Ett barns panikskrik på leklandet hörs

Vi var som sagt på Leklandet på fars dag, och även om det var en mysig dag så hände det en ordentligt omysig grej strax innan vi skulle åka hem.

panikskrikPå Leklandet kom Leo, dvs en människa (av allt att döma en ovanligt lång yngling) utklädd till mjukislejon à la Lollo & Bernie, ut och hälsade på barnen. Han stod nedanför trappan när jag och Adrian kom gående.

”Titta Adrian! Där är Leo!” sa jag.

”Jaaaa!” hojtade Adrian. ”Springa, mamma! Här kommer vi!!”

Förvånad över hans entusiasm – han har aldrig träffat en sådan figur förut – sprang jag med honom hand i hand. Vi kom ner för trappan, Adrian stannade och tittade åt fel håll. Leo var 2 meter ifrån honom.

”Titta där, Adrian, titta, där är Leo,” sa jag mjukt och pekade. Adrian följde mitt finger med blicken och fick syn på Leo. Han blev stel i hela kroppen, kastade sig runt mitt ben, och skrek.

I princip alla småbarnsföräldrar, och sannolikt alla andra som är vana vid barnskrik, kan höra skillnad på falsettskriket som rymmer upphetsning, och falsettskriket som rymmer panik.

Adrian skrek så att föräldrarna som stod i närheten av Leo tittade upp i samma rörelse, som om de alla vore en som samma person. Leo, 2,5 meter hög med huvudet på, backade och sprang in på sitt rum alldeles intill.

Adrian drömde en mardröm den natten. Märkligt, eller hur?

Och grejen är att jag skulle aldrig ha närmat mig Leo på det sättet med Adrian egentligen, men eftersom jag verkligen trodde att han såg människolejonet som var mitt framför oss vid botten av trappan och han sa åt mig att gå fortare, så blev det som det blev.

Det är lätt att vara efterklok … men jag måste säga att jag önskar jag haft sinnesnärvaro nog att föregå honom för hans panikskrik sitter etsat i mammahjärtat nu.

När Simon barrikaderade sig

Björn ringde mig på jobbet igår morse. Det var mitt under frukostruschen, och jag höll på med ett gäng grejer när det ringde i receptionstelefonen.

”Hej, det är Björn!” sa Björn.

”Hej?” sa jag förvånat.

”Vet du om vi har kvar några järntrådsgalgar nånstans?” sa Björn. Han lät lite pressad, jag kunde höra Simon grina i bakgrunden.

”Nej, jag slängde alla.” Jag råkar tycka att järntrådsgalgen är den mest humorlösa pryl man kan hitta i ett hem.

”Å…” sa Björn besviket. Jag anade nåt.

”Hurså?”

”Ja… Simon har barrikaderat sig själv på sitt rum. Han har slagit upp garderobsdörren mot handtaget. Jag kan inte öppna dörren mer än ett par centimeter. Han är själv där inne.”

Här är en bild på arrangemanget inifrån Simons rum, för tydlighetens skull (Björn satte hasp på garderobsdörren under eftermiddagen).

”Va?! Hur.. varför… va?!” sa jag så lugnt jag förmådde samtidigt som jag försökte stänga ute världen omkring mig.

”Jag tänkte att en sån galge kan man böja till och haka loss dörren med. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Har du några idéer?”

Jag kunde inte tänka. Jag försökte komma ihåg att det inte fanns nåt farligt i rummet, att det värsta som kunde hända var att han blev rädd… Tanken på min rädda och övergivna son knöt sig i halsen och det var nära att jag bröt ihop direkt. Ja, sån imponerande buffert har jag.

”Jag kan inte tänka”, sa jag och vi kom överens om att jag skulle ringa om jag kom på nåt.

Jag kom aldrig på nåt. Istället för att tänka praktiskt – jag är praktiskt och logiskt funtad när det kommer till den här sortens problem – så var skräckscener, där Simon spontankvävdes på nåt han hittat och Björn tvingades se på genom dörrspringan, allt min hjärna kunde producera. Tårarna hotade att svämma över i varje andetag i säkert 20 minuter medan jag misslyckades med att koncentrera mig på mitt arbete. Till slut ringde jag upp igen för att få en lägesrapport.

”Nej det är lugnt, jag jobbar på det. Simon ligger på madrassen på golvet där inne och tittar på vad jag gör. Han är lugn, jag har ögonkontakt med honom nu. Jag har plockat fram USB-kameran på sladd, du vet den där jag kollade avloppet på landet med, och hängt den över dörren in till honom så jag ser vad jag gör. Och jag hämtade en galge hos grannen.”

En stund senare var det löst, Simon tvärsov på golvet när Björn kom in.

Inbrytningsverktyget (fd järntrådsgalge).

Jag hade av någon anledning trott att jag skulle klara av att ha mer is i magen än att nästan låsa in mig på kontoret och storgråta i ett sånt här läge. Men det var lite för nära mina mardrömmar, mina katastroftankar och allt annat överflödigt som jag ägnar mig åt. Det gick rakt in, det kortslöt hela mig. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var nära att gripas av panik. Jag har aldrig varit panikslagen, vad jag kan minnas, men det måste vara så där det känns… fast ännu mer. Det var inte kul alls.

Med facit i hand och med ett dygns distans till det hela så var det aldrig så farligt. Jag vet. Men när jag stod en halvtimmes resväg bort, fullständigt maktlös och kortsluten och hörde min instängda pojkes gråt i telefonen, då var tamejfan undergången nära.

Jag jobbar redan med katastroftankarna i terapin, men det finns uppenbarligen mycket kvar att göra. Det som hänt mig är samma sak som händer de flesta, typ alla, dvs att man som nybliven mor tänker ut rimliga situationer där något går snett med barnet, och sedan förebygger man dem så att det inte kan hända. Det är överlevnadsinstinkt som driver oss till det. Det är normalt. Jag, däremot, har tagit det 3 steg längre. I de situationer som jag tänker ut trängs hälsosamt rimligt med ALLT ANNAT. Och jag menar allt; aliens, IS-krigare i tvättstugan, ryska bombningar av kvarteret, felaktiga rivningsbeslut, onyktra lastbilschaufförer på gångvägar med lastbilen i full karriär lastad med bensintunnor (?!), listan kan göras meterlång vid det här laget.

Jag är begåvad med en extremt livlig fantasi. Vad jag behöver göra är att lägga ett avstånd mellan mig och tankarna, så att jag inte måste vara i dem. Ett sätt är att säga till sig själv att nu tänker jag att det ska stå en IS-galning i tvättstugan när jag ska hänga tvätt. Att börja meningen så tvingar fram en viss distans, och då blir det lättare att ta tag i tanken, tänka den klart och släppa den.

Anyway, dagens sensmoral blir som följer: Man vet aldrig när man kan behöva en järntrådsgalge.