Solens och vindarnas Ö-land

Löttorp, Öland

Med bil

Vi kom hit igår, bilade ner. Jag körde efter GPS och i Linköping svängde vi av för att äta lunch, och sen guidades vi på väg 35 – jättevacker väg, väldigt backig och kurvig – som visade sig vara hopplös att vara passagerare på om man som jag är åksjuk. Det visade sig sen, efter att Annette fnittrat färdigt åt vårt (“vårt”) vägval, att man ska svänga av vid Norrköping istället,och åka E22 hela vägen ner sen.

GPS och jag är sällan vänner, oftast när jag väsnas bakom ratten så är det för att jag hotar att sätta eld på den. Och bilen som den bor i.

Resan ner gick ändå bra; det kändes som att det hade gått ganska fort till och med. Adrian sov stora delar av vägen, Simon tittade på Svamp-Bob (sämsta barnprogrammet någonsin) och däremellan gjorde vi 2 pauser för lunch och toalettbesök.

Väl framme 🙂

Simon körde ett av sina nu lätträknade hysteriska vredesutbrott i samband med middan, men vi har snabbt anpassat oss och ser det som positivt eftersom det bara var ett. Resdagar har visat sig vara allmänt jobbiga, utöver själva resandet, i och med ruckade rutiner och vanor.

Idag

Idag har vi bara varit här. Simon har vattnat halva gräsmattan (ungefär 13 tunnland mark) med sin lilla gula vattenkanna som han fyllde på i babypoolen, jag promenerade med Adrian på förmiddan och sen bjöd Annette på födelsedagslunch för Björn på en jättebra hamburgerrestaurang.

Sen ville inte Simon sova så jag och Björn tog en långprommis med pojkarna. Vädret är ganska soligt med mycket vind; stark omväxling från Italien.

Vi vet fortfarande inte exakt hur länge vi blir här, men det visar sig.
Efter att vi kommit hem i alla fall så ska vi hälsa på hos kusin Jonna som fått sin lilla pojke nu <3

Väl motiverad fästingskräck

Hjärninflammation, borrelia, fästingfeber – nog förser de små spindeldjuren mig med tillräckligt mardrömsmaterial för en hel semester, ändå har jag aldrig haft en fästing – vad jag själv minns.

Vi har ett landställe i skärgården tillsammans med Björns bror och hans familj. Ön hör till riskområdena för TBE, så både jag och Björn är vaccinerade men inte Simon. Inte än. Han har varit för liten; barn under 1 år får inte vaccineras mot TBE (osäker på varför). Första sprutan fick han för en månad sedan, andra ska han få nästa vecka och tredje blir väl nån gång i vinter. Han kommer alltså inte ha fullt skydd förrän nästa sommar.

Jag plockade några fästingar på honom på landet sist, efter att han bedömt lägligt att lägga sig ner och rulla runt i blåbärsriset i skogen, men ingen som hunnit bita sig fast. Det var första gången jag såg en fästing på nära håll.

Parentes i sammanhanget: hade jag inte varit mor till offret hade jag tyckt det var riktigt obehagligt, men nu var jag det och plockade bara bort dem innan jag ens hunnit med att reflektera över vad jag höll på med.

Nu är vi som bekant på Öland hos Simons farmor Annette och hennes CJ. Huset ligger på en vidsträckt gräsmatta* som kantas av stenmurar på 2 sidor och täta snår med höga träd på de andra 2. Fästingar trivs inte i CJ-klippt gräs, men det löste Simon genom att tulta rakt ut i snåret och sätta sig med vegetation upp till hakan och slå omkring sig med sin röda plastkratta.

På kvällen när jag bytte blöja på honom inför natten så satt det ett litet svart monster i ljumsken.

”BJÖÖÖÖÖRN! Han har en FÄSTIIIING! Kom och HJÄÄÄÄLP!”

Björn kom, lugnt och samlat, bekräftade diagnosen och bad om en pincett. Sedan drog han loss fästingen som inte alls hunnit sätta sig djupt i huden och Simon, upptagen som han var av att brottas med en gul plastbalja som han lyckats dra upp över sig själv, verkade inte ens märka vad som pågick.

Jag vet inte varför jag blir så handlingsförlamad. Hade jag varit ensam med Simon så hade jag gjort precis som Björn, men nu var jag inte det och alltså låste jag mig bara.

”Va? Var det inte värre än sådär?” sa jag när fästingen mördats och spolats ner i handfatet.

”Näe… varför skulle det vara det?”

”Det där behöver jag ju inte hålla på och hetsa upp mig över. Vad onödigt.”

Jag hade fått för mig, och jag tror att idén stammar från min tidiga barndom då jag enligt min mor fått en fästing i knävecket och måste ligga stilla på mage i min säng medan mamma kletade smör på besten för att den skulle krypa ut, att fästingar börjar med att ta en tugga ur huden så att de får ner hela huvudet. Sedan kryper de vidare in tills man inte kan dra loss dem utan att de går sönder och när de går sönder så… jag minns inte. Då händer det grejer. De kanske gör som kackerlackor och släpper lös all sin avkomma under huden, eller sprutar in gift så att man kan dö eller nåt.

Som du hör så har jag baserat min fästingskräck på en oklanderlig kunskapsbas av tillförlitlig forskning, så döm av min förvåning när de visade sig vara något annorlunda IRL.

Man kanske inte ska lita helt och fullt på forskningen.

 


*Det är 12 km att gå för att klippa hela gräsmattan – något CJ gärna gör. Han har mätt, och har bestämt att det är nyttig motion för honom.
”Vi kanske skulle ha en robotgräsklippare här,” sa Annette en gång.
”Över min döda kropp!” dundrade CJ engagerat – han dundrar alltid när han är engagerad. Faktum är att han alltid är engagerad, så han fortsätter att gå sina 12 km och hålla gräset golfkort. Gräsmattan är jättejämn och fin. Engagerad, som sagt.

Bilden lånad från Bogleech på redbubble.com.

Semester på Öland

Det blir inte så mycket skriva av, eftersom vi trots allt är på semester. Efter lunch när Simon sover så passar alla andra på att sova också, så det blir liksom ingen tid över till datorn och det är väl ganska bra egentligen, på flera sätt. Men idag sover jag inte efter lunch, jag vilar bara. Med datorn i knät. Att vila funkar också, om man fått sova på natten.

Lite bilder har vi fått ihop i alla fall. Vi var på stranden i förmiddags, och släppte Simon lös i den största (och antagligen renaste) sandlådan hittills.

j'adore öland

Ölandssanden, den där vita, finkorniga och mjuka sanden som inte torkar ut händerna så fort man tittar på den, blev föremål för massa kärlek under lång tid innan han upptäckte havet och vågorna och kopplade sambandet med vattenkannan han fick av sin farmor när vi kom igår.

bygga sandslott med ettåring
Att bygga sandslott med en ettåring.

Vattnet är riktigt kallt, och det blåste ordentligt. Sanden letade sig in överallt. Vi försökte sätta upp strandtältet vi hade på Teneriffa men det blåste bara ner, så till slut gav vi upp. Vid det laget skakade Simon av köld sedan ett bra tag, men det var alldeles för roligt för att bry sig om tydligen.

Flygresan ner gick bra, frågan är om vi verkligen sparade så himla mycket på det i tid och komfort. Dyrare blev det, men inte särskilt mycket ändå. Vi gick upp kl 05, taxin hämtade oss kl 06:40, planet gick kl 08:30 från Arlanda till Kalmar och Annette (farmor) körde oss till huset på norra Öland. Simon var helt slut i bilen vid 10, så han sov en bra bit innan vi kom fram och CJ grillade korv till lunch. Att köra bil hade tagit längre tid, men vi hade kunnat gå upp senare och liksom vara i fas under dagen inbillar jag mig. När vi åker till pappa i Skåne i augusti så tar vi bilen, så får vi se vilket som var att föredra.

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Skitfin promenad

Nu är vi på Öland istället, hos Björns mamma Annette och hennes sambo CJ. Huset är ganska stort för en sommarstuga, och CJ har berättat att det är 12 km promenad när man ska klippa gräsmattan, vilket han gör ganska ofta.

CJ är den mest intensiva (friska) människa jag någonsin har träffat. Ibland kan jag sitta och bara iaktta honom när han är igång, och tycka det är bättre än TV. Han är 75 år och byggd som man kan förvänta sig av någon som alltid är i rörelse. Första gången jag träffade honom och han fick höra att jag kan franska slog han sig ner bredvid mig där jag satt och åt frukost, och kulsprutade ur sig 45 frågor i ämnet. Sen lyssnade han på svar 1 och sen kom han på att han skulle vattna rosorna och reste sig för att verkställa. Igår höll han på hela dagen med att såga till en ny Ikea-garderob och sedan platsmontera den i lilla rummet som han håller på och bygger om. Dagarna innan vi kom hit målade han om ena sidan av huset helt själv. Idag är han iväg och spelar golf hela dagen. Han är urtrevlig, alert, intensiv och pigg och det gäller att hänga med. Framåt eftermiddagen kraschar han alltid i 1,5 timmes siesta, men sen är han igång igen.

Igår morse vaknade Simon vid 05:30 och vägrade, trots blöjbyte, amning och 30 minuters försök till övertalning via nappfippel, filtdragning och handfäktning, att somna om så vi var uppe mycket tidigare än vanligt och gick en promenad.

strandpromenad i Löttorp
Strandpromenad, start kl 07:50
strandpromenad på Öland
Jättemysigt

 

på hajk med babybjörn
Kl 08:15, Björn hajkar med Simon i koskiten på stranden. Jag valde en annan kort stig ut ur mojset men den trodde inte han på.

Stranden övergick efter ett tag i kohage, en jättehage med egna stränder och en hjulspårsväg genom gräset. Vi gick förbi ett antal kosamlingar innan Björn sa:

“Är det där verkligen kor? Jag ser inga juver. Det kanske är tjurar?”

Jag tittade efter, och nej, inga juver…

kossor

“Det kanske är ungkor,” föreslog jag. Varken jag eller Björn vet särskilt mycket (nästan inget) om djur i allmänhet och ännu mindre om just kor.

“Jaa… eller nej, där är två som mufflar, titta” Han pekade på två hornlösa kreatur som stångades 100 m bort.

“Men alltså, ska vi verkligen va här? Jag tycker vi vänder”, sa jag som redan hade vänt och var på väg tillbaka. Kor är himla stora djur alltså. En sån vill man inte komma på kant med, särskilt inte med en bebis i babybjörn på magen.

Hursomhelst, Simon hade tvärsomnat nånstans där när det stångades som bäst, så det här med att han skulle få massa intryck, bli trött och somna hemma föll ju… men vad gör det. Vi fick en skitfin (pun intended) promenad i alla fall 🙂promenad i kohage