krockar med en, spiller på en, drar i en, tafsar på en, och så kommer man ut i natten och det blir lugnare?

Man står still, såklart, om så bara för ett ögonblick, för att anpassa sig till miljöskiftet. För att avgöra om tjutet i öronen kommer inifrån eller utifrån, för att avgöra vad som är bakgrundsbrus och vad som är värt att lyssna på, för att dra ett andetag frisk luft, kanske känna efter lite; hur mår jag?

Alltså, igen, vad gör jag när det blir tyst?

Jag tappar orienteringen, såklart. Jag letar frenetiskt efter vad det är som kräver min uppmärksamhet och när jag inte hittar det blir jag lite handlingsförlamad. Känna efter? Har jag råd med det? Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, och så saknar jag ungarna.

Jag saknar dem för att jag älskar dem såklart, men förutom det så saknar jag dem av vana – de lämnar ett sjuhelsikes stort hål efter sig när de är nån annanstans, som ett slags vakuum som kräver att fyllas med annat – och trygghet. Vana är trygghet. Och om jag känner efter, kommer jag hitta nåt som jag måste ta hand om?

Egentligen handlar det inte om att jag är en sån röra att jag inte törs känna efter, för så är det inte, utan mer om vana. Jag har sälla tid och ork, samtidigt, att lyssna inåt och det är sannolikt ett bekymmer jag delar med oräkneliga andra småbarnsföräldrar.

Ska jag alltså ha egen tid, så gäller det att inte bara ligga och stirra i taket. Jag måste distrahera mig själv, lite grann i alla fall.

 

En natt med en förkyld 1,5-åring

Adrian är som sagt sjuk. Alltså, det hostas och snoras, febern kör en stadig 39° och humöret är förstås därefter – dvs superbra, så länge han har 200% koncentrerad fokus från en förälder.

Det är bara att vänta ut, och det är ok. Vad som INTE är ok är att han inte kan andas genom näsan när han ligger ner. Det betyder att han andas genom munnen, och då är nappen i vägen, så han kastar den, och sen upptäcker han att han är utan napp, och då börjar han leta. Om han inte hittar den så vaknar han, så man sover på aga om nätterna. Mer än vanligt, alltså.

Reflexen från förr – att ignorera störande saker när man försöker sova, och liksom vänta ut dem – har vår 1,5-åring effektivt hjärntvättat upp till blixtsnabba händer som nästan på egen hand klarar av att leta upp en tappad napp i beckmörker OCH hitta stället den hör hemma* på, i en enda rörelse.

Det är för övrigt en typisk sån där vässad förmåga man drillats till, och som kommer glömmas bort så fort den inte längre behövs. En vacker dag kommer jag kanske se tillbaka på den här tiden, då jag nattetid kunde aktiveras på en millisekund, och bli sentimental över mina förlorade förmågor.

Eller inte.

1,5-åring

Adrians natt

Varannan timme, minst, så händer nåt:

Nappen har rymt, liksom de flesta av dess likar. Gör nåt åt denna KRÄNKNING till uppfinning! MAMMA!!

Två varv måste snurras så att täcket blir trångt, så att jag kan känna mig låst och låta som om jag överväger ett utbrott. Då kan hon klappa mig på ryggen non stop och det gungar nästan som i barnvagnen. Love it!

Måste resa mig och trampa runt lite, kolla läget så att alla är med. Kolla, no hands! Akta så jag inte snubblar för då kanske jag vaknar!

Mitt täcke har anfallit mig. ATTACK!!

Jag har legat stilla i över 30 min. Gympa gympa gyyyympaaaa.

Vaddå dröm? Snack. Jag är Universums centrum runt vilket verkligheten väver sitt tvivelaktiga nät.

Har mamma somnat? Va!? ÖRFIL! Fortfarande seg, huh? ÖRFIL MED KNUTEN NÄVE!

Allsång är bäst på natten. Helst till tonerna ”hur jag undrar var du är” (Blinka Lilla Stjärna). Ingen tycks förstå detta, så jag höjer volymen; höjd volym är en välkänt bärande pedagogik i alla lägen, särskilt vid språkförbistring.

Jag sitter på hela Universums samlade visdom. HÖR NI INTE DET?!

Min natt

När jag faktiskt sover, så drömmer jag att jag inte sover och att jag blir väckt hela tiden. Natten känns ändlös mellan varven, men framåt 04 blir det lugnt.

Jag är så trött, och på gränsen till att bli arg ända in i bröstkorgen, du vet, när jag blir väckt en sista gång:

Det hjärtliga, genuina, underbara babyskrattet bubblar upp långt inifrån täcken, nappar, drömmar och fippel och sprider sig som sockerdricka genom min tunga kropp och drar mig i mungiporna. Det är som balsam för själen. Allt är förlåtet. Nästa natt gör vi om det här älskling

Jag hör mina egna tankar, och känner mig inte helt nöjd med att konstatera hur lättmanipulerad jag är. Men jösses… har jag ingen självrespekt? tänker jag innan jag somnar – 15 min innan väckarklockan ringer.

 


*vägen till perfektion är lång och krokig; många gånger har det hänt att ungen till slut vaknat helt förbannad eftersom jag envisats med att försöka trycka in en självlysande napp i hans öra. Eller näsa. Nacken frekventeras ofta också av sagda nappar.

När romantiken i småbarnsföräldraparet ställs på sin spets

Förra veckan, inför Alla Hjärtans Dag

Björn: Har du tänkt nånting på den 14e?

Jag, tänker onormalt länge: Du menar Alla Hjärtans?

Björn: Ja.

Jag: Nej. Har du?

Björn: Nej. Det är ju en onsdag..

Jag nickar tyst, vi förstår varandra. Bättre att lägga tid på varandra när vi kan, istället.

Min första (och enda?) Alla Hjärtans Dag-present till Björn. Jag skickade en sån här ask till honom på jobbet, via en av våra stammisar på hotellet som mer än gärna bidrog till överraskningen.

Utkast från bebistiden

Den berömda bebisbubblen… Ah, jag minns den som igår – eller inte. Jag minns inte mycket alls, faktiskt, vilket är en av anledningarna till att den här bloggen är så bra för mig.

Minnen.

Här är till exempel några utkast som skrevs under bebistiden – eller strax innan – men som aldrig nådde dagens ljus eftersom tanken var borta när det väl blev tillfälle att utveckla.

bebistiden
​Har du undrat hur det känns att ha ett barn i magen?

Jag ska berätta.

Det är som när man har mycket gas. Inte så att det gränsar till magknip, men man känner hur gasen förflyttar sig bubbligt och ryckigt i tarmarna.

Tänk dig att du tappar tvålen, alltså den där tvålen som är som en stor tändsticksask, i duschen. Den glider dig ur fingrarna och du liksom jagar den i luften, utan att riktigt få grepp om den men också utan att tappa den direkt. Så känns det, fast i magen. Tarmarna håller på och fipplar med nån hal grej utan att riktigt få tag i den.

Ibland är det som en nervryckning, du vet såna där man kan ha i ögat – eller i vilket muskel som helst egentligen – fast starkare, på sidan av magen och längre in i kroppen. Då har barnet hicka.


Är jag en dålig mor?

När jag äntligen fått tyst på bebisen som vrålat i magknip (?) i 25 min, punkterat av spyor, rapar och blöjmuller misstänkt likt bajs, så somnar han tvärt – antagligen av utmattning – och JAG KOLLAR INTE BLÖJAN. Jag låter honom sova.


Snilleblixtarna haglar

För dem som inte får snilleblixtar till höger och vänster finns plagiatet, eller översättningar. Direkta översättningar. Helst av en tveksam ramsa om en mor som förlorar sina barn ett efter ett.

Five little ducks went swimming one day
over the hill and far away
Mother duck said quack quack quack
but only four little ducks came back

Fem små ankor tog sig ett dopp
i sjön bortom bergen långt, långt bort
Mamma anka ropa kvack kvack kvack
men bara fyra små ankor kom tillbaks 

Och Dr Snuggles, på samma tema, får väl de flesta (idag) vuxna att misstänka inblandning av diverse olagliga preparat under skapandeprocessen, och Teletubbies lämnar en rad rysande frågetecken efter sig.


Misofoni

Getting Enraged By Specific Noises Has A Genuine Neurological Basis

Det finns på riktigt. Jag är helt normal och ni som tuggar mig i örat genom telefonen: må ni aldrig nånsin mer finna en parkeringsplats.


Parkour

Vi äter tacos, med traditionella skal. Björn dräller mer än Simon och är sur:

”Det är ju helt omöjligt att äta det här. Kolla här vilket jävla… När man biter här så reser den sig där och anfaller. Maten slänger sig mot en. Parkour-mat. Kolla, jag höll såhär och ändå har jag sås där nu. Eller så lämnar den skeppet… Det är som att hålla tacons svar på Titanic i handen.”