När romantiken i småbarnsföräldraparet ställs på sin spets

Förra veckan, inför Alla Hjärtans Dag

Björn: Har du tänkt nånting på den 14e?

Jag, tänker onormalt länge: Du menar Alla Hjärtans?

Björn: Ja.

Jag: Nej. Har du?

Björn: Nej. Det är ju en onsdag..

Jag nickar tyst, vi förstår varandra.

Björn: Bättre att lägga tid på varandra när vi kan, istället.

Min första (och enda?) Alla Hjärtans Dag-present till Björn. Jag skickade en sån här ask till honom på jobbet, via en av våra stammisar på hotellet som mer än gärna bidrog till överraskningen.

Utkast från bebistiden

Den berömda bebisbubblen… Ah, jag minns den som igår – eller inte. Jag minns inte mycket alls, faktiskt, vilket är en av anledningarna till att den här bloggen är så bra för mig.

Minnen.

Här är till exempel några utkast som skrevs under bebistiden – eller strax innan – men som aldrig nådde dagens ljus eftersom tanken var borta när det väl blev tillfälle att utveckla.

bebistiden
​Har du undrat hur det känns att ha ett barn i magen?

Jag ska berätta.

Det är som när man har mycket gas. Inte så att det gränsar till magknip, men man känner hur gasen förflyttar sig bubbligt och ryckigt i tarmarna.

Tänk dig att du tappar tvålen, alltså den där tvålen som är som en stor tändsticksask, i duschen. Den glider dig ur fingrarna och du liksom jagar den i luften, utan att riktigt få grepp om den men också utan att tappa den direkt. Så känns det, fast i magen. Tarmarna håller på och fipplar med nån hal grej utan att riktigt få tag i den.

Ibland är det som en nervryckning, du vet såna där man kan ha i ögat – eller i vilket muskel som helst egentligen – fast starkare, på sidan av magen och längre in i kroppen. Då har barnet hicka.


Är jag en dålig mor?

När jag äntligen fått tyst på bebisen som vrålat i magknip (?) i 25 min, punkterat av spyor, rapar och blöjmuller misstänkt likt bajs, så somnar han tvärt – antagligen av utmattning – och JAG KOLLAR INTE BLÖJAN. Jag låter honom sova.


Snilleblixtarna haglar

För dem som inte får snilleblixtar till höger och vänster finns plagiatet, eller översättningar. Direkta översättningar. Helst av en tveksam ramsa om en mor som förlorar sina barn ett efter ett.

Five little ducks went swimming one day
over the hill and far away
Mother duck said quack quack quack
but only four little ducks came back

Fem små ankor tog sig ett dopp
i sjön bortom bergen långt, långt bort
Mamma anka ropa kvack kvack kvack
men bara fyra små ankor kom tillbaks 

Och Dr Snuggles, på samma tema, får väl de flesta (idag) vuxna att misstänka inblandning av diverse olagliga preparat under skapandeprocessen, och Teletubbies lämnar en rad rysande frågetecken efter sig.


Misofoni

Getting Enraged By Specific Noises Has A Genuine Neurological Basis

Det finns på riktigt. Jag är helt normal och ni som tuggar mig i örat genom telefonen: må ni aldrig nånsin mer finna en parkeringsplats.


Parkour

Vi äter tacos, med traditionella skal. Björn dräller mer än Simon och är sur:

”Det är ju helt omöjligt att äta det här. Kolla här vilket jävla… När man biter här så reser den sig där och anfaller. Maten slänger sig mot en. Parkour-mat. Kolla, jag höll såhär och ändå har jag sås där nu. Eller så lämnar den skeppet… Det är som att hålla tacons svar på Titanic i handen.”

Från äkta gran till plastgran

För 2 år sedan såg det mycket annorlunda ut här hemma. Alltså extremt annorlunda. Men det har hänt mycket sedan dess, utvecklingen går framåt på alla fronter – så även på julgransfronten.

Det här med julgran

Varje år så länge jag kan minnas har vi åkt och köpt en gran runt veckan innan julafton. Det är lite av ett lotteri vad man får med sig hem. Här är ett av de kortare strån, dock ej det kortaste vi dragit, från 2015:

Det var Simons första jul, och det gick väl lite si och så med julgranspyntet men med tanke på hur naturen valt att skapa just vår gran det året, så var det ingen fara på utseendefronten om man säger så.

Det tog ett tag att montera ner trädet efter jul. Jag vill minnas att vi brände de sista större granbitarna i mars.

Vackert måhända, och just granris visade sig vara en fenomenal värmekälla, men jättestökigt (dvs spretigt) att förvara.

Andra julen här i huset var 2016.

Moder natur hade varit snällare mot den granen på alla plan, den verkade besitta evigt liv och var inte helt medgörlig i styckningen. De sista bitarna av den granen eldade vi med för 3 veckor sen – lagom tills det började bli dags att fundera på årets gran.

Plastgran eller ej?

Jag gillar äkta gran hemma. Det luktar gott, det är så vi alltid haft det och det är (oftast) fint. Att det inte är plast är framför allt ett enormt plus. Men… Barren. Nedmonteringen. Uppsågningen. Eldningen. Barren. Överallt, i månader. Och den ska vattnas, vilket vi är pinsamt usla på att komma ihåg och därför måste vi se den dö långsamt.

Jag nämnde ju vår nya gran för några dagar sen. Redan förra året började vi leta plastgran men vi var för sent ute. Det misstaget har vi lyckats parera i år; Björn åkte och köpte en svindyr gran för 2 veckor sen.

Härom natten – kl 02:53 för övrigt, när jag och Adrian varit uppe ett tag eftersom han bedömde det lämpligt – satt jag med min yngste i knät och tillsammans (”tillsammans”) vek vi ut alla grenar och jämnade ut den inbyggda belysningen.

Nu är den klädd, och nej, vi har inte katt. Vi har klåfingriga småbarn.

Den ser ut som en utegran, största anledningen till det är väl att det är en utegran, men jag tycker belysningen är mycket finare än den vi brukar ha – du vet såna där adventsljusstakeljus som sitter ihop med flera småsladdar som är lika bra på att trassla ihop sig som mina hörlurar till mobilen, och som man nyper fast på grenarna och som efter ett tag börjar tippa åt sidan så att hela granen ser onykter ut.

Hursomhelst, jämför den med granen vi hade för 2 år sen, och medge att det ser gladare ut.

När man inte vill vara den som tjatar

När man INTE vill vara den som tjatar, den som står beredd med pekpinnen att smälla fingrar på alla som vågar sig på nåt, den som inte uppskattar eller den som inte ser sin egen del i saker och ting, men när man liksom till slut, när mönstret är ett faktum, försöker sig på en neutral approach:

Jag: ”Älskling, kan vi inte komma överens om att vi bara stoppar ren disk i skåpen?”

Björn: ”Gör jag inte det?”

Jag: ”Locket till stekpannan är solkigt. Och durkslaget också.”

Björn: ”Jaha. Ja men jag antog att det var rent eftersom det såg rent ut.”

Jag: ”Det här ser väl inte rent ut? Titta.”

Björn: ”Ja om man tittar NÄRA ja.”

Jag: ”…?”

Björn: ”Det var annat ljus igår.”

Jag: ”…?”

Björn: ”Ja men det låg ju på bänken! Då antar jag att det är rent!”

Aha…

Vi var inte föräldrar när vi bodde där

Jag var till St Göran och gjorde ett allergitest (för egen del alltså) i torsdags, och för att komma dit gick jag från Fridhemsplan.

Vi bodde i närheten av Fridhemsplan innan vi flyttade till huset, och eftersom vår gamla lägenhet ligger på vägen så genade jag över vår gamla gård.

När vi bodde där var vi inte föräldrar, och jag upphör tydligen aldrig att fascineras av hur annorlunda jag ser saker nu till skillnad från då. Inte bättre eller sämre, bara med andra ögon. Andra filter, kanske man ska kalla det. Eller hjärntvättade ögon. Typ.

Jag minns den innergården som full av liv; där var alltid barn som sprang omkring på den konstgjorda gräsmattan, alltid några som satt på bänkar vid den allmänna grillplatsen och om jag tänker efter minns jag gungorna intill.

När jag i torsdags korsade gården var gungorna det första jag såg, tillsammans med klätterställningen.

Bildbevis. Visst tar klätterställningen och gungorna över hela gården? Hur har jag kunnat missa det??

“Fanns det verkligen en klätterställning när vi bodde där?” frågade jag Björn senare på kvällen.

“Ja, har du glömt det?” sa han.

Faktum är att jag hade glömt den. Jag mindes den inte ens nu när jag såg den. Den står avsides från resten av gårdens inventarier, men på intet sätt gömd.

Trots att gården inte hade förändrats alls kändes det som att den också hade gått vidare med sitt liv, skaffat sig klätterställning och större gungor och fler bänkar, som det var.

November som försvann

Årets sista månad är redan här och Björn satte upp en av sina spontan-sista-minuten-black-friday-är-snart-slut-jag-måste-handla-nåt-inköpta ljusslingor på balkongen i torsdags. I fredags kväll föll regnet när jag trixade mig igenom en helkväll ensam med barnen och när det äntligen var klart, och jag skulle gå ut och köra in vagnen i garaget, så snöade det.

(Plats för lycklig smiley med snöflingor på.)

Med decembers vackra adventsbelysningar glittrande i mina ungars ögon har jag inga problem med att stänga dörren om november. Här kommer de mest lästa:

1.

Att klippa en 2-åring

För dig som inte vet vad du håller på med.

2.

Vad frånvaro gör med en

Ormgrop.

3.

Hur man ser skillnad på naturmaterial och syntetiskt i kläder

Sätt eld på skiten.

4.

Det här med syskonkärlek… inte helt självklart

Inget säger ”jag älskar dig” som en hand intryckt i munnen bara för att man råkar gapa då och då.

5.

Julrabatter från mig till er!

november
Kolla in dem. Det är värt det.

Helgen i bilder

Jag brukar inte vara så mycket för såna här ”händelse i bilder”-inlägg, men ibland passar det ändå. Vi har inte gjort så mycket i helgen, ändå händer det massor. Vardagen händer, fast på helgen, typ.

Först bildtext, sedan bild. Lägg gärna märke till alla klädbyten hos vissa.

En helt normal helgmorgon. Simon gastar ”MAMMA HÄSS!!” samtidigt som Adrian kräver att leka tittut bakom ingenting på 10 cm avstånd.

Det här var när Adrian klättrat upp och satt sig i gåvagnen och inte lyckades ta sig ur den(??). Han fick hjälp de första 3 gångerna, sen gick Björn och hämtade mobilen för att ta en bild och då hann ungen bli förbannad på riktigt.

Vi besökte Ikea. När vi kom till lagret skulle Simon ”hoppe ne” och ”jomma”, och sen drog han in bland Hemnes avlastningsbord och röjde där ett tag.

Vi var på Max och åt lunch, tänkte det skulle vara enklare än att åka hem och börja laga mat. Vi hade glömt haklapp, och att Simon inte gillar hamburgare. Adrian gillar inte potatis i någon form heller men det visste vi i alla fall. Det var svårt att få i Adrian vatten utan att spilla, och Björn sa:

”Titta, jag får användning för mina kemikunskaper!”, och syftade på sitt pipetterande av vätska via sugrör i familjens yngsta mun.

Björn har monterat köksbelysningen. Han fick hjälp av Adrian. Det blev inte färdigt.

En helt normalt trött föräldraledig far har haft ovanligt svårt att kränga på ungen pyjamasen. Jag dog av skratt när jag såg bilden. Att döma av Adrians min så har Björn fått kämpa en del för att lyckas med höger arm i vänster ärm, vänster arm i vänster ben et ainsi de suite. Dragkedjan dras nu från sida till sida – dvs den skulle det om huvudet hade varit monterat under höger arm.

Sen var det ju Fars dag igår, men jag saknar bild till det. Simon fick bära papperspåsen med slipsen i och guldserpentin hängande över kanten, medan jag bar honom nerför trappan mot frullen i köket. Han räckte leende över påsen till sin far, ”hä pappa, hä”, som blev precis så glad som vi hoppades.

Den här helgen; 2 upptäckter och isbrytning med nya grannarna

Två nya saker har vi upptäckt den här helgen. Den ena var Ikea, och den andra var Elton (som vi visste om, förstås, men inte träffat).

Ikea…

Vi åkte till Ikea och gick runt på barnavdelningen för att trötta ut barnen på lördag förmiddag. Det gick helt enligt plan, och vi var för övrigt inte de enda som kommit på den briljanta idén när vi tittade ut genom fönstret och betraktade duggregnet på morgonen. Det var galet mycket folk, som alltid på lördagar, och för första gången någonsin tyckte jag det var en bra sak.

Jag kan som bekant inte gå in på Ikea och komma ut tomhänt, och därför känns det extra bra att Björn har insett det så till den grad att HAN kommer med förslag på vad vi ska köpa med oss. Den här gången kom vi hem med ny, och framför allt enhetlig, vardagsuppsättning tallrikar. Vi fick alltså anledning att rensa i skåpen i köket och nu känns det som att vi verkligen har fått nånting gjort den här helgen.

Massa folk

Igår var vi hemma och först kom farmor och hälsade på fram till lunch. Vi gick till parkleken och träffade på våra nya grannar Mats och Alicia, och Simon måste ha gillat henne för trots att hon är ett år yngre så skulle han ändå hjälpa henne när de lämnade gungorna för att gå till klätterställningen. Suverän isbrytare i högform.

Simon, Alicia, Mats och farmor

De var jättesöta, och grann-Mats var trevlig.

Sen efter att barnen somnat vid lunch kom kusin Jonna med lilla Elton. Första gången jag träffade honom, trots att han redan är 10 veckor. Han var liten, lätt, långhårig och allmänt skeptisk. Och såklart alldeles knäpptyst på pilatesbollen. Och söt, sådär som bebisar är. Vi fikade medan jag lindade om handtaget på barnvagnen (bilder kommer, för det blev toksnyggt), Elton upptäckte det vackra med lolaloo, och Björn gjorde päronglas (!!!).

Direkt efter det åkte vi hem till mamma som lagade middag till oss och morbror Jonas. Simon fick titta på barnkanalen, som han aldrig annars får*, varpå Adrian fick  leka med alla leksakerna heeeeelt själv ett tag så det var en bra kväll. Är barnen nöjda, så är man ju det själv också. Svårt att låta bli.

 


*Inte för att han inte FÅR, men för att Adrian inte får och det är svårt att hålla honom borta.