Övernattning en amoureux på Scandic Haymarket

Jag har inte haft tid att berätta om fortsättningen på Björns födelsedag, men bättre sent än aldrig – eller?

Hursomhelst, mamma var barnvakt hemma och till Björn hade jag sagt att vi skulle på dejt, det var allt. Överraskningen skulle bli övernattning på hotell, så mamma skulle sova över hemma med pojkarna.

Överraskad

När vi gick från restaurangen sa jag till Björn att vi skulle åka en omväg hem. Vi skulle till Hötorget först. Han ryckte glatt på axlarna. När vi satt på tunnelbanan på väg mot stan runt kl 21 föreslog han trevande att vi kunde passa på att utnyttja presenten från hans mamma också – ett presentkort på kläder – och jag undrade tyst om det verkligen kunde vara så bra att han inte fattat vad vi skulle göra.

När vi sakta gick hand i hand över Hötorget mot Haymarket, och jag drog in honom där, trodde han att vi skulle sätta oss i baren en stund för att inte åka hem riktigt än. Det var inte förrän jag uppgav namn i receptionen som poletten trillade ner och han blev överraskad.

Jubel.

Björn är svårlurad, men han spelar med väldigt bra så jag var inte säker på om jag lyckats förrän han liksom fick svårt att komma vidare ur sin överraskning. Han var liksom kvar där ganska länge.

Haymarket by Scandic

Efter att vi hämtat nyckeln och lämnat lite prylar på rummet gick vi ner och satte oss i den lugnaste delen som gick att hitta i nån av de två barerna.

haymarketEtt glas vin och en drink orkade vi med, men sen tog livet vi valt att leva ut sin rätt och vi gick och la oss.

Rummet var korrekt, dvs det såg ut precis som på bilderna, och precis som jag läst på Tripadvisor så hördes inte mycket från torget nedanför.

haymarket

Det absolut bästa under hela den vistelsen var den glutenfria sektionen på frullen. Alltså jag har jobbat 9 år på hotell och hotellfrukost är, för att vara ärlig, fullständigt ointressant – under förutsättning att frukost finns så man slipper gå hungrig.

Det här var typ den glutenintolerantes dröm…

haymarket

Egentligen är det inte så märkvärdigt, men i relation vad jag tidigare mötts med – dvs en trött brödkant och ett vänligt ”säg bara till om du vill ha mer” – så var det här, fatta, kakor!, något som satte glatt humör på kartan för resten av dagen.

Den var inte särskilt billig, den här utflykten, men hotellnätter är sällan det och det var värt det.

Attackshopping

Tidigare nämnda presentkort tog vi vara på efter frukost och utcheckning. Jag släpade med mig Björn och handlade jeans eftersom alla hans gått sönder och jag redan lagat dem flera gånger om.

Jag gillar att shoppa med inställningen att ”nu ska det här göras”. Försäljaren som närmade sig för att känna av läget fastnade ordentligt. Han fick jobba i 40 min med att diskutera, plocka, föreslå, leta fram, informera osv och Björn mannekängade fram och tillbaka utanför provhytten medan jag satt på en pall och sa ja eller nej.

Det blir lätt så när Björn måste gå och prova kläder. Han bryr sig inte nämnvärt och tycker det är det tråkigaste man kan hitta på, därför engagerar han sig helhjärtat när vi gör det eftersom han tänker att han slipper göra det fler gånger om han bara offrar sig lite nu.

”Du är ju den som ser mig mest och som ska gilla det du ser, så det är lika bra att du får bestämma,” säger han och jag älskar honom extra mycket just då. Märk väl, han har förstås sitt veto men säger sällan att nåt är fult, men säger han däremot att nåt är obekvämt så stryks det.

5 par jeans blev det, försäljaren var studsande entusiastisk när vi skulle betala och skickade med ett par kalsonger på köpet. Förhoppningsvis slipper Björn vi köpa byxor igen på ett bra tag nu. Resten av året i alla fall.

Hemma igen

Vi kom hem lagom till efter lunch när pojkarna somnat. Mamma var lite trött men hon sa att det hade gått jättebra. Jag och Björn kastade en blick på varandra och tänkte att hoppas det gått så pass bra att vi törs be om natt-barnvakt fler gånger.


OBS! Ej sponsrat

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Massagebehandling på Sparadiset Östermalm

Spa-massage (och hotellnatt)

I lördags var jag på spa-massage-behandlingen som jag fick av Björn i mammagåva efter Adrian.

sparadiset östermalmSparadiset Östermalm ligger i en källare utan fönster, vilket hör och häpna bidrar till mysfaktorn. Det tror man inte när man ser ingången, men så är det.

Bildkälla: Sparadiset**

Mina förväntningar inför behandlingen var egentligen inte mer än att

  1. få massage lääääng utan att behöva böna och be då och då
  2. bli masserad till och med på fötterna
  3. lossa spänningen i nacken som legat och stört i flera veckor
  4. vara tyst

Dessa möttes, med råge. Stället är ganska litet och trångt, men fyllt med gångar, smårum, nivåskillnader i golvet och regnskogs(?)inspirerad inredning som gör att det blir en upplevelse att vara där. Jag tänkte inte på det som en källare en enda gång.

Vi började med en fotbehandling/massage i ”Afrika”. Jag gissar namnet på rummet. Jag blir alldeles groggy av fotmassage, det är bland det absolut bästa som finns.

Hon som tog hand om mig – samma tjej genom hela behandlingen – var tyst, metodisk, och mycket respektfull. Med det menar jag att trots att jag var halvnäck så såg hon inte mig halvnäck en enda gång. Det var täcken och filtar och handdukar inblandade på ett sätt som tillåter även den blygaste kvinna att känna sig bekväm.

Det är ett par engångstrosor som ligger bakom blomman på den bäddade massagebänken – det var skillnad, kan jag säga, på dem och senaste gången jag drabbades av engångstrosor* – och med dem på var jag ganska glad att ingen såg mig. Nån sorts halvstring i tygpapper, jag tog sönder dem till hälften när jag drog på dem men det gjorde inget.

Bodyscrub följde på detta; en varm produkt, möjligen massageolja, hälldes över benet och sen strösslades det med nåt som kändes som grov sand eller torr lera, och sen skrubbades det så att det inte gjorde ont, men det ilade liksom ända under hakan.

Sen beordrades dusch, och jag fick veta när jag reste mig att det var grovt havssalt som pärlor från ett trasigt halsband från kroppen när jag trippade bort mot duschen.

Under tiden bäddade hon om, och sen var det klassisk massaaaaaaaage i jag vet inte hur länge, men hon var grundlig.

Sen blev det ansiktsbehandling, och huvudmassage. Alltså jag kan ungefär lika mycket om ansiktsvård som jag kan om bilmotorer – dvs namnge de flesta delarna, vet vad de är till för och vad som är direkt superdåligt för dem – så jag fick en lite kurs som jag redan har glömt i hur man bör sköta sitt ansikte för att det ska hålla längre samt en lista med de produkter som hon använt.

Bästa mammagåvan

Jag rekommenderar det. Det behövs!

Jag berättar om hotellet och det imorn, för nu orkar jag inte skriva längre. Det håller på att bli för sent.

 


*dvs förlossningstrosorna

**ej sponsrat

Simons första övernattning på egen hand

Länge var det så i min och Björns relation, att varje gång en ny situation infann sig så hade jag en tröskel jag skulle över. Det var grundläggande saker. Allting måste ju hända en första gång i en ny relation, så även triviala saker som en balanserad person inte skulle ha anledning att tänka på.

Jag var inte balanserad, jag förstod det och gick i terapi för att komma till rätta med mig själv. Det gick bra. Jag fick verktyg att hantera mig själv med när det blev jobbigt, och hjälp att förstå var det kom ifrån (från mitt förra förhållande såklart (inte det minsta bitter)).

Med den erfarenheten i bagaget så känner jag igen mitt sätt att hantera vissa saker på. Jag förstår mig själv lite bättre. Nu gör jag samma sak igen, men på en mer normal och till och med förväntad nivå.

Varje separationssteg med Simon är en tröskel. Jag måste genomlida den, ha lite ångest och vara orolig, och nästa gång så går det bra.

För att ta ett exempel

När vi var på Öland så bodde vi i lillstugan, även kallad Hangaren av nån luddig anledning som tydligen ska ha med Annettes pappas kärlek till flygplan att göra. Till saken hör att de ska ha kallat hela stället för Arnlanda (efter fadern, Arne) och Märtsta (efter styvmamma Märta). Anyway, Simon sov i ett litet rum i huset och vi i gäststugan. Babymonitorn räckte utan problem, men vi sov i varsitt hus.

Varsitt hus.

Hangaren
Simons fönster är det med rullgardinen nerdragen.

Första natten drömde jag de hemskaste saker, om och om igen. Alla drömmarna gick ut på att Simon dog i mina armar, i en actiondröm såg jag själva livet lämna ögonen på honom efter att han skjutits i mitt ställe.

Jag vaknade skärrad och ledsen, men Simons natt hade förstås gått hur bra som helst. Jag borde ha förstått att jag skulle reagera så – inte för att man ska det, men för att det är typiskt mig. Andra natten gick smärtfritt, liksom resten av vår vistelse där.

Första natten borta

I lördags hade vi sedan länge bestämt att mamma skulle sitta barnvakt. Eftersom vi går mot förlossning och sjukhusvistelse är det bra om Simon vänjer sig vid att sova borta hos mormor nån gång ibland, därför skulle han sova över. Vi lämnade av honom tillsammans med vad som kändes som en veckas packning på eftermiddagen, och sen åkte vi.

Jag var inställd på att tillbringa natten i diverse skräck- och sorgtillstånd, eftersom Simon aldrig övernattat utan oss förut. På förhand gav jag mig själv ett samtal till mamma, och sen skulle jag inte ringa dem mer den kvällen.

Sagt och gjort, jag ringde vid vällingtid och och pratade lite med till Simon, och mamma berättade vad de hade gjort under eftermiddagen. Allt var bra. Han var inte ledsen, bara lite trött och slut.

Inga mardrömmar

Tvärt emot vad jag hade trott så fick jag sova hela natten. Vi gick upp vid 09:30 (!!!). Inga mardrömmar, ingenting.

Fantastiskt.

När vi hämtade honom hos mamma strax före lunch igår så kom han springande mot mig med armarna uppsträckta. Alltså, känslan… #kärlek. Han kramades och pussades och bet och slet och rev lite – det är Simon, han gör så – eftersom han låg lite efter på den fronten.

Hans första övernattning gick jättebra, jag vågar säga helt smärtfritt – för vår del. Mamma däremot hade fått ta en dust med honom på kvällen då han skulle testa henne, men som hon själv sa, han måste ju det. Hon var beredd.