Våren är kommen, I f*ing hate it

Jag avskyr våren, jag fasar för april varje år och planerar alla eventuella förehavanden med Våren i åtanke.

Ja, såklart att jag är pollenallergiker.

Nej, jag kan inte se tjusningen med våren. Jag kan inte se, punkt. Jag startar dagen med att treva mig till badrummet för att blöta ner ögonen, så att jag törs öppna dem. Alla synintryck är negativa, ögonen kliar så att jag blir vansinnig, och det går inte att tänka på så mycket annat än det ljuvliga med en kall våt handduk. Detta är mitt liv nu, med medicinering. O, bitterheten.

ANDRA älskar det

För andra finns det bra saker i detta gulmjöliga helvete. Det är plötsligt varmt, man kan äta ute, man får vara/ är vaken längre på kvällen, man slipper ta på sig så mycket kläder när man ska gå ut osv.

våren och värmen är här

Attacken jag genomlever har varat i 4 dagar nu, men för 4,5 dagar sedan, dvs när jag fortfarande klarade av att vistas utomhus, cyklade jag till centrum med Simon och inhandlade en solhatt. Kepa skyddar egentligen bara ögonen, men en hatt skuggar mer och den är ju så klädsam…! Han hade hatt förra året men det kom vatten/fukt på den och sen blev den knöglig så vi fick kasta den.

Vegetationsexplosion

Allt har verkligen exploderat, till och med Adrians namngivningsträd, som vi inte visste om det skulle trivas och klara sig, kryllar av knoppar.

Tyvärr går Simon också med lite svullna ögon, men jag hoppas att det inte innebär verklig allergi … Måtte ingen av dem få ärva mina allergier.

Pappa rapporterar att i Skåne har det lugnat sig nu, så jag hyser hopp om att detta inte ska vara längre än nån vecka till innan det börjar bli bättre. Då kommer jag kunna mysa mig genom kvällspromenader som den igår, istället för att bara nysa, snora och försöka undvika ögonrörelser.

25 timmar om dygnet, 8 dagar i veckan

Ibland blir jag så arg på mig själv att jag inte orkar bära det, så jag lägger ut det på allt och alla för att inte bli knäpp.

Den gångna veckan är ett LYSANDE exempel på hur jag lyckas förbli mitt eget problem trots att ett halvt livs erfarenheter försökt lära mig motsatsen. Skam den som ger sig, typ.

Jävla skit.

Det var så här

Jag skulle skriva ett antagningsprov till nåt jag vill göra igår. Jag behövde repetera lite matematik inför detta – ingenting svårt eller så, men det måste ändå repeteras för HÖR OCH HÄPNA, jag minns inte innehållet i gymnasiekurserna jag läste för 17 år sedan så bra som jag skulle önska:

Att någonting inte är svårt betyder inte att det kan ignoreras, och för att repetera behövs tid.

Jag ville inte börja för tidigt, av oro att hinna glömma bort igen lagom till provet, så jag pratade med Björn för länge sedan och vi kom överens om att den veckan, den innan provet, så skulle jag avlastas så mycket det gick för att jag skulle kunna koncentrera mig.

Prolog

Det började med att Björn var bortrest i 4 dagar. Jag skulle inte ha läst nåt då i alla fall, men jag var lite trött(are) när han kom hem igen. Sedan följde 2 vanliga dagar då jag fick sova ikapp (HAAH!!), sedan kom tisdagen som markerade starten på ”min” vecka.

Min vecka

Den dagen, tisdagen alltså, hade Björn plötsligt fått operationstid (inget allvarligt, men det måste göras). Resultat:

  • Björn får inte lyfta något av barnen på en vecka. ALLS.
  • Jag tar alla läggningar = NOLL tid på kvällen.
  • Jag tar alla nätter = sover dåligt = blir ännu tröttare = permanent irriterad

Onsdagen flöt på som vanligt och jag fick 2 timmar själv på förmiddan när Adrian sov. Sen var det tvärtkört.

Torsdagen var av nån jävla anledning röd dag OCH vi hade planerat in middagsbesök på kvällen. Hål i huvet. Tvärkört hela dan.

Fredagen var vanlig dag, Björn jobbade hemifrån halvdag, Adrian sov en stund på morgonen och sen var det tvärkört. Igen.

I lördags kom pappa på besök tack och lov, jag fick lite tid på morgonen och lite på eftermiddan.

I söndags fyllde min bror år och jag hade lovat att vi skulle fira honom här.

Att pappa var här är enda anledningen till att jag fick nånting alls gjort i helgen.

I måndags var det av nån mystisk skitorsak stängt på föris. Björn jobbade hemifrån på förmiddan för att jag skulle få lite tid. Han tog med sig Simon till parken på förmiddagen och jag skulle söva Adrian i vagnen som vanligt, dvs 1-2 varv runt kvarteret. Jag gick 10 varv runt kvarteret, sen valde jag ett annat kvarter som gick bättre, sen sov ungen en halvtimme. Ingen tid på kvällen heller.

Mamma sjuk

Det var tänkt att mamma skulle komma över lite ibland, men hon blev jättesjuk och sen drog hon till Åland över helgen.

Pollenexplosion

Den veckan var också den då försommaren gjorde entré i kalendern och i Stockholm. Ute var det strålande varmt och härligt, och inne satt jag – när jag inte jobbade med allt annat som måste göras för att vardagen ska gå runt – då jag i och för sig också var inne – och våndades över exponentialfunktioner, transversaler och lådagram*.

Varmt väder, på det där sättet, den här tiden på året, innebär pollenexplosion. Jag brukar alltid, sen jag var tonåring, sova middag den här perioden för allergin och medicinen tar så väldans mycket energi.

Sammanfattning

Av de ca 3-4 timmar om dagen som jag så kallt räknat med, fick jag bara en bråkdel. Med hjärnan inlindad i bomull. Det som alltid varit 10-12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan blev istället 25 timmar om dagen, 8 dagar i veckan.

Sen var det tisdag

Provet var inne i stan kl 16-18. Det var störningar (älska SL) i pendeltågstrafiken men jag var helt oväntat där i tid ändå. Det var många som stod i korridoren och väntade på att få bli insläppta, och när dörren öppnades sa hon som höll i det:

”Ja, det är väldigt många fler anmälda än vad jag har lagt ut prov så jag hoppas verkligen att det går bra det här.”

 

Det är en populär kurs.

Klockan slog 16, jag började bläddra bland sidorna för att få en överblick och kunde konstatera följande:

  • Det är för enkelt. Det måste alltså vara jättesvårt egentligen.
  • Ingen matematik.
  • Universum är emot mig.

Man kan inte få minuspoäng

Jag kan inte säga hur det gick, mer än att jag var bland de sista att lämna salen strax före kl 18 efter att ha suttit 30 min med att försöka skriva ett kort mail, med papper och penna alltså, till ett okänt företag om varför jag ska få vara praktikant hos dem. Att sälja mig själv är min absolut sämsta gren. Det är min antigren. Jag skrämmer bort istället. Men det stod i början att man inte kan få minuspoäng på provet så det är ju alltid nåt att hålla fast vid.

Jag gissar att vi får veta resultaten i juli nån gång. Jag håller andan till dess. Och när jag får veta så ska jag berätta vad det är för kurs 😉

Var det gick snett

Anledningen då, till att jag är så arg på mig själv alltså, är att jag hade kunnat förutse det mesta av detta och planera annorlunda. Jag hade kunnat göra det ofattbart mycket lättare för mig själv genom att:

  1. titta i kalendern
  2. tänka efter

Fatta vilken skillnad det hade kunnat göra. Jag hade kunnat ha en plan B, och lägre förväntningar.

Låga förväntningar gör en jäkla skillnad.

 


*Matematik 2, f.d. Matematik B, Matteboken.se

Perkolator och sömnpiller; våren är kommen!

perkolator
perkolatorbryggare ADRIAN

Jag fortsätter på min lite dunkla tråd; det här med sömnbrist är som bekant inte så ljust.

Igår var en häpnadsväckande tung dag. Eller den var lång, snarare. Veckolång. Nu när vintern kör sina sista dödsryckningar är Adrian förkyld(are), han lät som en perkolator hela natten med undantag för halvtimmeslånga hostpauser. Jag sov… dåligt, kan man säga.

Enda luckan under dagen då jag kunnat sova ikapp lite inträffade samtidigt som BVC-besöket för 5-månadersvaccinet, dvs kl 10:30. Adrian sov som utslagen i min famn där jag, något svettig, satt i väntrummet och såg folk komma och gå i 20 minuter innan det föll mig in att kolla kalendern.

Jag var naturligtvis där på fel dag. Heja mig.

Från kl 14 och framåt hanterade jag tillvaron med lätt illamående, huvudvärk och kisande ögon. Med noll tålamod, nära till gråt och andfådd av att existera plöjde jag mig genom hämtning, legolek, matlagning (Björn grejade med barnen), och dusch/bad med Simon. När mamma ringde och behövde hjälp med en grej var det skönt att åka dit. En kram av mamma när allt känns jobbigt – behöver jag säga mer?

Sömnpiller

Eftersom jag lyckats bli så urtrött att jag fått svårt att slappna av, så fick jag en karta sömnknark av mamma när jag var där igår. Det är samma milda sömntabletter (Imovane) som jag åt under den värsta tiden i terapin – den vändan när jag och Björn precis hade träffats.

Jag skulle vilja säga att de slår omkull en totalt och att man sover som i koma hela natten, men så är inte fallet. Däremot, om man dessutom har en förstående sambo och sover ifred i gästrummet, med öronproppar, och täcket över huvet, vill jag påstå att man får sova nästan hela natten.

Björn var uppe och gav Adrian mat vid 03:40 men jag märkte ingenting av det. Däremot vaknade jag oförklarligt kl 03:47, kollade på klockan, hann tänka att ja, bättre än inget, OCH SOMNADE OM!!

Kors.

Idag är jag bara trött, inte tröttledsen som ibland annars. Vi har varit på BVC, igen, men idag fick vi dessutom komma in. Adrian vägdes och mättes, det konstaterades att han följer kurvan som han ska, sen fick han sina vaccinationssprutor i båda benen samtidigt och BVC-Veronika blåste såpbubblor.

Allt är väl. Jag skulle behöva 6 såna här nätter till för att komma på benen känns det som. Nu har dessutom pollensäsongen dragit upp rullgardinen och stretchat i 2 dagar, och eftersom medicinerad pollenallergi har en tendens att dra ner prestandan med ca 30% hos mig, ser jag nu SÅ FRAM EMOT den slitigaste våren i mannaminne.

Du ska lida, och du ska njuta av det!

Pollenallergi och graviditet

Jag är pollenallergiker, bland annat, och astmatiker. Min husläkare Ruzena är allergispecialist, jag har gått hos henne sen jag var 12. Hon säger att jag är ”hennes”.

Jag ringde henne i somras:

Jag: Mina allergitabletter är slut, jag behöver nya. Kan jag fortsätta med samma? Jag har precis fått reda på att jag är gravid.

Ruzena: G R A T T I S!

Jag: Tack.

Ruzena: Vad roligt!

Jag: Haha, ja.

Jag: Så… hur gör vi med medicinen.

Ruzena: Lisa?

Jag: Ja?

Ruzena: Nu lyssnar du riktigt noga.

Jag: Ok.

Ruzena: Du får ingen medicin.

Jag: Ok?

Ruzena: Nej! Du ska lida, och du ska njuta av det.

Jag: Jamen… Ingen alls?

Ruzena: Ja, astmaspray får du ta, för du måste andas. Men bara när du måste, hör du det?

Jag: Ok.

björkpollenDet som oroar mig, men bara en aning, är att mitten av april då lille herrn väntas är absoluta högsäsong för ärkefienden (björkpollen). Jag hittade en artikel om saken, Pollenallergi och graviditet, och tänker göra ett nytt försök med Ruzena när, eller om, det blir besvärligt. Vissa år är det inte så farligt, andra år är ögonen så svullna att det är jobbigt att ha dem öppna.

Vi får se.

Det blir nog bra.