Etikett: småbarnsförkylning

Man säger att vila är nyckeln till snabbt tillfrisknande

Jag är sjuk.

Jag är nästan aldrig sjuk. Jag förstår att det hade varit ett under om jag hade klarat mig oskadd genom hela förskolestarten, men jag trodde ändå att det skulle hända. Jag är gravid, jag är oövervinnerlig. Jag är som en ångvält, på så många plan.

För första gången i hela mitt liv blev jag idag, håll i dig, hemskickad från jobbet. Hemskickad. Så dålig är jag faktiskt inte, men skrattretande hög smittorisk i kombination med typ noll i sjukfrånvaro, i kombination med de silkesvantar som alla daltar med mig i (i egenskap av preggo), i kombination med en chef som hellre tar den smällen idag än imorrn ledde till att jag åkte hem igen kl 9:30 – dvs efter 3 timmar.

Simon är också snorig, jättesnorig, men han är inte varm(are än vanligt) och han leker som vanligt… möjligen med lite nedsatt energi. Jag hämtade honom på förskolan efter lunch, han hinner bara sova drygt 1,5 timme där så jag tänkte att det var bättre för honom att sova hemma. Mycket vila sägs vara nyckeln till snabbt tillfrisknande.

Jag vilade också; jag plockade klart bland all tvätt, sorterade Simons garderob och babykläder till Tvåan, diskade all disk från helgen, hämtade Simon, och sen… låg jag och kände hur trycket långsamt ökade i hela huvudet i en timme innan jag gav upp.

Nu verkar den allmänna uppfattningen vara att jag borde vara hemma imorrn också. Jag ser ingen mening med det. Ingen tackar mig för att jag gör våld på mig själv, men jag mår inte bättre av att vara hemma. Sen kan man fråga sig hur kul det är att ha mig på jobbet, men det beslutet la jag på min chef.

Hon valde att ta den smällen. Jag är varmt välkommen imorgon, någon gång mellan 6:30 och 7.

Om en vecka är alla på jobbet sjuka. Eftersom typ alla av våra gäster är affärsmän, och eftersom en manlig förkylning är i princip dödlig, så kan detta få förödande konsekvenser för beläggningen på hotellet då övervägande delen av våra affärsmän dessutom är stammisar.

När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med ”det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

”Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.