Skoldag 1; i kölvattnet på självförvållade olyckor

Vardagen är på plats igen, skola, förskola och jobb är igång och det känns bra. I alla fall nu, när jag varit hos kiropraktorn.

I söndags gjorde jag 2 saker som kom att störa fantastiskt bra dagen därpå:
  1. Jag tränade så att jag överansträngde mitt dåliga knä.
  2. Jag ramlade av en boll. Det var självförvållat; vi var i lekparken och jag roade mig med att balansera på en fot på en basketboll som plötsligt – fullständigt oväntat – rullade åt sidan så att jag trillade i backen.
Låt mig sammanfatta min första skoldag för terminen, dvs dagen efter detta:

Start kl 00:32. Adrian vaknar till och kan inte somna om; han är törstig fast inte tillräckligt för att resa sig, det är varmt och kallt och för tyst och fan och hans moster. I 2 timmar håller han hov genom att låtsas alt försöka somna och sen börja gnälla igen, medan jag upptäcker att mitt knä gör så pass ont att jag helst inte vill rubba det ur fläcken och att min axel (twist: inte den jag landat på) strålar av smärta som gör att det bara går att ligga på magen med ansiktet ner i madrassen och massera en punkt vid nyckelbenet för att kunna andas normalt – detta samtidigt som jag försöker klappa Monsieur på ryggen, stoppa in nappen igen, lägga på filt och täcke bara för att höra honom sparka det av sig och genast gnälla för att han lyckats.

Morgonrutinen gick galant – MINUS undergångskänslorna när jag insåg att vi har många termosmuggar men inte ett enda lock – tack vare att jag tillbringat 30 min kvällen innan med att göra matlåda, flytta över lås och hjälm till fulcykeln samt pumpa däcken, välja kläder, packa väskan, kolla schema och skolmail, packa ungarnas prylar i en påse vid dörren m.m.

På väg till skolan checkade min axel ut helt och jag kunde inte gå fort och inte bära väskan som vanligt. I skolan kom nattens sömnbrist ikapp, och där fanns ingen väldoftande termosmugg med varmt te att parera sömntågen med, tillsammans med en rungande huvudvärk samt ont à la ”håll” i ryggen. Jag slutade fatta vad som sades på lektionen, tiggde en värktablett av en kompis och bokade tid efter lunch på nåt kiropraktorställe i stan.

På väg till kiropraktorn hade jag fan ont överallt, speciellt i magen eftersom mensvärken drog igång då. Kiropraktorn knäckte och bände och konstaterade och ”spräckte gasbubblor” i nacken (dvs knäckte nacken) och ryggen och lite överallt. Sjukt obehagligt.

”Jag har fortfarande lika ont. Ska det vara så?” sa jag när hon upplyste om att vi var klara.

”Det är bara musklerna. Vila dem idag och kom tillbaka på fredag om det inte gått över.”

Jag gick till Espresso House (chai-beroende) och satt med skolarbetet där, men vid ena bordet intill pågick en haltande anställningsintervju och vid det andra satt 3 trettonåringar (-ish?) och diskuterade Twilight på fullaste asså-OMG-man-ba-whaaaat-allvar, illustrerat av diverse filmklipp på högsta volym, så i stället för att jobba satt jag och reflekterade över min egen barn-/ungdom och undrade hur i hela fridens dagar nån stod ut med mig när jag var 13.

Jag fick i alla fall dricka en chailatte. Älskar dem.

Mammahjärtat blöder när jag är borta från barnen

Vardag

Det är inte lektioner i skolan alla dagar i veckan, i alla fall inte nu, men det är mycket självstudier så det är inte som att jag har tid över om dagarna. Vi börjar 09:30 på morgonen, så alla dagar i veckan är jag hemma och vi hjälps åt under morgonrutinen, och det är himla skönt att få umgås och mysa lite med barnen innan jag går.

Det är, apropå det, kul att Adrian tagit till sig samma rutin som Simon hade när han var mindre, dvs att ligga på en kudde på golvet och mata sig själv medan vi gör frukost till övriga.

Svårt

Mammahjärtat blöder när jag går hemifrån och vet att jag inte får se dem förrän lagom till middan vid 17:30 igen. Jag må trivas i skolan och tycka att det är kul och så, jag menar vem gillar inte att klä lådor under studiebesöken liksom…

…men jag hatar att vara borta från mina pojkar precis hela dagen. Jag kan inte låta bli att undra hur jag nånsin ska lyckas lära mig att vara ifrån dem hela dagarna 5 dagar i veckan? Hur GÖR folk? Jag blir ledsen bara jag tänker på det…

…så jag tänker inte så mycket på det. Jag väljer att klamra mig fast vid talesättet att man är sin egen lyckas smed.

Mitt liv, min tillvaro, blir vad jag gör den till. Jag kommer inte bli tvungen att ha det så om jag verkligen inte vill. Det löser sig.

Studera med småbarn

Ett av skälen till att jag tvekade till att börja plugga denna höst var att Adrian nu är 10 månader (snart 11) och att det sägs att 9-10 månader är en superusel ålder att genomföra någon form av separation. Adrian klarar sig förstås, vi har stökiga nätter men det hade vi kanske haft ändå och han är ett barn; de är gjorda för att anpassa sig och gå vidare.

Mammahjärtat däremot… det verkar gjort för att hålla fast vid dem, skuldbelägga sig självt av ingen anledning och sträva bakåt.

Just nu är Adrian dessutom i en sån härlig ålder, mitt hjärta vill stanna tiden och alltid ha honom som han är nu. Det känns tråkigt att inte vara hemma med honom de 2 sista månaderna som jag annars skulle ha varit… men han kommer snart börja gå och då blir det lite mindre mys i alla fall.

Jag klagar inte, vi har det väldigt bra. Det är bara inte så lätt att vara mor.

Rosa uppenbarelse

En liten tröst är att jag har hittat ett kök på skolan som innehåller vattenkokare. Det betyder att jag kommer kunna dricka te även på eftermiddagarna. Jag sträckte spontant upp armarna i luften och stammade när jag fick syn på den. Tyvärr var jag inte ensam i köket just då, men det hade ändå positiv effekt eftersom en annan tjej som tagit med sig egna tepåsar förbarmade sig över mig och gav mig en.

Uppropet gick bra, trots allt

Jag skulle på upprop på nya skolan i onsdags kl 13.

En av de större skillnaderna mellan Sverige och Frankrike som man verkligen märker av vid såna här tillfällen är hur folk beter sig i nya grupper. Ingen känner någon, alla är lite osäkra, men i Sverige är alla dessutom superstela och ingen törs andas så att det hörs.

Utom Adrian då.

Ja, för han var ju med också. Uppropet sammanföll lite olyckligt med annat här hemma så det slutade med att jag tog med mig honom.

Uppropet skulle, enligt infomail, bestå av upprop av namn. Punkt. Jag tänkte att det antagligen inte var allt som skulle hända, men att det borde gå att åtminstone bekräfta sin plats med en bebis på armen.

Sagt och gjort, Adrian följde med.

Kl 13 är hans bästa tid på hela dagen. Då är han pigg, glad, och intresserad av att presenteras för nya prylar.

Jag parkerade vagnen i cykelstället och bar honom på armen ett vilset varv, som bland annat inbegrep ett ofrivilligt besök på ett café samt utelåsning, innan vi hittade rätt korridor.

Där var det tyst; det är mera liv och fest på månen än det var i den korridoren. Alla pillade med sina mobiler. Jag gick och ställde mig längre bort, satte ner min son på golvet och gav honom vattenflaskan att leka med.

“Öö-DÖH!” sa han så att det ekade och hällde vatten över sig själv.

Bara det håller tills de ropar upp mig, tänkte jag.

Det gjorde det. Jag satte mig nära dörren och han klättrade runt på bänken, på mig, på golvet och gjorde små korta utflykter även under bänken medan namnen ropades upp och folk gratulerades till antagning.

Det höll, men det var inte för att jag koncentrerade mig på vad som sades framme vid duken direkt. Vi fyllde den andlösa tystnaden i publiken med viskande, klappande, jag gav honom napp ungefär hela tiden, gav honom klämmisar (stängda) som han pillade och bankade med, jag lyfte upp och ner och parerade korkskruvsrullningar i 30 min (!) innan vi fick gå vidare till fotografering.

Av den info som gavs uppfattade jag att vi skulle vara tillbaka i skolan dagen därpå. That’s it. Inte när eller var, bara ATT.

Fotograferingen, som tydligen skulle vara för personalens bruk, gick i en rasande fart – ända tills jag satte mig på stolen med honom i famnen. Kamerakillen trixade.

“Jag kan ställa ner honom på golvet alltså,” sa jag och gjorde en ansats till bevis.

“Nää, det går nog bra ändå.” Mera trixande. “Ni får vara 2 på bilden,” fortsatte han och nu när jag sett den kan jag säga att jag ser precis lika trött ut som jag var, och jag kan inte ens gömma mig bakom att Adrian är gullig för han har vänt sig bort och man ser bara bredsida bebishuvud.

SaveSave

SaveSave