Hur man klipper klorna på en ettåring

Jag vet inte hur andra bär sig åt för att klippa klorna på sina små bläckfiskar, men såhär gör vi.

Simon får aldrig titta på datorn, paddan eller mobilen, vi har hört att det inte är så himla bra* för små barn så vi har sagt nej.

Eller vi sa nej, ända tills nagelfilningen blev omöjlig att genomföra och vi började se ut som om vi gått i närkamp med grannkatten. Faktum är att Simon råkade riva mig på hornhinnan en morgon när jag inte var beredd, och det sved så att det inte gick att hålla ögat öppet på hela dan. Blev tvungen att ringa ögonsjukhuset till slut för att kolla om något borde göras (det gick över på kvällen sen).

Babblarna** pacificerar honom. Han älskar dem. Ikväll när jag plockade fram nagelfilen och datorn fattade han direkt vad som var på gång, och kom springande med armarna uppsträckta. Han satt blickstilla genom hela filningen – jag fick till och med göra några tånaglar – och puffade och blåste och hejade entusiastiskt på figurerna på skärmen.

Det här med att det inte finns så många låtar att välja mellan bekommer honom inte det minsta. Han gillar repetition, till skillnad från mig och Björn som kan alla låtarna utantill, men vi slipper rivsåren i ansiktet och det är värt rätt mycket.

Fila naglar till Babblarna


*Källa: podden Pampers Barnvagnspromenader***, flera olika avsnitt.

**ej sponsrat

***ej sponsrat

Varför vi hör så dåligt

Jag pratade med en kompis för ett tag sen om det här med att höra så dåligt. Hon är sjukskriven för utmattningssyndrom, dvs hon gick in i väggen, och beter sig i mångt och mycket precis som jag – om än av andra anledningar.

Det hela handlar om trötthet, inte dålig hörsel i sig.

Tänk dig att du har ett rum fullt med prylar på golvet, organiserade i kategorier och högar – eller hur man nu vill organisera sina saker – och så går du in där och stänger dörren. Sen kör man in en massa tung (ofarlig) rök i rummet, tills den når dig upp till midjan. Du får en ficklampa att lysa ner i röken med. Där ficklampans ljus träffar skingras röken och du ser prylarna på golvet. När du flyttar ljuset från ett ställe till ett annat sluter sig röken över sakerna igen. Du ser bara det du lyser på. Det är situationen i mitt huvud.

Vad som händer är att man är för trött för att koncentrera sig, för trött för att orka bidra ens det minsta till en konversation om man inte måste. All energi man har går åt till att hålla igång det som är viktigast; i mitt fall Simon, i hennes fall pedalerna. Man har ingen energi att ta av till annat, man går på reserver ofta och blir väldigt oflexibel rent mentalt.

Det innebär i praktiken att när någon pratar men dig, så lyssnar du eller försöker i alla fall, men när denne någon blir tyst så nollställs hjärnan och därmed också samtalet. Det som sas innan bleknar bort i dimman och vad som än sägs härnäst blir en överraskning. Därför kan man höra så brutalt fel ibland, därför att man saknar referenser i sammanhanget. Man orkar inte hålla i en tråd, liksom, så allt som sägs är rimligt. Hjärnan orkar inte lyssna och göra en bedömning mellan olika alternativ om vad som är rimligast, utan den går mer på autopilot och kör på det som ligger absolut närmast till hands.

Resultatet blir ofta lustiga missförstånd, men det genererar också en hel del irritation. Jag blir irriterad på mig själv därför att jag tycker att jag är osmart, och på Björn för att jag inte tycker att han anstränger sig för att göra sig förstådd. Björn beter sig förstås normalt, som han alltid gjort, jag orkar bara inte anstränga mig för att möta honom halvvägs som jag brukar. Att försöka bringa reda i det min hjärna säger att han precis sagt kräver energi av mig som jag inte har, därför upprepar jag bara vad jag hörde så att han kan ordna upp det själv.

”Ja, så är det. Precis så är det för mig också”, sa min utbrända kompis upprört när jag berättade hur det går till hemma hos oss. I oförmåga att vidare understryka sitt medhåll fick hon syn på en skylt vid sidan av gångvägen och utbrast, som en förvirrat naturlig fortsättning på samma spår: ”Och vad står det på den här skylten (hon lyckades få ”skylten” att låta som den bittraste av förolämpningar)? Va? Antikrist?”

Skylten i fråga visade små tecknade promenerande barn under texten Knatteknallet. Vår förvirring begränsar sig med andra ord inte bara till hörseln.

Come again?

Fristående fortsättning på Hörde jag rätt?

Mamma har suttit barnvakt åt Simon, det är sent och vi står i hallen medan hon tar på sig skorna. Hon gäspar stort och säger samtidigt, apropå stämjärnet hon precis fått låna, att hon ska ut och jaga bäver.
Jag: ”Det är verkligen svårt att höra vad du säger när du gäspar samtidigt, men du ska väl inte ut och jaga bäver såhär dags?”
Mamma: ”Haha, nej, jag sa att jag ska hem och sova.”

När Simon är frustrerad, arg eller bajsar låter det som att han upprepar andra halvan av ordet ”Belsebub” om och om igen.

Carina hälsar på ett par dagar och bor i Simons rum. Björn har fått sovmorgon, han kommer ner framåt 9 och kliar sig i huvet: ”Jag tänkte på det nu imorse när jag hörde Carinas bilringar…”
Jag: ”What? Vaddå Carinas bilringar…?”
Björn artikulerar koncentrerat: ”När jag hörde Carinas MOBIL RINGA. Vi borde isolera väggen.”

Björn står i hallen och ser uppgiven ut. Han säger nåt om ägg och krabba.
Jag: ”Va? Ägg och krabba?”
Björn: ”Vi lägger oss tidigt ikväll, va?”
Jag: ”M-m.”
Björn: ”Kombinationen av bra fantasi och dålig hörsel.”


Gillade du mitt inlägg? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Prylförälskelsen i soffan

Du vet när man faller handlöst för en pryl, alltså en regelrätt förälskelse i något som man känner är rätt på alla plan, motsvarar alla ens förväntningar på vad en sådan pryl ska vara och dessutom är ursnygg?

Mm, i mitt fall är den prylen nu en soffa. En svindyr soffa, naturligtvis. Soffor är ofta dyra, speciellt om man vill ha en lite större, men i det här fallet finns det billigare i liknande utförande.

soffan

Den ser kanske inte så speciell ut, jag menar det är en vanlig design, men det var kombinationen av snygg design, bekvämlighet, storlek, färg och struktur på tyget. Allt bara stämde. Det är en modulsoffa dessutom så man bygger den så som det passar rummet, vi har inget direkt hörn att ställa den i så den skulle bli lite mindre än ovan exempel. Björn följde med på en andra tur till affären och blev nästan lika förtjust i den som jag.

sofftyg

Nu till Problemet:

  1. Ytan påminner lite om en trasmatta i strukturen, vilket innebär att den är ojämn. Det i sin tur innebär att när man tappar, säg, en chokladbit på det tyget och sen råkar sätta sig på den så är inte bara fläcken ett faktum utan även den permanenta närvaron av choklad i tyget.
  2. Soffan är ljus. Kombinationen kladdmonster/ljus soffa talar för sig själv.
  3. Klädseln på stommen går inte att ta av, och tyget tål inte maskintvätt men det är oviktigt med tanke på att tyget på stommen inte går att ta av.

Med tanke på Problemet så är den inte så perfekt, men… äsch, detaljer. Nu har jag tillbringat ca 36 timmar med att försöka övertala andra, men mest mig själv, om att det är värt det i alla fall. Men oavsett om vi lägger en filt i soffan för Simon att sitta på och även om man kan tvätta klädseln, så vill man ju ha en soffa som fyller alla soffors absolut viktigaste funktion; att vara bekväm. Man måste kunna slappna av runt denna möbel utan att behöva gråta blod varje gång en unge slänger sig i den utan att ha desinficerats först.

Såååå… det blir kanske så att vi måste leta vidare. Frågan är om man kommer ångra sig, ångra att man inte tog den där perfekta prylen i alla fall trots allt, eftersom ingenting av det man hittar på andra ställen kommer ens i närheten när man jämför.

Välkommen till Lilla Busfrö!

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

 

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Hörde jag rätt?

Vi har precis släckt sänglampan för natten och Björn kollar nåt i sin telefon. Jag lyssnar inte när han säger nånting om att här står det, barn, mäta smärtor.
Jag är tyst och väntar på att min hjärna automatiskt ska översätta för mig vad jag precis hörde, så att jag eventuellt kan kommentera. Ingenting händer. Jag ber honom upprepa.
”Jag sa att det står här att småbarn kan äta små ärtor.”
Aha.

Björn står vid diskbänken och hackar lök, jag står lite bakom och gungar Simon i selen på magen.
Simon: ”Ha da da na na ha lal?”
Björn: ”Nej Simon, det är inte halal.”

Jag ligger i soffan och kollar på Idol. Björn kommer tillbaka efter att ha sprungit upp till Simon som ropade i radion på assistans.
Jag: ”Gick det bra?”
Björn stoppar en halv chokkadkaka i munnen och svarar: ”Han har ju sommarjobb.”
Jag: ”Va? Sommarjobb?”
Björn: ”Han somnade om! Vad är mest troligt; att har somnar om eller att han får sommarjobb?”
Jag: ”Haha… MEN DU FÅR JU PRATA SÅ MAN SLIPPER GISSA VAD DU SÄGER!”

Vi ligger i soffan och kollar på tv. Jag påpekar att det är sent och att vi borde gå och lägga oss, och Björn stänger av. Jag berättar förtroligt att jag inte vill resa mig, att jag vill ta vara på mina sista minuter i frihet innan vi somnar och en ny dag börjar och jag måste vänta ända till imorgon kväll innan jag är fri igen (”fri” används här med största möjliga välvilja och kärlek).
Björn: ”Ja du menar när lillfan vaknar?”
Jag: ”Va? Lillfan?!”
Björn: ”Jag sa ‘din fångvaktare’. Jag tror vi får vaxa av dina öron.”


Gillade du mitt inlägg? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.

Secret Life Of Babies

Alla pratar om den, dokumentären om the secret life of babies, eller Våra två första år som den heter på SVT play.

Se den. Det är väldigt intressant. Den ligger kvar på play ett par dagar till.