Kapade argument enligt överlägsen logik

Ren och skär tur

Jag är väl medveten om vilken flygande tur vi haft som fått ungar som vill äta. Vi behöver inte diskutera så mycket – eller ok, en del diskussioner blir det förstås, det kommer vi väl aldrig ifrån, men vi har inte behövt diskutera så fasligt mycket kring matens vara eller icke vara med barnen, eftersom vi har nåt som sköter den fighten åt oss; hungern.

Hungern lämnar vissa ungar oberörda. Obevekligt orädda stirrar de tillbaka och hånar den rakt i ansiktet. Jag har har träffat såna barn, jag var ett själv och det finns  i n g e n t i n g  som nån kan göra åt det när beslutet att inte äta det som ligger på tallriken är fattat. Hungern har liksom inte ens en plats på läktaren.

Våra ungar tar en snabb titt på sagda tallrik, kastar ett öga på Hungern och verkar bara behöva nån minut för att inse sitt underläge och kapitulera puppy-style. Då vänder gärna utbrotten från INTE MAAAAAT till att de VILL HA MAAAAT, som om vi nekat dem liksom, och så bråkar de vidare medan de äter.

Simons mage pratar

Men Simon hanterar hunger bättre än sin lillebror, och ibland sätter han sig på tvären helt. Han ska inte, och han ska inte, och så ska han minsann INTE. Ok, låt bli då, säger vi. Oftast.

Iblland kan jag försöka lirka, om jag vet att han inte ätit någonting alls av maten.

”Du behöver inte äta om du inte vill, Simon, men jag tycker det låter som att din mage säger att den vill ha mat. Maaat, Siiiiimon, maaaat, säger den. Det hör jag ända härifrån.”

Om han inte tittar nyfiket på sin mage, vilket han gör 2 gånger av 3, så lägger han sin hand på den, som för att kontrollera.

”Nej, mamma. Det säger den inte. Du kan inte höra det. Du sitter för långt bort.”

Så håller vi på lite stillsamt en stund, och allra oftast slutar det med att han äter några tuggor och dricker nån klunk vatten.

Följ magen!

Vårt argument ”din mage vill nog …” är även nåt de kör med på förskolan ibland, och Simon har uppenbarligen fattat grejen till 100%: alla följer magen!

Härom morgonen på väg till förskolan fick han för sig att han inte ville gå dit. Han skulle vara hemma ”hela långa dagen”. När han inte lyckades få sin vilja genom information (”mamma jag vill inte”), eller utbrott, eller fysisk vägran genom kokt spaghetti-tekniken, så förklarade han till slut läget där han satt i vagnen:

”Mamma, jag vill inte gå till föris.”

”Nähää, varför vill du inte det då?”

”Min mage vill inte det. Den säger det till mig. Den vill vara hemma, hela långa daaaagen.”

logiska argument

Sluta med nappen! Dagen D kom, och gick, och kämpigt blev det men nu är det över

”Gör det i sommar”

Tandläkarens omdöme på Simons gaddar i våras var bland annat att om vi kunde sluta med nappen i sommar så skulle allt blir bra.

Vi har fasat ut den stegvis. Vi började med att gå in och plocka den ifrån honom när vi gick och la oss, så att han bara hade den när han skulle somna och en två timmar in på natten. Sen strök vi den ur middagsvilan, och ganska länge nu har han bara haft den när han ska somna på kvällen.

Men plåstret måste ändå rivas bort till slut. Han är van att sova utan napp, vi vet att han kan, men det är ändå en förändring och Simon är inget stort fan av just förändring.

Beslutet fattades …

För nån vecka sen fattade vi beslutet att vi har fasat ut nappen tillräckligt länge nu. Sommaren är definitivt slut och vi har pratat så länge om det här med honom redan; pappa hade till och med med sig en bok, Hejdå nappen, sist han var på besök.

Vi frågade Simon vad han ville att vi skulle göra med nappen, och då sa han att han ville hänga den i nappträdet.

På 4H-gården vi brukar åka till ibland finns ett nappträd inne hos fåren. Man får såklart inte stövla omkring inne hos dem och klättra i träd hursomhelst, så man fäster nappen på stängslet och så hänger personalen upp den vid tillfälle.

… och genomfördes

Simon var helt med på att vi skulle lämna nappen igår. Han dröjde sig däremot inte kvar vid det, som han brukar när han tar till sig saker. Han fick välja snöre att hänga upp den med hemma, och då kom han på att han ville ha en ballong med, så vi tog med oss allt och åkte dit.

sluta med nappenCeremonin, om man kan kalla den det, passerade med ointresse; det var som om han inte kunde bry sig mindre. Vi gjorde ändå som vi sagt, men Simon gillar inte att säga hejdå, nånsin, så det var väl kanske inte så konstigt.

Resten av eftermiddagen förflöt i vanlig ordning, men när det blev dags att sova på kvällen så kunde han inte hantera det. Som tur var, i alla fall tur i sammanhanget, så hade han inte sovit middag och var alltså väääldigt trött. Han sörjde, protesterade, skrek hysteriskt, vägrade ligga ner och höll på.

Då satte jag mig och gjorde ”avslappning”, en sorts massage, på honom och sen låg jag en stund bredvid. Han kunde såklart inte ligga still ändå, så till slut gick jag ut och stängde dörren.

Han skrek i kanske 3 minuter, sen blev det tyst.

Det värsta är över

Han kommer fortsätta be om sin napp och protestera, men det värsta är över nu. När vi fattar ett beslut av den här sorten så är det alltid det allra första genomdrivandet som är svårt. Sen är det bara att fortsätta, men det där allra första steget, och i det här fallet den där allra första kvällen, är ingen dans på rosor.

Var då nånstans, sa du? (Farmors tåramsa)

Simon kommer springande, agil som en gasell. Han pressar fram det-är-synd-om-mig-gråt:

”Mammaaa! Mamma? Ja slog mig!”

”Å nej! Var då nånstans?”

”På buttijuggan.”

Jag tittar på honom. Han tittar på mig.

”På butti…? Ok, var ska jag blåsa?” fintar jag.

Han håller fram sin fot med tårna uppåt: ”Däj,” säger han och pekar.

Ja, såklart! Stortån, skrattar jag och blåser som en varg på ett grishus. Där fick jag för att jag lärt dem farmors tåramsa.

Farmors tåramsa

Lilleritån
Tilleritån
Tillerosa
Mackaspär
… och stooooooora Bultiruggan!

Min farmor (född 1915) lärde oss den ramsan när vi var små. Försökte googla den men hittade istället en intressant artikel om andra tåramsor hos Sveriges Radio.

 

Ska vi säga så?

ska vi säga såSimons nya förhandlingsteknik, ”ska vi säga så?”, dribblar framgångsrikt bort den oförberedde. Exempel:

Simon har slutat äta sin mat och har hoppat ner från stolen. Nu står han med ena benet över ryggstödet på en fåtölj 3 meter från matbordet.

Pia: Simon, kom tillbaka och ät upp din mat. Det är bara 2 skedar kvar. Kom nu.

Simon: Jag ska bara klättra upp här, 2 gånger, sen kommer jag.

Pia: Nej det ska du inte. Kom hit nu. Kom.

Simon tittar på Pia, höjer ett snusförnuftigt pekfinger i luften och säger med förklarande ton: Pia. Jag kommer. Jag ska bara klättra lite här, sen kommer jag. Ska vi säga så? Samtidigt som han pratar klättrar han upp på fåtöljens ryggstöd.

Pia har svårt att inte le: Nej men hörrö, kom hit nu. Du får klättra efter maten.

Simon: Jag kommer säger jag. Titta. Medan han pratar och diskuterar har han hunnit klättra över ryggstödet 2 gånger, och nu kommer han glatt till bordet igen.

Simon-Pia: 1-0

Varför, mamma? Varför är det så? Varför?

varför”Varför?”

Det går inte att prata med Simon om någonting, alls, längre utan att behöva macheta sig genom 35 miljoner ”varför?” innan vi kan komma till poängen. Han får alltid sista ordet genom att klämma in den där frågan, en sista gång, och man liksom bara slutat svara eftersom den lätt blir lite … ja, omöjlig. Exempel:

Varför har morfar och marmor åkt hem, varför har dom det? – För att de bara skulle vara hos oss i 3 dagar.

Varför? – För att de har annat att göra också, förutom att vara här.

Varför? – För att de inte bor här, de bor hemma hos sig, i Skåne.

Varför? – För att de vill vara lite ifred ibland, och vi med.

Varför? – För att alla behöver lugn och ro för att vila, så att vi kan bli pigga igen. Som när man ska sova.

Varför? – För att vi är skapta såna.

Varför är vi det? – Det vet ingen. Vissa saker kan man inte veta. Alla svar finns inte.

Varför? – För att det är så.

Ja, men, varför, mamma? – Jag vet inte.

Varför vet du inte? – Björn!

titta där

Jag: Titta Simon, där ligger en grön kotte!

En grön?! Varför är den grön? – För att den trillade av trädet innan den var mogen.

Varför? – Kanske för att det regnade så hårt imorse.

Varför? – Vaddå varför?

Varför… regnade det imorse?

Här är en sketch av CK Louis som handlar exakt om det här. Man kan tro att den är överdriven för scenens skull, men den är en copy-paste från verkligheten.

Han blev frisk lite för fort

Min sista vecka själv, dvs min sista vecka med massa egen tid innan Björn skulle gå på semester och föris sommarstänger för 2 veckor, hade jag planerat att röja upp min arbetsplats i den pågående konstruktionen av ateljé/arbetsrum som pågår där den stora skärmen står, och sen tokplugga.

Dag 1

– gick som planerat. Mycket blev gjort och arbetsytan frilades, även om det tog hela dan. På kvällen fick Adrian feber (39.9°) från ingenstans så det blev en förväntat lång natt. Du minns kanske mitt utspel om skitnätter, och vad som egentligen är problemet med dem? Det här var inte en sån natt, för jag var inställd på det. Jag var typ glad när Adrian gick med på att äta gröt kl 02:53, särskilt som jag redan hade lyckats finta i honom välling.

Dag 2

– Mysvab. Att vabba med en unge som är för sjuk för att orka bråka, men tillräckligt bra för att inte bara grina och gnälla, är helt underbart visade det sig. Det är så länge sen de var sjuka (eller har jag minneslucka nu?), har för mig att det var ganska kallt och en hel del ytterkläder inblandade då, men nu …! Alltså han var så stillsam, men ändå glad och mysig, att jag gick runt och stormtrivdes. Vi gick till affären för att handla nån grej vi saknade till middan, och sprang rakt på en barnteater som körde föreställning på torget. Tyvärr var det outhärdligt varmt i solen och på torget var det vindstilla mellan husen, så vi stod en stund i skuggen och tittade innan vi släntrade vidare till en skuggig (och tom) parklek.

Han var till och med glad och stilla när jag var in och skulle beställa tapeter till hans rum. Försäljerskan kämpade med att räkna ut hur många rullar jag skulle behöva, medan Adrian satt och småflirtade med henne och kom med ett försiktigt s u p e r g u l l i g t ”hallå?” när hon tittade bort för länge.

Dag 3

– Mera mysvab. Febern var borta men han var trött, så vi tog cykeln bort till mamma på förmiddan och så fick han sitta på verandan i skuggan och plocka ostört med de leksaker som finns där. Han satt helt insnöad i sin lek med prylarna utspridda i en ring omkring sig, medan mamma och jag drack te och småpratade. Länge satt han så, och vi reflekterade över hur skönt det måste vara för honom att inte behöva ha Simon inpå sig som tar och byter och stör för en gångs skull, särskilt som han inte var i form.

På kvällen däremot var han sitt vanliga jag igen, åt pizza som om han aldrig hade sett mat förr och hade energi för 15 pers.

Dag 4

– Sedan länge planerat besök hos Tess. Adrian var lyckligt tillbaka på föris och allt var i sin ordning. Jag hade en märklig känsla vad gällde Simon på morgonen, men han hade ingen temphöjning ens och betedde sig normalt så jag lämnade dem på förskolan med orden ”om det är nåt så ring direkt, för jag kommer att vara en timme bort idag”.

Tess bjöd på brunch; äggmuffins, smoothie och fruktcocktail. Det var gott, det var mysigt, det var som vanligt himla trevligt och mitt i när det var som mest intressant (vi snackade kreativa jobbgrejer) så ringde de från föris och meddelade att Simon plötsligt hade 38.5°. Det var bara att fortsätta snacka men att samtidigt plocka ihop sina prylar och hojta de sista smakråden i trapphuset på väg mot bilen.

På kvällen var Simon helt utslagen. Jag har aldrig sett honom så påverkad av feber tidigare, men det var kanske oundvikligt; han blir ju äldre. Han bara låg ner, hela tiden, ville inte äta och helst inte dricka. Så svårt det är att se sina barn sjuka och inte kunna göra något alls för att underlätta.

Dag 5

– Mysvab. Igen! Hurra!! Febern höll sig borta, han var medtagen och stillsam men ändå på gott humör. Mamma kom över och tillbringade lite tid med oss när Simon hjälpte mig att plantera om mina high-fiveväxter som förökar sig i en något oönskad hastighet.

Efter det åkte vi alla tillsammans till blomsteraffären för att titta på ”blomman som ätej shugoj” (flugätande krukväxt), och sen var det dags för en motvillig lunch och sen sov han tills det var dags att hämta Adrian (=jag hann träna).

Tyvärr kom febern tillbaka igen på kvällen, och han höll Björn sysselsatt stora delar av natten.

Dag 6

– Lördag. Simon vaknade skakig på morgonen och bad om vatten, vilket han fick och sen kräktes upp. Märklig grej, för han var helt samlad medan han höll på och hulkade över toaletten – dit jag burit honom efter första uppkastningen utanför klädkammaren – och sa ”de kommej inte me” mellan kräkningarna som ändå höll i sig en liten stund.

Frukosten kom också upp, på hallgolvet. Björn fick anledning att upptäcka hur mycket sprickor och hål, där kräkt mjölk kan gotta ner sig och fastna, som finns i fogarna mellan golvplattorna medan jag duschade pojken ren i badrummet och Adrian satt vid köksbordet och ropade att han skulle ner från sin stol.

Inte maginfluensa

Och nej, det här var inte maginfluensa eller kräksjuka, i den mån det är möjligt att veta det. Simon har känslig mage som inte gillade kombon nyvaken/hög feber/massor av kallt vatten i ett svep. När han börjar kräkas ger han sig inte i första taget, så är det alltid. Med uppretad mage kräks han lätt igen, och han mage var inte alls glad.

Dag 7

Packdag, för i måndags åkte vi till landet för 2 veckor.

Antal studiedagar

Antal studiedagar av 5 möjliga: 0.

Treårsbesiktning hos tandläkaren

treåring hos tandläkaren

Simon har lyckats utveckla nån sorts aversion mot folk i vita rockar, vilket då förstås inkluderar BVC-sköterskor, vaccinationspersonal, läkare samt butikspersonal i vit blus/tunika för att nämna några, men de senaste månaderna har det lugnat sig. Han blir äldre, det är säkert därför.

I onsdags var jag till tandläkaren med honom.

(paus för publiksus)

Förberedelser

Vi fick hem en liten bok från Folktandvården, Moa går till tandläkaren, med posten för en tid sen och hann läsa den för honom flera gånger innan den försvann. Han gillade den, sagoboksälskare som han är, och vi fick tillfälle att plantera idén om att han också skulle få gå dit en dag.

Förra veckan berättade jag för honom att vi skulle gå till tandläkaren, han och jag, och att han skulle få ett klistermärke att sätta på sin dörr, men att det var några dagar kvar. Sen sa vi inget mer om det.

I tisdags kväll letade Björn fram sin tandläkarspegel, du vet den där de tittar bakom tänderna med, och så lekte vi tandläkare i soffan och alla tittade på allas tänder. Men det var inte förrän i onsdags morse som jag berättade att jag skulle komma och hämta honom från föris ”om en stund” och åka till tandläkaren.

Vill inte

Simons paroll, ”vill inte”, kommer som en reflex på allt han inte förväntar sig. Men diskussionen dribblades över till huruvida hatten skulle på eller inte och när vi kom till föris berättade han intensivt att han minsann skulle till tandläkaren idag, ”om en stund”. Alltså han är så söt när han förmedlar sina övertygelser, det är riktigt svårt att inte skratta.

Hos tandläkaren

Vi valde inte Folktandvården, utan istället gick vi till den tandläkare som jag själv går hos. Vi tänker att det känns bättre att det är samma person som han får komma tillbaka till även nästa gång.

Jag hoppade upp och satte mig i stolen, och efter viss tvekan och mycket lockande kom han så nära att jag kunde ta tag i honom och dra upp honom i mitt knä. Han stirrade på Katarina, tandläkaren, som pratade och pratade om allt hon hade i sitt rum och alla saker och frågade om hon fick titta på hans tänder.

”M,” sa Simon och knep ihop läpparna. Det var det enda hon fick ur honom. Men till slut tog jag tandläkarspegeln och påminde om kvällens lek och då gapade han. Sen fick även Katarina hålla i spegeln och räkna och sen mjuknade han helt.

Domen

Precis som jag anade, så var det här med nappen en grej. Tänderna är jättefina och precis som de ska vara, och hon gav mig (dvs mig och Björn) mycket beröm för vår inställning till sötsaker och sa att ”det syns på tänderna att han inte äter godis”.

Men.

Han suger på napp, och bettet är öppet fram så som det blir av napp och nappflaska. Simon har bara napp när han sover, men vi ska fasa ut den i sommar och hon sa att om vi gör det i sommar så blir det bra.

Jag får återkomma i höst om hur det gick med den saken (hör mig sucka).

När vi kom tillbaka till föris var han stolt och glad – precis som jag – och visade glatt upp sitt klistermärke för fröken. Det var bara efter viss övertalning jag fick lov att ta hem det så att det inte skulle försvinna.

Apropå boken vi fick

I Små barns tänder, boken vi fick av tandläkaren, står det saker som vi inte håller med om, så där ser man hur olika det kan vara även från olika håll inom vården. Jag tror det är så att man måste bana sin väg med sunt förnuft och titta på vad som funkar för just våra barn och vår familj, och inte glömma bort att vissa råd är superbra för en viss ålder, men inte för en annan osv.

Boken säger till exempel att ”låt barnet få en rejäl godispåse på lördagarna. Man når ingen vart med att förbjuda det”. Jag undrar vem man vänder sig till när man säger det; är det till treåringen som ännu aldrig smakat godis och inte heller efterfrågar det, eller till femåringen som ätit godis varje dag i flera år och nu har hål i tänderna?

Simons första 3 år har passerat godisfria och det är jag väldigt glad för, särskilt när jag tänker på hur det gick hos tandläkaren men också med tanke på alla utbrott vid godishyllan i mataffären som vi INTE varit med om.

Nu har han fått upp ögonen för glass. Det pratas förstås mycket om glass lite överallt, särskilt som det är sommar och har varit så varmt, och på sommarfesten på förskolan delades det ut isglass till alla barnen och Simon fick då sin allra första (mig veteligen) pinnglass.

Utmaningen för oss blir att låta Simon få nån gång ibland, utan att ge Adrian.

 

 

SaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Simons napp funkar inte

Tisdag morgon, kl 06:45

Jag lägger mig bredvid Simon i hans säng så att han vaknar i lugn och ro. Ibland killar jag honom på ryggen, ibland håller jag bara om honom; det beror på hur han reagerar. Jag har upptäckt att morgonen förflyter aningen smidigare om vi startar hans dag på det här sättet.

Dessa blev de första orden vi bytte med varandra i tisdags

Simon: Mamma?

Jag: Ja.

Simon: Min napp funkar inte.

Jag: Funkar den inte? Varför inte det?

Simon: Den är trasig.

Jag: Får jag titta på den då.

Han ger mig nappen, jag vänder och vrider på den och letar efter trasigheter. Nappen är hel.

Jag: Var är den trasig då?

Simon:  Titta här.
Han stoppar den i munnen, men det visar sig att han är så täppt i näsan att han inte kan andas och suga samtidigt.

Simon: Jag kan inte andas.

Jag: Nej, jag märker det. Nappen är nog trasig.

Simon: Ja.
Han suger medan han håller andan en stund, sedan går vi upp.

Snart är det slut

Till veckan ska vi gå till tandläkaren med honom för första gången. Hon kommer sannolikt säga att bettet är påverkat av nappen och att han måste sluta med den, men även om hon inte säger det så är det dags nu. Han är gammal nog.

Jag tänker att vi nog får åka till Skansen och ge nappen till djurungarna där, eller hur man nu gör… Kom gärna med tips, om du har några?