Rianns Krog, supermysigt ställe på Lilla Essingen

Jag tog ju med Björn ut på restaurang och hotellnatt dagen efter hans födelsedag. Vi var glatt överraskade över Rianns Krog* – ett starkt restaurangtips för dejten.

Hjärtslitande avsked

Mamma och Jonas kom och hjälptes åt att passa pojkarna och vi åkte hemifrån lite tidigare än planerat eftersom vi kunde det. Eftersom Simon är så… stökig, i brist på bättre ord, så är vi lite svältfödda på hans tillgivenhet och jag tror att nånstans, på nåt plan inom sig, så har han fattat det. Så när vi skulle gå, och han förstod att vi skulle lämna honom och Adrian hemma, blev han så att säga upprörd.

Krokodiltårarna rullade nedför kinderna, de nu nästan abnormt stora blänkande blå ögonen tittade mig under fjärilslånga våta ögonfransar, och med brustet hjärta sa han:

”Mamma, snälla gå inte. Du får inte lämna mig. Mamma jag vill haaaa diiig (hulk hulk) häääär hos miiiig! Jag vill komma meeeee!”

Han klamrade sig fast vid mitt ben som en fotboja, och när jag lyfte upp honom kramade han mig som om vi aldrig skulle ses igen. Han grät hejdlöst en stund, och jag satt lugnt med honom i famnen och lät det vara. Ingenting i världen skulle kunna få mig att släppa – utom Simon själv då, som lugnade ner sig och hämtade sig så pass att han kunde bryta ihop på nytt i Björns famn också.

Jag tänkte på alla de föräldrar som måste genomlida samma sak varje dag vid lämning på förskolan. Alltså, fan…

Med lätt åtsnörda halsar lämnade vi barnen till slut och gick under tystnad till tunnelbanan. Det tog en timme innan den sordinen släppte.

Mot stan!

Stället vi skulle till ligger på Lilla Essingen, det tar drygt 5 minuter dit med bussen från Fridhemsplan men vi valde att gå eftersom det var så fint väder och vi var ute i god tid – trots kalabaliken hemma.

Helt otroligt vilket väder vi har haft, i alla fall i Stockholm, den senaste månaden. Onormalt varmt, som i Italien förra året, men jag är inte den som klagar högljutt över sommarvärme.

Rianns Krog

De spelar mysig musik, lagom högt att sätta stämning och lagom lågt för att inte störa konversationen. Lyssna på deras spellista medan du läser:

Stället är litet – du ser alla borden, utom 2 tror jag, på bilden nedan – och de har ingen uteservering, men det gjorde inte oss nånting. Vi var först på plats – småbarnsföräldrar som vi är, så är vi vana att äta ganska tidigt.

Inredningen är trevlig och fin, med inspiration (och fårskinn) hämtad från Gotland där Richard kommer ifrån, och det är mysig stämning trots att det är öppet in till köket (vilket vi inte hörde mycket från alls).

Det är ett par, Richard och Anna (därav namnet), som driver krogen tillsammans på Lilla Essingen sen 2011. Richard står i köket och Anna serverar.

Maten

Till fördrink nappade vi på erbjudandet om kir, eller jag nappade på kir med fläder, Björn körde naturel.

Maten var jättegod. Verkligen. På menyn står det att rätterna är av mellanstorlek och det är en bra beskrivning. Jag är inte stor i maten men jag fick ändå i mig 2 rätter.

rianns krog oxkind
Oxkind bourguignon, väl värd besväret, och Björns Essingebroare.
Jag är stort fan av råbiff, men jag hade aldrig testat den halstrad förut. Det var värt det, vilket Björn höll med om.
Och så efterrätt förstås! Hemlagad nyponsoppa, som var nåt helt annat (på ett bra sätt) än det vanliga man vuxit upp med. Björn valde chokladterrin.
Utsikt på vägen därifrån. Älska Sommarstockholm! Åå det är skönt när mitt Stockholm är grönt…

Rianns är bäst på vintern

Sommarstockholm i all ära, men i brist på uteservering i kombination med liten intim lokal så lämpar sig Rianns Krog bäst för höst-, vinter- eller tidiga vårkvällar. Därför stänger de till midsommar och öppnar igen ungefär när skolorna börjar (de har inget spikat datum än men de finns på Facebook/instagram och håller hemsidan uppdaterad så spara den här pärlan till i höst, det ska vi göra.

Du hittar deras meny här, omdömen på tripadvisor här och länk till spellistan här. Och så en sista bild på råbiffen eftersom den var så god ?


*ej sponsrat
SaveSave

SaveSave

SaveSave

Resten som hände under påskhelgen

Jag nämnde att det hände mycket hos oss under påskhelgen, men egentligen var det inte så dramatiskt.

Carina & restaurangbesök

Björns faster Carina kom från Jämtland och hälsade på och bodde 2 nätter. Tillsammans var vi allihop på restaurang i centrum; jag (vi?) kom på att vi skulle försöka se hur det skulle gå att äta ute med pojkarna nuförtiden.

påskhelgenDet gick ganska bra, förutom att Adrian drog på sig haklappen inom 5 sekunder efter att vi satt oss och blev otålig efter mat efter ytterligare 5 sekunder. Då hade servitören ännu inte hunnit fram till oss med menyerna, så vi fick ta av haklappen för att lugna ner honom; han är sån att när det vankas mat så ser han till att stå först i kön, kosta vad det kosta vill.

Barnstolar

Simon är i en opraktiskt storlek just nu, apropå barnstolar och restaurang. Han kommer alldeles för långt ner på en vanlig stol, och en babystol funkar än så länge med snart får han inte plats i dem… vi kanske måste börja ta med en sittkudde eller nåt. Eller äta hemma.

Simons nya säng

På lördagen åkte Björn iväg och köpte ny säng till Simon på Blocket. Han har varit för stor för spjälsängen ganska länge men vi har haft svårt att hitta en sån säng vi vill ha. Till slut blev det en av Ikeas dagbäddar.

Teparty & koncert på Ikea

Samma dag drog jag och Simon till Ikea för att köpa en stödbräda, så att han inte trillar ur sängen ofrivilligt. Han gillar att vara där, och den här gången sprang han rakt in i ett av utställningsrummen och startade teparty.

Jag var glad för den tjocka mattan under för som ansvarig står man ju där och rycker till vid alla plötsliga rörelser, beredd att förhindra glassplitter och annat olyckligt. För att alls komma vidare fick jag locka med nästa rum, och sen nästa, och nästa, vilket innehöll barnböcker så då plockade han den och gick med på att sitta i vagnen så att vi kunde gå vidare.

Det visade sig att de firade 25-årsjubileum på bäddavdelningen, och hade koncert.

Simon var trollbunden, så jag ställde vagnen där och gick runt bland hyllorna själv. Eftersom detta fenomen inträffade på bäddavdelningen så kom vi hem med lite mer prylar än jag hade tänkt mig i form av bäddtextilier, men det ÄR ju så med det varuhuset. Svårt att gå in och bara köpa en grej.

Påskmiddag hos farmor

Senare på lördagen åkte vi till barnens farmor efter vilan. Vi målade och åt ägg, pojkarna röjde bland allt de kom åt, vi åt påskmiddag och hade himla trevligt. Och så kom vi fram till att farmor behöver skaffa sig en leklåda, med leksaker som bara finns hos henne. En bordsdekoration – en påskkyckling som piper när man trycker den på magen – utsågs till grundare av lådan.

Övrigt

Något som INTE hände under påskhelgen, kan jag meddela, är förra årets påskpyssel och att vi tog ner julbelysningen.

Älskar julbelysning.

I morgon ska vi på kusin Jonnas pojke Eltons namngivning, och han ska få Simons gamla säng så slipper vi hantera Blocketförsäljningen av den… alltså han ska inte få en begagnad spjälsäng i namngivningspresent. Ville bara säga det.

SaveSave

Hade vi barn när vi sa så?

Vi satt på en restaurang i Italien, Björn och jag och barnen. Vi hade hittat stället på TripAdvisor där det stod att det skulle vara god mat och ”passande för barnfamiljer”. Det första stämde.

Vi fick inte in vagnen genom den smala dörren nere vid gatan, så barnen fick kliva ur och Simon gå själv uppför mycket höga stentrappsteg medan jag bar Adrian och Björn kämpade med vagnen – att lämna den nedanför trappan skulle ha hindrat övriga gäster från att komma in, eller gå hem också för den delen.

Stället var tjusigt. ”Tjusigt” som i kristallglas, konstfullt vikta linneservetter, tända ljus och svag klassisk musik. Vagnen anvisades en plats ihopfälld och ställd på tå bredvid en dryckesmaskin högre upp i trappan, och 2 barnstolar hivades fram med eleganta gester till vårt bord.

Simon tappade snart tålamodet. Att vara 2 år och hungrig, och tvingas SITTA ner, STILLA, och  V Ä N T A  på maten är inte lätt. Björn laddade Shaun the Sheep på sin telefon och gav den till Simon, som börjat leka fågel med sin servett tvärs över bord och glas och öppen låga.

Det blev lugnt.

”Jag minns inte vad vi sa,” sa jag när lugnet installerat sig. ”Just nu är jag 100% för det, men jag har för mig att vi sa, för länge sen alltså, att restaurang skulle vara umgängestid. Alltså vi kunde typ inte fatta varför folk tog med sig barnen på restaurang och gav dem paddan att kolla på genom hela besöket. Kommer du ihåg det?”

”Ja.”

Tystnad.

”Hade vi barn när vi sa så?”

”Haha! Nej, jag tror inte det,” sa Björn.

Här har vi Adrian som, efter att ha avverkat hela brödkorgen och för att hållas från att papegojskrika så att glasen sprack, fick roa sig med att inventera skötväskan på golvet.

Restaurangbesök förr jämfört med första kvällen BF

Första barnfria (BF) kvällen, natten, och morgonen…! Jag berättade ju hur det gick för Simon med hans första övernattning i helgen, men vad som inte framgick var hur det gick för oss. Alltså oss, inte mig.

Man måste komma ihåg att vi har haft vårt barn inom räckhåll för minst en av oss 24/7 hela hans liv, med undantag för några timmars barnpassande här och där förstås. När vi lämnade av honom hos mamma i lördags var det inget konstigt med det. Inte då i alla fall.

Att bara få in konceptet, alltså ta in situationen, med ”bara vi” är så ovant att vi blev lite vilsna. Ungefär, eller precis, så som Hej Hej Vardag beskriver det så illustrerande bra. Utnyttja tiden till max! Här var det dessutom med tillägget att det bara var Björn och jag, som förr, och då kan man ju inte slarva bort tiden med att åka hem och pyssla på med huset som vanligt.

Vad ska vi göra med all tid?!

Vi hade inte ens planerat nåt. Vi åkte hem, jag festade till det med att byta skor och örhängen till klacksandaler och barnosäkra dingelhakar (de jag fick i mammagåva av Björn), men man vill ju inte slösa energi på att överdriva så jag behöll min simonkladdade tröja och de fläckiga shortsen. Orka.

Sedan åkte vi till Piren på Kungsholmen, på mammas förslag, för att äta middag på tu man hand. Jag kan säga att kvällen blev så olik våra restaurangkvällar från förr som den bara kunde.

Våra restaurangbesök förr VS nu

  1. Vi tog bilen. Förr hade vi inte ens nån bil, vi bodde på gångavstånd, men hade vi haft det hade vi definitivt inte tagit den om det funnits alternativ.
  2. Vi var där kl 17:45. Hahaha!
  3. Vi försökte att inte prata om barn, i alla fall inte så mycket, men kunde inte låta bli att höra och se småbarnen runt omkring och komma med små kommentarer (oss emellan förstås). Barn har blivit vårt gemensamma stora intresse till nackdel för klättring, resor och vin (fan).
  4. Vi beställde båda två det som köket rekommenderade, så maten kom ganska fort.
  5. Efter maten tog vi notan direkt. Ingen efterrätt eller så. Björn hade spanat in ett glasställe längre bort, och som proppmätt pilatesboll på ben känns det ganska bra att gå lite först. Vi strosade i sakta mak längs vattnet och svettades i värmen.
  6. Vi åt glass på sakta släpande fot på väg tillbaka mot bilen. Förr hade vi definitivt satt oss någonstans, myst i skuggan med fötterna i vattnet och pratat stillsamt om allt och inget.
  7. Vi satte oss i bilen och jag utbrast: ”Va? Klockan är bara 19! HUR ÄR DET MÖJLIGT!?”, varpå Björn gapskrattade.

Jag ville helst åka hem, men frågade ändå för sakens skull:

”Ska vi åka direkt hem nu, eller…?”

”Ja, vad ska vi annars göra?” svarade Björn, som om inga andra alternativ var fysiskt möjliga.

Vi åkte hem, jag ringde mamma och Simon, och Björn letade rätt på en film på Netflix.

Att ta vara på nuet

Det blev verkligen tydligt att vi har glömt hur man gör när man tar tid på sig att vara här och nu. Simon håller ett tempo som inte lämnar utrymme för att komma på tanken att sätta sig ner och svalka fötterna i sjön. När han inte finns till hands att driva på oss så blir vi förvirrade, vi tappar orienteringen, och den egna viljan tittar yrvaket upp och gnäller nåt om 5 minuter till.

Vi ska boka mamma som regelbunden barnvakt (jodå, hon är med på det) efter semestertiderna för att få in en rutin och se till att den där egna tiden, min och Björns, som är så viktig faktiskt blir av. Annars kanske det blir som för vissa andra par jag träffat, som efter att barnen flyttat ut vaknar upp en morgon, tittar på varandra och frågar sig själva om de ens känner varandra längre.

 


pirenBilden föreställer restaurangen Piren (ej sponsrat) och är lånad från Tripadvisor.

Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Alla dessa restaurangbesök

Playa de las Américas, Teneriffa

Jag har varit lite reserverad inför att ta med Simon på restaurang hemma, mest för att jag är rädd att han ska få spel och fågelskrika sig igenom middan, men lite också för att andra gäster ska ge oss onda ögat för att vi ”inte har vett att stanna hemma” med någon som är så ung.

Som vanligt sitter det mest i mitt huvud – hoppas jag – och här på Teneriffa är det inte ett alternativ att stanna hemma med honom ändå så vi har sprungit på restauranger av olika slag och standard 2 gånger om dan sen vi kom hit. Det har gått jättebra. Simon sköter sig för det mesta glimrande och när han kommer ihåg att han har en röst och papegojskriker lite så tittar folk upp. lokaliserar orsaken, och ler omkullcharmat åt honom. Sen smågluttar de på honom med ett mjukt leende i mungipan resten av besöket, och de få som inte gör det återgår till sitt och verkar inte störas mer än så.

Jag tycker själv att om man går till en restaurang som har Ikeas Antilop-barnstolar (samma som vi och många andra har hemma, du vet den där jättebra fula vita) synligt staplade i ett hörn så får man ta att det sitter ungar där. De restauranger som inte vill ha så små barn vid sina bord har löst det hela med att inte ha några barnstolar.

Efter en och en halv vecka på plats bryr vi oss inte alls längre när han gapar, utom när han överröstar servitören som förklarar menyn. Vi har med vatten och kex till honom och sen smakar han av allt som vi äter, men det är inte särskilt mycket som går ner konstigt nog. Utom bröd, då.

Jag önskar min blotta närvaro bland folk spred sådan glädje som Simons gör när vi är ute. Jag ser både kvinnor och män som sitter och småfnittrar och flörtar med honom på avstånd, eller som passerar oss med tillgivna leenden i marken när vi går förbi dem med Simon i sulkyn. Han är inte blyg, inte svårflörtad, har nära till glada leenden och skratt mot totala främlingar. Särskilt kvinnor med långt blont hår, men alla andra kommer inte långt därefter. En servitris härom kvällen kunde inte få nog av honom, så fort hon hade en sekund över var hon där och kramade och pussade och tittade honom förälskat i ögonen. Idag var lunchservitören så charmad och till sig över honom att han utan att fråga om lov snart lyfte upp Simon ur barnstolen och kramade och skojade tills pojken skrek av skratt. Jag och Björn är bara glada, så länge Simon trivs så.

Hade det hänt i Sverige hade jag inte tagit det med samma ro, tror jag. Antagligen för att den som gör så i vår kultur med största sannolikhet är att betrakta som instabil; vi är inte ett glatt öppet och impulsivt folk direkt. Tyvärr.

Anyway, nu ska jag gå ner och se hur mina pojkar har det vid poolen, och sen ska vi på en italiensk resto vi varit på förut där ägaren pillar på Simon, som stirrar storögt på skägget och tungpiercingen, varje gång han går förbi.

Esperanto – vuxentid i lyxformat

Det har varit svårt att få tid över till att skriva denna vecka, så jag ligger lite efter. Här kommer en j ä t t e l å n g redogörelse för förra helgens bästa stund (och som vanligt är detta inte sponsrat).

Det började med att jag förra måndagen såg att Mockingjay part II skulle ha premiär. Jag tänker med jämna mellanrum på familjen jag jobbade hos i Lausanne, där föräldrarna alltid hade barnvakt bokad alla lördagar. De motiverade det med att det är viktigt att man tar sig tid som par att bara vara med varandra, oavsett hur trött man är när kvällen väl närmar sig och jag har alltid tyckt att det måste vara ett genidrag. Med det i åtanke talade jag om för Björn att vi borde boka mamma på lördag och gå på bio, och kanske till och med äta på restaurang bara han och jag.

Vi letade biljetter men hittade inga med bra platser till visningar utan 3D (Björn är allergisk mot 3D på bio), så vi bestämde att vi bara skulle gå på restaurang.

wunderlistVi har en app på våra telefoner som vi delar, Wunderlist heter den och är jättebra, framför allt när man delar en lista med andra användare (och där har vi Shoppinglistan som vardagsräddare). Vi har en som heter ”Restauranger att prova” där vi skriver upp ställen man får tips om, och i vår lista var det bara Esperanto som hade bord när vi med ändan ur vagnen äntligen insåg att vi nog måste boka för att få plats. Ingen av oss kommer ihåg vem som fått tipset, varför eller av vem, så det var med viss förväntan vi bestämde oss. ”Det här är nog ett ganska fint ställe” sa Björn, och tillade ”men det är vi värda. Vi går nästan aldrig ut i alla fall.”

Jag fick alltså anledning att ta på både strumpbyxor (du vet den där sorten man bara fryser i), smink (utom mascara som är slut sen länge) och röda ullkappan. När vi satt på bussen kändes det som om jag lånat nån annans kläder, och i kappfickan hittade jag ett kafékvitto från december 2014 vilket var sista gången jag kunde ha kappan innan den blev för trång över magen.

i väntrummet

När vi kom dit tog man våra ytterkläder – alltså man kom fram och hjälpte oss av med dem – och så gick garderobstjejen före oss uppför trappan till ett slags väntrum. Vårt bord var inte tillgängligt ännu (vi var 15 min tidiga), men ville vi ha någonting från baren så länge? Jag bara log, Björn nickade och vi valde varsin drink från listan hon höll fram. Tjejen försvann, vi stod kvar, en annan tjej kom och visade oss till bordet. När vi närmade oss sagda bord stod en servitris bakom varsin stol, beredda att skjuta in dem när vi satte oss. Wow tänkte jag, det här har aldrig hänt förut, det var nytt.

Jag är ovan helt oerfaren vid dyra, fancy, lyxiga restauranger där servicen håller en sådan nivå att man känner sig kunglig. Hade servicen varit ännu skarpare hade jag känt mig direkt illa till mods men nu var det precis bra. Våra drinkar materialiserade sig på bordet och bartjejen intill, hon hällde upp champagne över körsbärssorbet i mitt glas under tystnad, trippade sedan runt och ställde sig mitt emot oss och förklarade sakligt och lågmält vad det var vi hade framför oss.

Min drink var grym. Björn var såld på sin med, trots att det låg 2 stora skruvsnäckor i glaset som han måste parera med näsan för att kunna dricka. Tjejen hann knappt avlägsna sig förrän en servitör kom fram med menyn. Det enda man hade att välja mellan var 6-rätters eller 10-rätters, med tillhörande dryckespaket eller ett och samma vin genom hela kalaset. Vi gick på 6-rättersmenyn med dryckespaketet.

Esperanto mise en bouche

Så fort menykillen gått kom en annan fram med en ”mis en bouche”, 4 miniatyrstrimlor torkat kött som de tydligen gjort själva. När vi tuggat i oss dem (jättegoda) kom en servitör och hämtade lilla fatet, sedan kom en annan servitör med nästa miniatyrsmakretare eller vad man ska kalla dem och sådär höll det på. 8 olika minigrejer presenterades i lugn fart, alla med sin egna förklaring, beskrivning och bakgrund. Sedan drog själva menyn igång med för mig helt okända begrepp som oxiderad äppeljuice, frusen daikon, konbu, rostat potatisvatten och söl. Vinerna som serverades till varje lilla rätt passade bra, det var en ren fröjd kan jag säga.

Esperanto meny

Ljudnivån var låg men tillräcklig för att kunna hålla normal samtalston utan att känna att man tilltalade hela rummet. Jag var så road av att bli uppassad, och maten var så god och vinerna så goda och min drink var så god och oj vad jag är ovan vid mer än ett halvt glas vin 🙂 I och med att jag inte kände mig hemma i miljön så blev det lite rundfotat studiebesök av det hela, där jag satt och funderade över saker som ”Tror du den där servitören övat in den där minen han har när han häller vatten över handdukarna?”, ”Jag slår vad om att Harry där borta är fransman” (en av servitörerna bar Harry Potter-glasögon), och ”undrar hur de kommunicerar med varandra”. Björn bidrog entusiastiskt bland annat med frågeställningen huruvida man kan andas genom mun och näsa samtidigt eller bara ena eller andra.

När det var dags att gå erbjöd de sig att ringa taxi men det ordnade vi själva, och så hade de burit upp våra ytterkläder till väntrummet ovanför trappan. Man hjälpte oss på med kläderna och så fick vi varsin goodiebag med 2 éclairer, en vanilj och en kött. Ja, jag vet, köttéclair, men det var nästan godare än vaniljvarianten, hör och häpna.

När vi kom hem berättade mamma att Simon varit lite orolig och sedan spytt ner hela sig själv och halva henne, fattat misstycke över detta och vrålat sig genom tvättningen, men i övrigt hade det gått alldeles strålande. Jag kände mig så vuxen plötsligt, nu är det jag som kommer hem till barnvakten och inte tvärtom. Känns himla märkligt när man som jag varit yrkesbarnvakt (aupair) i förhållandevis många år och alltid suttit framåt dygnets sista timmar och räknat minuterna tills man blir avlöst och får åka hem och sova.

Jag är så glad att det funkar, så nu har vi övertalat henne att ta honom även nästa lördag då vi kanske kan få tag på biljetter till filmen.