Etikett: rutiner

Fösta veckan på jobbet med återupptäckt av livet utanför barnen

Just precis nu

Det är 2018-varmt hos oss idag. Vattnet i den lilla uppblåsbara poolen i trädgården är grumligt och på balkongen ovanför surrar AC:n. Allt är stilla, ingen orkar röra sig.

Imorgon har en gemensam kompis till pojkarna födelsedagskalas, så i eftermiddag ska vi åka och handla en present. Planen är att stanna till vid en plaskdamm på vägen tillbaka.

Kriget mot myrorna i trädgården fortsätter. Det verkar fruktlöst, det känns inte som att de blir färre. Kanske är giftet jag lägger i fällorna gammalt och verkningslöst, kanske matar jag dem bara – det skulle förklara en hel del. 

Första jobbveckan med nya rutiner i startgroparna

Första veckan på jobbet har gått bra. Jag har inte bidragit på något sätt, annat än med närvaro, men jag har fått sååååå mycket att läsa på och det har tagit 3 dagar att får igång datorn med alla program och inlogg. Nu är det gjort – och jag har återupptäckt en grej från för 2 år sen:

Det finns tid även innan barnen går upp på morgonen.

Det här hade jag helt glömt bort. Jag har länge levt som i en låda där alla vakna timmar finns, och utanför den fanns ingenting – förutom Universum utom räckhåll förstås. Så är det alltså inte. Tittar jag upp över lådkanten så ligger där en hel natt av sommarljusa otämjda timmar som inte ens är rädda för mig, för vi har aldrig sett varandra förr.

Nu menar jag naturligtvis de glada och fria timmarna, inte de mörka kämpartimmarna från bebistiden eller andra barnbundna nattetimmar.

Igår gick jag upp en timme tidigare än vanligt. Alla sov, utom jag och solen och den sista timmen innan dagen skulle starta. Jag hann jobba lite, dricka te i lugn och ro, tänka igenom dagen och – ja, du vet.

På det sättet blev morgonrutinen med pojkarna ett mysigt avbrott i jobbet, istället för något som måste drivas igenom för att man ska kunna starta sin dag nån gång – och jag hör hur det låter, för övrigt. Stannar jag upp och tänker efter, så är det morgonen som är min stund med dem, den är viktig. Viktigast. Men på morgnarna är jag sällan böjd att stanna upp och tänka efter, för jag är ingen morgonmänniska.

Jag jobbade hemma den dagen dessutom, så på eftermiddagen gjorde jag likadant. Jag hämtade dem en timme tidigare än det var tänkt, och tillbringade en timme med dem innan Björn jobbat klart och vi kunde byta plats. Visst, jag jobbade längre än jag brukar, men med viktiga pauser och jag kom ändå ”hem från jobbet” samma tid som tidigare dagar.

Måste se till att göra så minst en gång i veckan, vilket borde gå eftersom vi inte får vara fysiskt på kontoret mer än 4 dagar i veckan.

MINST en gång i veckan!

Du har ju märkt det, men jag säger det ändå. Så att du vet att jag också vet.

Skolan tar mycket tid. Jag kämpar med att få tid till allt jag behöver ha tid till, och att hålla rätt prioriteringar på allt även när det blir stressigt.

Det är sååååå svårt, ibland.

Mammatrams är viktigt för mig, men inte lika viktigt som att få godkänt på en kurs, eller tiden med mina pojkar. Naturligtvis.

Jag försöker få in en träningsrutin nu också, eftersom jag rört så lite på mig att jag blivit regelrätt svag, alltså SVAG, i ryggen. När jag springer, är det som att de muskler som är kvar i min kropp och ännu inte övergett det sjunkade skeppet är de som sköter de vitala funktionerna. När jag springer, och vi snackar typ 25 meter, så kommer jag visserligen fram till slut, men på vägen hinner jag fundera på ifall det skulle gå fortare om jag inte sprang.

Att springa har aldrig varit min grej, men förr kunde en panikrusning till bussen ge positivt resultat. Nu när jag springer är jag lika effektiv som en trött motionssimmare (hastighet: +/- 0km/h) som ökar farten genom att börja sprattla. Ja, det händer nåt. Går det bra? Nej.

Så som sagt. Du har ju märkt att jag inte skriver lika ofta som förut. Det finns många anledningar till det, men det gör ingenting. Jag skriver fortfarande MINST en gång i veckan och undantag under det är mycket sällsynta.

Hellre kvalitet än kvantitet. I alla fall i det här sammanhanget. Och hinner jag mer så skriver jag mer, för jag mår bra av det.

När man inte vill vara den som tjatar

När man INTE vill vara den som tjatar, den som står beredd med pekpinnen att smälla fingrar på alla som vågar sig på nåt, den som inte uppskattar eller den som inte ser sin egen del i saker och ting, men när man liksom till slut, när mönstret är ett faktum, försöker sig på en neutral approach:

Jag: ”Älskling, kan vi inte komma överens om att vi bara stoppar ren disk i skåpen?”

Björn: ”Gör jag inte det?”

Jag: ”Locket till stekpannan är solkigt. Och durkslaget också.”

Björn: ”Jaha. Ja men jag antog att det var rent eftersom det såg rent ut.”

Jag: ”Det här ser väl inte rent ut? Titta.”

Björn: ”Ja om man tittar NÄRA ja.”

Jag: ”…?”

Björn: ”Det var annat ljus igår.”

Jag: ”…?”

Björn: ”Ja men det låg ju på bänken! Då antar jag att det är rent!”

Aha…

Alla inskolningarna (uppdatering) med temasång och woodoo

Inskolning med woodoo

Inskolningen på nya föris går jättebra för Simon. Vi är inne på andra veckan nu, och under tiden som barnen skolas in ska tillhörande föräldrar sy en docka som barnet ska ha vid samlingen på morgonen. Det är övervägande pappor som sköter inskolningarna, och det har blivit lite av en prestigetävling dem emellan. Björn har många talanger, men att sy har aldrig varit en av dem.

Förrän nu, då.

Visst är den snygg? Den föreställer Simon. Liiiite woodoo-varning är det väl men de andras är inte bättre. Jag har bara hjälpt till med att sy byxsömmarna, men bara för att jag är svartsjuk när det gäller min overlockmaskin och tröjan tråcklade han för hand.

Sjukt impad.

Anyway… under tiden så är Adrian hemma med sin far om dagarna. Vi håller på att försöka få honom att sova ett pass mitt på dagen istället för 2 som alltid tidigare. Går sådär. Dagarna går bra men det är fantastiska nätter han bjuder oss på; vi får sova ganska bra ända till 02:30. Sen brottas han med oss, kudden, täcket eller – i händelse av brist på redan nämnda motståndare – sig själv.

Jag hittade till och med en egen theme song till honom idag:

Och så jag då

Första skolveckan pågår för min del. Det är nya rutiner som ska på plats både i och utanför hemmet, som till exempel:

  • Vilken sidan på tunnelbanan som är i skugga (höger).
  • Hur många minuter det tar att gå och cykla hemifrån till tåget. Och från tåget till skolan. (13, 5, 12)
  • Vad innebär schemaläggning till 16.30, egentligen? Nån som vet?
  • Björns väska som jag lånar. Stor ryggsäck. Tom väger den som en mindre bebis. Jag ser ut som ett barn med den på ryggen MEN den har oräkneliga fack, som en sekretär från sent 1800-tal. Jag sorterar ner saker i den och sen roar jag mig med att leta efter dem.
  • Matlåda. Haha. Lycka till med den rutinen säger jag bara.
  • Planera tid för barnmys på morgonen. Mottages tveksamt från barnsidan men fuck it, gilla läget. Jag vill kramas. Blandad framgång.
  • Min garderob… Klädval PÅ KVÄLLEN, SA JAG.
  • Glasögon. De jag har är repiga.
  • TÄNK INTE PÅ BARNEN HELA JÄVLA TIDEN. Gah. Hjärntvättad.
  • Hur får man tiden på tunnelbanan att gå? Artikelrace! Jag är i himlen.

 

SaveSave

SaveSave

Att få in rutiner runt förskolan

Inte så himla lätt alltså.

Björn glömmer

I torsdags var jag sur på Björn hela dagen eftersom vi hade pratat kvällen innan om hur vi skulle göra med hämtning. Jag skulle hämta efter jobbet, jag skulle inte ta bilen så Björn skulle gå med vagnen på morgonen så jag kunde gå med den hem. Vi diskuterade även cykelalternativet, och att han då skulle lämna sin cykel där så att jag kunde cykla hem med Simon. Av alla möjliga lösningar vi hade på bordet så var det en som vi inte skulle välja, och den valde Björn.

Varför? Därför att han glömde bort att jag inte tagit bilen, och när han upptäckte det fanns det inte tid till att ändra sig. Men det löste sig förstås; jag fick åka hem först bara – annars hade jag fått ta en trött och grinig unge OCH cykelstol på bussen. Man har ju sett andra föräldrar i snarlika situationer och svurit på att aldrig hamna där… du vet.

Jag glömmer

I förrgår morse ringde Björn mig på jobbet och undrade var cykelstolen var nånstans. ”Oj! Kvar på förskolan… Jag glömde ta hem den igår. Förlåt.”

Idag fick jag ett meddelande om att Simon inte hade haft nån solhatt på hela dagen. Jag hade inte lämnat honom med solhatt, eftersom det var mulet och jag trodde en av dem låg på förskolan.

Stenkoll i torktumlaren

Hela veckan har vi släpat grejer fram och tillbaka för att jag ska fästa namnlappar på varenda grej. Till slut var det ganska suddigt med vad vi hade på plats och inte.

Imorgon är jag ledig, Simon ska vara på föris fram till efter lunch, sen får han komma hem och sova hemma. Jag ska träffa min PT. Fasar lite.

På måndag har förskolan ”planeringsdag”, dvs den är stängd. Jag jobbar kväll, så min bror kommer och passar Simon från kl 14 tills Björn kommer hem. Det betyder att alla kläder som ligger på föris som vi kan behöva kommande 3 dagar måste jag komma ihåg att ta med mig hem imorgon.

Det känns lite som att ha blivit inkastad i en torktumlare där alla rutiner, kläder och övriga vardagsparametrar bara far omkring.

Men det löser sig. Vi landar i det här med, precis som man alltid gör. Och Simon tycker fortfarande att förskolan är kul – för det mesta.

 

Det gick snett

äntligen tid

Äntligen får jag tid att sitta ner SJÄLV i lugn och ro. Här har vi en ypperlig sammanfattning av första semesterveckan (Johan och Ann drog hem i söndags och vi åker på torsdag). Fortsättning följer.

Tisdag 28/7:

Jag sover alltid så bra här ute på landet, vet inte varför. Dagarna är inte fulla av fysiska aktiviteter, det är inte stressigt, inte mycket att göra. Ganska händelselöst, faktiskt. Ändå kan jag sova 2 timmar på eftermiddagen, tydligen, och somna som på skidsemestern på kvällen utan problem.

Björn och Johan (Björns bror) håller på och bygger ett nytt pumphus vid brunnen. Jag har hand om Simon nästan helt själv men det är ju som vilken vardag som helst. Jag ska måla om det rummet som Simon kommer att sova i när han blir större, men våningssängen måste flyttas ut och taklisterna tas ner först innan jag kan göra så mycket. Därför har den här första dagen på landetvistelsen varit ganska… loj, för min del.

Anledningen att jag haft så mycket dötid idag är en för oss revolutionerande upptäckt; vetekudden. Ja. Som tidigare gnällt så vill inte Simon sova själv på dagarna, så nu har jag ÄNTLIGEN börjat med att värma en vetekudde i mikron och lägga den i hans säng medan jag ammar honom. När han sen somnar i min famn – för det gör han alltid – kan jag lägga ner honom utan att han vaknar till på grund av kalla lakan. Sen ligger kudden bredvid honom och simulerar nån form av närvaro.

Torsdag 30/7:

Jag vill åka hem. Jag fattar inte vad jag har här att göra just nu. Kan jag inte få åka hem och komma tillbaka om ett par dagar? Snälla?

Johan och Ann (Johans fru) satte sig ner med oss igår och gick igenom en milslång lista över saker som behöver göras här, den ena saken mer akut än den andra och i princip ingenting av det går att vänta med. Jag håller med dem, det är saker som har med husets hälsa att göra och de måste göras. Ja. Absolut.

JAG kan inte göra något av allt det där eftersom Simon är i början på en ny fas och är asjobbig, och eftersom det är jag som har maten så blir det att jag också har Simon. HELA JÄVLA TIDEN. Det är jobbigt i vanliga fall hemma, men då är jag i alla fall hemma, man har sina rutiner, sina nödl…

Måndag3/8:

Jag vill att vi köper ut Johan och Ann. Eller säljer skiten.

Bruten rutin

JAG KAN FAN INTE SOVA!!

morgonstök

Inte när träningen inför JSM i ryggsim pågår i sängen intill.