Ja må du leva på Fars Dag

Fars Dag inträffade förra helgen, juh, och hade det här med suspenderingen inte hänt så hade jag haft tid att skriva om det för det var alldeles fantastiskt mysigt.

Mysig dag på Fars dag

Vi åkte till Leklandet på förmiddan. Pojkarna körde gruset ur sig i 90 minuter – på slutet satt de visserligen mest stilla och tittade på andra barn som fortfarande hade energi kvar – och sen åkte vi hem och Adrian somnade strax innan han landade på madrassen.

Simon hjälpte mig att slå in presenten till Björn, och sen ville han inte sova utan satt bara och småläste i lugn och ro på sitt rum och väntade på att vi kunde väcka Adrian, så att vi kunde ge pappa presenten tillsammans.

När Adrian väl vaknade kom Björn upp för trappan, varpå han kommenderades in i sovrummet och ner i sängen med stängd dörr. På barnens ihärdiga önskan skulle vi gå in och ”väcka” honom med presenten och sjunga ja må han leva. Så det gjorde vi.

Presenten blev 2 prylar som jag hittat på mat- och vinmässan föregående fredag (dvs sista dagen på praktiken). Barnen älskar att delta i matlagningen, möjligen för att vi säger ”rör inte den där!” så ofta, så jag tänkte att de skulle pyssla i köket tillsammans med sin far. Än har de inte använts, men sånt där behöver man planera så jag får väl styra upp det om inte annat.

 

MIN födelsedagsdag, överraskningsdagen från mor och bror

När jag fyllde år i somras fick jag ett kort av mamma och Jonas, med ett löfte om en dag tillsammans i september. De hade kollat och planerat datum med Björn, men sen kom typ livet emellan och det sköts fram till i söndags.

Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra, blev bara tillsagd att vara klar att hämtas kl 10 ”klädd som vanligt”, vad det nu innebär, med bekväma skor.

När vi hade åkt i en dryg timme upptäckte Jonas att det var halva vägen kvar, och jag hade fortfarande ingen aning om vart vi skulle när vi passerade Flen.

Till slut berättade de att vi skulle till Vingåker.

”Vad gör man i Vingåker?” sa jag, som var osäker på om jag blandade ihop den metropolen med en annan.

Vet du inte vad man gör i Vingåker?!” sa modeexperten Jonas och satte därmed punkt för den diskussionen.

Vaddå… Nä. Jag har MISSAT Vingåker, vilket gjorde ankomsten till en överraskning.

Aha.

Jag fick besöksförbud på barnavdelningen redan innan vi kom in, och med orden ”då får du nog passa mig” följde jag min mor in i den stora hallen.

Det slutade inte med mycket shopping, men med välbehövlig sådan. Jag har letat ny vinterjacka i 6 år, efter 2 år slängde jag min gamla som då var full med hål och solblekt och lite småläskig, och har i 4 år klarat mig genom att ha en tunn dunjacka (du vet en sån där liten lätt sak) under regnkappan eftersom jag inte hittat den vinterjacka jag letat efter.

Men så bara var den där. Det var mamma som hittade den såklart, jag har glömt hur man shoppar till sig själv. Nu hänger den som en trofé i hallen, med lapparna kvar, och ser ut som en råbock fångad i strålkastarljuset när jag fotar den med blixten.

Jag längtar till vintern och snön.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Mors dag i USA (och här)

I söndags var det mors dag i USA. Jag ska berätta varför jag har koll på det:

En bomma

I söndags tog Björn med sig Simon ut på förmiddan medan Adrian sov hemma och jag fortsatte min vansinnesquest att försöka bringa ordning bland våra prylar på vinden.

När de kom tillbaka för att äta lunch var jag fortfarande där uppe. Jag hörde dem komma in och greja i hallen, och sen:

”Ropa på mamma, Simon.”

”Mamma eh eh eh eh däh?”

”Ja, mamma är på vinden. Ropa på mamma så kommer hon ner.”

”Mamma eh däh?”

”Ja, ropa… Lisa? Kan du komma ner?”

”Är det bråttom?” frågade jag, som stod med en stor kartong i famnen.

”Ja.”

Jag klättrade ner för stegen och sprang nedför trappan, och i hallen möttes jag av Simon som bredbent, stolt och glad räckte upp ett brunt blompaket mot mig.

”Bomma! Bomma, mamma!”

”Åh, nämen! Åååå, vad fiiint Simon! Taaaack, å kom får jag en kram!”

”NÄÄÄJ!!”

Han ville öppna så vi hjälptes åt. En fin vit orkidé vecklades fram ur pappret. Simon var förtjust. Jag var tårögt förtjust.

”Men varför…? Va? Är det mors dag idag?”

Björn, omåttligt nöjd med hur bra överlämnandet hade gått (och med sig själv), nickade och skrattade, och påminde mig om att höra av mig till mamma.

Dominoeffekten

Jag ringde mamma.

”Hej! Jag står med Inger på golfbanan, vi ska snart gå ut men vi ska bara gå 9 hål. Jag kanske kommer förbi sen.”

”Grattis på mors dag!”

”Va?”

”Grattis på mors dag, sa jag.”

”Åh men taaack… Är det mors dag idag? Det hade jag ingen aning om!”


Mamma ringde tillbaka till mig lite senare och upplyste om att det inte alls var mors dag; det är den 28e maj i år. Björn satt mitt emot mig och gapade.

”Men varför står det i min kalender att det är idag då?”

Han har av nån anledning amerikanska högtider i sin kalender, visade det sig, och trodde inte det var olika datum i olika länder.

”Visste du att det kan vara olika datum?”

”Ja, det vet jag. I Frankrike infaller mors och fars dag med 2 veckors mellanrum på våren.”

”Hm.”

 

 

 

Humpes nyföddpresent

Robert och Maria fick sin lilla dotter till slut. Arbetsnamnet var Humpe, vi vet inte vad hon ska heta än så jag kallar henne det tills vi får träffa henne. Jag är så nyfiken så jag håller på att förgås…! Det är inte länge sedan jag hade en nyfödd unge men jag är ändå redan sentimental och överintresserad av andras nykläckta humpar… trodde jag hade flera år kvar till dess, men hursomhelst: nyfött folk ska ju få present, så istället för att köpa så sydde jag. På så sätt riskerar vi inte att ge dem nåt de redan har.

Simon fick agera modell:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag använde överblivet tyg från en klänning jag sydde till mig själv för ett par år sedan, och sydde i strl 62 i hopp om att få träffa henne innan hon växer ur det, men med tanke på hur stor hon verkar vara och sådär så är det tveksamt om vi hinner. Jag får väl sy nytt och sälja detta på Tradera eller nåt i värsta fall.

SaveSave

Morfar & Pia kom på besök

Det har varit en ganska strid ström av besökare här de senaste dagarna, men vi har begränsat oss till max ett besök om dagen för att hålla tempot nere.

Igår var min pappa och hans fru uppe och hälsade på, de skulle ha kommit långt tidigare men de bor i Skåne så för dem är det inte direkt bara att svänga förbi en eftermiddag på vägen hem.

Jag har längtat till pappas besök, han tycker det är så överväldigande kul — ”magiskt” för att använda hans eget återkommande uttryck — att bli morfar och dessutom träffar jag honom så sällan så det var verkligen skönt att de äntligen kom hit och träffade pojken.

stolta morföräldrar

Sen är min far den sorten som aldrig kommer tomhänt, och Pia lite av en shopoholic, och till det kommer att vår pojke är första barnbarnet, och att de har haft 2 veckor (minst) på sig att gå hemma och längta efter att få träffa honom. De hade med sig en brandbilslåda med kläder…

presentbord

… och, alltså, ett simpelt ”tack” känns inte alls tillräckligt i sammanhanget. Pojkens garderob är för sjutton säkrad för ett år framåt…!

Jag blir gråtfärdig av tacksamhet.