Höghöjdsbana med barn – i Skåne

Ett par dagar in på sejouren hos pappa i Skåne kom han med en broschyr, och sa att här hade han hittat nåt han trodde skulle kunna bli kul. Treewalker höghöjdsbana, tillåtet för folk som är minst 130 cm. Det är ingen av pojkarna, upplyste jag pappa, som sa att han redan hade varit där och snackat med dem. “Det är ok ändå,” sa han glatt.

“Perfekt,” sa vi och åkte dit. 

Jag har gått höghöjdsbanor förr, det är som via ferrata uppe bland träden och det är roligt. Jag har aldrig gått nån höghöjdsbana med barn däremot, pojkarna har varit för små förstås och dessutom alldeles för (säkerhetsmässigt) opålitliga, så det här skulle bli spännande tyckte jag.

Höghöjdsbana med barn

Först hålls en säkerhetsgenomgång – vad är alla grejer och öglor i selen till för, hur gör man för att inte ramla ner, osv – och sen får man gå en testbana som inte är hög alls, ca 1-2 meter över marken.

Simon klänger sig fram i övningsnätet.
Adrian når precis.

Pojkarna skötte sig exemplariskt, jag såg att de förstod att det var allvar det här med säkerheten, och de fick godkänt av instruktören.

Full fart

Banorna graderas i färg efter svårighetsgrad, så jag frågade vilka banor instruktören tänkte sig att pojkarna skulle kunna klara. 

“Det enda problemet är att de inte når överallt själva,” svarade han, “men om ni hjälper dem så når ju ni och då är det inga problem.” Vi skulle testa gul, grön och kanske blå 1, tyckte han. ”Skarpa ungar ni har, förresten!”

Man jobbar sig upp, så att säga, så vi började på gul såklart och sen grön. Jag gick med Adrian, Björn gick med Simon.

höghöjdsbana med barn
Björn och Simon i nätet.
höghöjdsbana med barn
Adrian på första ”riktiga” banan.

Bara några få svackor

Jag måste säga att allt gick väldigt bra, pojkarna var jätteduktiga och grejade allting. Vid ett enda tillfälle blev Adrian rädd och hängde krampaktigt i ett rep och höll på att bli trött. 

“Mamma jag är rädd,” kved han och kämpade med repen.

“Jag förstår det, men det behöver du inte vara Adrian, du sitter ju fast. Sätt dig i selen och vila lite, så kan vi fundera på hur du ska göra.”

Han satte sig, mycket tveksamt och försiktigt, 10 meter över marken.

höghöjdsbana med barn
Adrian reder ut.

När han väl hängde där och kände att han satt fast, så släppte rädslan igen. Sen bökade han sig upp, med bara lite hjälp, och klättrade vidare. 

Jag hönsade bara liiite lite

Något som var jobbigt för mig, och som jag fick kämpa lite med, var linbanorna. Inte för egen del, men man kan inte åka två samtidigt. Antingen åker jag före och tar emot, eller så åker jag efter.

höghöjdsbana med barn

Om han åker före och inte kommer hela vägen fram för att det känns läskigt och han bromsar för mycket, då blir han hängande en bit ifrån nästa träd. Då måste jag åka efter och stanna och gå armgång längs vajern och skjuta honom framför mig. Om det går för fort och han inte bromsar, så kan jag bara titta på när han bränner rakt in i nästa träd och, kanske, slår sig som bara den. Det såg jag andra barn som gjorde.

Om jag åker först, så måste jag montera mig själv på linbanan först, såklart,  och sen stå kvar och montera honom också, precis bakom mig vilket är lite trångt och meckigt.

Sen måste jag lämna honom där, ensam i ett träd 10-12 m över marken, och lita på att han inte fipplar och pillar på nånting medan han väntar. Sen när jag är beredd att ta emot måste jag ropa och hoppas att han kommer. Hur jag än gjorde så var det läskigt att vara långt bort.

Efter att ha sett hur han hanterade linbanan så valde jag att åka före och ta emot, och det gick perfekt. Inget pill, inget fippel, ingen som helst anledning att oroa mig.

Mammahjärtat på helspänn

Ändå var linbanorna jobbiga, om än bara i mitt huvud – vilket är en bra grej, visst? Det är väl bra … att jag sätts i situationer där jag tvingas se att de kan överleva utan att jag hovrar strax bakom …? Det ilade i hela mig vid två tillfällen den dagen, trots att förnuftet sa att det var ok, så jag ser det här som ett lika stort framsteg för mig som för pojkarna. Hurra för mig!

Högsta banan med Simon på slutet

Simon fick upp ångan igen efter grillkorven vi åt till lunch, och skulle gå blå 1 innan vi var klara för dagen.

Jag tänkte på det när jag följde honom genom banan att ingen av pojkarna hade trillat en enda gång under dagen. Alltså visst, ibland var de för korta och blev nästan hängande i selen bara genom att ta sig framåt, och Adrian satte sig ju i sin, men det var inget fall. De föll inte av och fångades upp av selen en enda gång, och vi var där i 3 timmar.

Vid ett tillfälle klättrade vi ikapp en man som led av höjdskräck. Han hade också extra svårt med linbanorna, men av andra anledningar än mig förstås; han klättrade ensam. Eller hans fru kanske hade åkt i förväg för att ta emot, vem vet.

Adrian pratade snällt med honom, empatisk som han är, och gav honom praktiska tips där i trädet.

”Jag trodde verkligen att jag skulle klara det här,” hörde jag honom svara. ”Men alltså jag vet inte om jag gör det …!”

Senare fick jag veta att personalen på plats ”räddar” minst en person om dagen ner från höghöjdsbanan; de klättrar upp och firar ner folk hela tiden med andra ord. Pappa, som gick runt på marken och fotade och myste, hörde en ordväxling mellan en ficka ca 12 år i trädet och mamma på marken:

Flickan: Jag klarar inte det här, det går inte.

Mamma: Jo.

Flickan: Nej! Jag kommer aldrig komma ner härifrån, jag kan inte!

Mamma: Ser du några andra lik däruppe?

Flickan: Nej.

Mamma: Precis. Alla kommer ner.

Dagarna i hos morfar & marmor i Skåne

Vi tog tåget till pappa i förra fredan, och det gick precis lika bra som på tåget från Stockholm. Vi började med bussen i 2 timmar, var framme i Kalmar med bara 10 min försening, åt lunch på ett hamburgerhak vid stationen, och tog tåget vidare. 

Tyvärr följde det vackra ölandsvädret inte med på resan, och från stunden vi klev av tåget i byn där min far bor var vädret svalt, mulet och med regn då och då.

Detta hindrade på intet vis pojkarna från att ta sina “morgondopp” med morfar. Inte deras eftermiddagsdopp heller, eller nåt av alla de andra doppen som förekommit under dessa dagar. 

Jag stod med långärmat under tak och betraktat dem genom det stilla skånska duggregnet, eller satt fullt klädd vid poolkanten med extra morgonrock utanpå allt som skydd mot det, eh, friska skånska fläktandet, eller satt under paviljongen med datorn och betraktade dem på håll – allt med bottenlös fascination över att de badade oavsett väder, samt lika mycket tacksamhet över lugnet.

”Lugn” är ett relativt begrepp; det var inte lugnare i huset i och med vår närvaro, men det var en lugnare tillvaro för oss eftersom pojkarna var så mycket i poolen. Utebad dränerar energi ur barn på ett jättefint sätt, och de gick i och ur badet så många gånger om dan att när kvällen kom var de ganska trötta.

Vi gjorde en utflykt till en höghöjdsbana (mer om det nästa gång), och en till Gröningen i Helsingborg, annars var det promenader i närområdet.

På ett ställe växer två jättefina träd intill bäcken, i vilken traktens lokala busfrön demolerat och slängt två cyklar, och helt nära hittar vi utegymmet, skateparken, bassängbadet, vidsträckta allmänna gräsmattor, mataffär, skola, förskola … osv. Allting inom räckhåll.

Vi pratade om hur det skulle vara att bo i ett mindre samhälle än vi gör, och jag vidhöll att jag skulle kunna trivas i en pyttestad eller by om det inte låg alldeles för avsides. Vi funderar inte på att flytta, men jag tycker om att leka med tanken på hur livet skulle kunna bli om vi ändrade på det ena eller andra. Inte för att jag inte är nöjd, men för att det alltid finns utrymme för förbättring. Allting har dock ett pris; man kan inte få allt och att flytta närmare landet och naturen gör att fördelarna med närheten till stan försvinner. Naturligtvis. Lösningen skulle väl vara två boenden; ett för vinterhalvåret och ett för sommarhalvåret, så jag drömmer vidare.

Fantastiska skånedagar hos Morfar och Marmor

“Vi har haft det fantastiskt, det är som en all inclusive resa att vara hos pappa och Pia!”

Minus den tunga räkningen som gärna följer med en all inclusive-resa till Teneriffa – och minus snyltande på släkt – vilket jag vet eftersom motsatsen intygats – så har vi varit på en regelrätt resort hos pappa och Pia i Skåne. 

Hejdå Öland

Efter Öland körde vi till Skåne i vackert och varmt sommarväder, vi kom fram lagom för att hinna med ett dopp i poolen före middan. Pia lagar fantastiskt god mat, det gör hon alltid och så även nu, men barnen var i efter-bilresa-läge – dvs måste fippla, spritta, tänja, böja, stretcha, skrika, springa, krypa, hoppa och spagetti-hasa ner från stolen under bordet – så jag vill minnas att de balanserade på gränsen till utvisning hela kvällen och det blev nog inte så mycket mat i magen. Jag förstår dem, fullständigt, för övrigt. Vi var trötta efter bilresan allihop; man blir trött av att sitta stilla i en bil halva dagen. 

Tur med vädret

Under tiden hos pappa och Pia hade vi helt osannolik tur med vädret. Prognosen i den Optimistiska Väderappen (förkortas SMHI) sa att det skulle vara mulet med både regn och solglimtar alla dagar, och den Pessimistiska Väderappen (Väder-appen som följer med iPhone) sa regn och åska alla dagar. Vi såg regnmolnen passera ett par kilometer bort, men molnen undvek solen nästan hela tiden och vi klarade oss så bra att vi hade det varmt och soligt och kunde bada i poolen varenda dag.

En sen eftermiddag satt jag och Björn i solen, med varsitt glas före-middanvin, i soffgruppen intill poolen och tittade på pojkarna som badade med sin morfar. Allt var lugnt – eller ja, under kontroll i alla fall. Björn lutade sig mot mig och sa lågt:

”Det är som en all inclusive-resa, det här.”

”Ja, verkligen.”

”Vi behöver inte göra nånting. Pia lagar mat! Vi har fått vin … Vi har till och med Bamseklubb,” skrattade han och nickade mot min far som just höll på att dra runt Adrian i vattnet i en badring.

Å, vad vi myste! Där och då var det långt bättre än all inclusive. Jag har funderat en del på vad det är som skänker mig och Björn mest semesterkänsla, och det är såklart att barnen är sysselsatta och har roligt utan att vi måste vara med och styra upp och vakta precis i varje ögonblick, men framför allt är det att inte behöva planera och laga mat. Vi hjälper gärna till, alltså, inga problem! Men det är just det där med matlagning som tar sådan tid …! Å vad härligt när vi slipper bekymra oss för det så mycket.

Simon blir blå om läpparna och skakar ganska fort i normaltempererade bad, precis som jag också alltid gjort. Då torkade han sig och kom och värmde sig i min famn en stund.

Två utflykter

En regnig förmiddag gjorde vi en utflykt till Ängelholms Hembygdspark i vanlig ordning – alltså det där stället är så himla bra, de skulle lugnt kunna ta inträde och det skulle vara värt det – och snubblade in på en parkteater med Pettson & Findus.

Vi gjorde också en utflykt till Fredriksdal museer och trädgårdar, där vi gick en tipspromenad som pojkarna entusiastiskt engagerade sig i. Det tog ett bra tag så vi hann bara se halva parken, men vi tar väl andra halvan nästa år.

Och så firade vi mig!

Jag skulle fylla 40 år veckan efter, så jag firades till min glittrande lycka med en presentpåse. Egentligen var det 2 påsar men de hörde ihop. Bland annat så fanns där ett Amarone och ett Châteauneuf-du-Pape, favoriternas favoriter, liksom den mest underbara spa-rock i tjock mjuk kritvit bomull. Lyckliga jag 😊❤️

Grillkväll (äntligen) och bilresan till Skåne

Grillkväll

I lördags hade vi grillkväll hemma hos oss. Ingen av oss är grillmästare – jag kan inte grilla alls – men vi hoppades att kanske nån av gästerna skulle veta vad de höll på med.

Det är så svårt att hitta datum som passar alla när man är flera, du vet hur det blir, man måste boka flera månader i förväg för att lyckas och sen hålla tummarna för att ingen blir sjuk. Vi var 7 vuxna, och så Simon och lilla Embla som är ett år äldre. Björn skötte grillningen, det blev jättebra (och ingen minimänniska brände sig).

grillkväll

Simon la beslag på tremännings-Anna först, och jobbade sig sedan vidare via Niclas till Markus och sen Johanna. Tess tillhör honom redan. Han försökte charma Embla också, men hon var lite svårflörtad så han får jobba på sin teknik där. Att följa efter henne, ta leksaker från henne och försöka pussa henne på magen uppskattades inte helt och hållet.

Anna och Niclas var kvar efter att de andra åkt och vi satt uppe och tog igen förlorad tid ganska länge.

Bilresan till Skåne

I söndags morse tog vi hand om disken som var kvar, packade bilen och påbörjade vägen mot pappa och Pia i Skåne. Vi kom iväg kl 09:40, tidigare än vi hade vågat hoppas, och hela vägen gick ganska bra. Simon hade problem att hålla sig vaken sista timmen innan lunch, dvs från en timme efter avfärd, så vi svängde av vid Max och tillbringade lite tid efter maten på deras lekplats där. Sen sov han sin middagsvila, efter det fick vi stanna igen, återigen vid Max, och klättra runt på deras lekplats i en timme innan vi kunde köra sista 2 timmarna till Helsingborg och äta middag där.

Jag hade inte trott att vi skulle komma fram samma dag ens. Jag hade trott att vi skulle bli tvungna att stanna typ varannan timme och sen lyssna på skrik övrig tid, men icke.

Simon möttes i dörren av en marmor med en låda leksaker. Dagen därpå, dvs igår, kom det fram ytterligare ett gäng på baksidan av huset, däribland en gräsklippare. Simon älskar gräsklippare.

gräsklippning

Morfar drillade honom i trädgårdsarbete hela förmiddagen.

hur man sopar

trädgårdsarbete

uppblåsbar babypool

Och sen blev det klädbad i babypoolen som tack för besväret.

Idag har vi varit på Ängelholms Hembygdspark och tittat på djuren och tävlat i vem som gapar störst (morfar vann).

Simon och morfar skräms

Sen är det bara imorgon kvar här för på torsdag åker vi hemåt igen. Vi får se om vi åker raka vägen hem eller om vi stannar och övernattar på vägen.

Världens kortaste semestervecka känns det som, men bättre än att inte åka alls så får man verkligen lov att klaga där…?

Bara nackdelar med Skåne. Nästan.

Nackdelen med att morfar och Pia, som hädanefter enbart kommer kallas för det egenvalda epitetet Nanny, bor så långt bort är… det finns bara nackdelar, som vi ser det, förutom att huset de bor i är som en liten semesterort i sig självt och att när vi kommer dit så blir det full fokus på Simon och varken jag eller Björn behöver underhålla honom särskilt mycket.

morfar läser tidningen
Simon och morfar läser tidningen

Pappa har varit så närvarande man kan, jag gissar att han satsade på att bunkra upp så han klarar sig tills nästa gång de ses, han tog med Simon ut på långpromenader själv för att han skulle sova, bland annat, och ingen var gladare över det än jag. Och Björn. Det blev kort men intensivt, kan man säga.

För oss var det jätteskönt, vi fick flera stunder för oss själva och var Simon bara på hyfsat humör var det inga problem att sätta honom i knät på morfar eller Nanny.

Jag fick en egen timme i poolen
Jag fick en egen timme i poolen

 

Björn och Simon tittar på badbollen som badar ensam i vinden