Svart sotning

Vi har fått skorstenen sotad fullständigt ofrivilligt.

Jag är helt för att man ska betala för utfört arbete vitt – om man inte har nåt arrangemang med nån polare men det låter jag vara osagt. Det finns en rad anledningar till det – lagen, bland annat – men främst tänker jag på nån form av garanti för att vissa saker utförs fackmannamässigt. Du vet, för försäkringens skull, och av säkerhetsskäl.

Inneboende i skorstenen

Jag har tänkt i flera dagar på att det låter och skrapar uppe i skorstenen, och trott att fåglarna håller på att bygga bo i den. Jag har påpekat det för Björn, som liksom inte lyckats höra det eftersom barnen lyckats med konststycket att tajma sitt oväsen med skrapandet hela tiden.

I lördags var han uppe på taket och försökte skrämma bort dem ur skorstenen, men de verkade inte vara hemma då. När vi senare satt vid matbordet hörde vi det igen, Björn gick och lyssnade, och sa att han trodde vi hade en fågel som trillat ner i skorstenen och inte kunde komma upp.

Vi satt där och lyssnade ett tag, med bilden av en utmattad och döende fågel i huvudet för det här hade ju pågått i flera dagar. Vi funderade på hur sjutton man får ut en fågel ur braskaminen; det är ju inte öppet från eldplatsen och rakt upp, och på varför vi inte har ett jäkla fågelskydd högst upp.

Det borde finnas en ”eject”-knapp

Björn plockade till slut isär inredet i braskaminen medan jag la barnen efter lunch, och sen ropade han glatt uppför trappan att ”jag ser fågeln nu!”.

sotning

Stackars en. Den blinkade långsamt och hängde en stund med huvudet ner. Det är sällan man kommer så nära dem, särskilt i den här vinkeln; har du tänkt på hur fantastiskt vacker form de har? Mjuka och strömlinjeformade, och vassa på samma gång.

Jag tog en bild underifrån, och visst brister hjärtat lite. Vi tänkte vi skulle behöva dra ner den, eller hjälpa den ner på nåt sätt, men så fort vi backade undan hoppade den ner i kaminen.

Jag har aldrig sett en svartare fågel. Den satt stilla ett ögonblick, precis där elden brukar brinna, och sen flög den ut i köket och krockade med altandörren, sladdade över väggen, landade på golvet och bajsade.

Den reste sig och var stilla några ögonblick, tittade tragiskt upp på oss med stjärtfjädrarna på trekvarten, sen halkade den iväg på klorna över vårt hala köksgolv medan Björn öppnade altandörren, och så flög den ut. Eller, den skulle ha gjort det, om inte dörren hade blåst igen och den stackaren blev tvungen att krocka med den en gång till. Men sen bar det av.

Det var en skata

Jag är övertygad om att det var en skata, eftersom:

  • det var rätt storlek
  • det bor mycket skator här, vissa av dem i grannen träd
  • den hittade till altandörren. Alltså den flög snirkligt förbi alla andra fönster på vägen dit. Den prövade aldrig nåt annat fönster, trots att den knockats 2 gånger. Den visste vart den skulle, och skator är intelligenta fåglar.

Att den var helsvart var bara ett bevis på väl utförd sotning. Jag skulle gissa att skorstenen är blankpolerad, i alla fall längst ner.

Den mår bra nu

Det vet jag eftersom det nu, såhär ett par dagar senare, visat sig att den hänger en del på vårt hustak och pickar mat på grannens gräsmatta. Det är nu en svartgrå skata. Den måste ju bo i närheten, och kanske är det inte en så smart fågel när allt kommer omkring, eftersom den fortfarande hoppar omkring på taket.

Hemligheten bakom små barns snabbhet

De gör ingenting med flit.

Det är inte så konstigt, när man är så ofantligt topptung, att man blir snabbare om man håller på att snubbla framlänges. Man hinner komma upp i oväntad hastighet när man försöker springa ikapp huvudet, innan golvet sätter stopp för vidare framfart.

När man inte har fattat att prylarna som far omkring irriterande nära ansiktet är ens egna händer, är det inte heller ett mysterium att dessa händer kan lyckas få tag i nappen och propellera den i en snygg båge över soffryggen utan att någon hinner med.

När man precis har kommit på att man kan kasta saker, och av en händelse har snubblat över boule-kastet som första grepp, blir varje kast lite av en överraskning. Projektilen – härom dan en bit kyckling – tycks lämna barnet på exakt samma sätt som Spidermans läskiga spindelnät lämnar hans handleder när han viker handen bakåt. Exakt samma sätt. Nämnda kycklingprojektil anföll mig mitt mellan ögonen. Barnet såg ut som Spiderman när han råkat skjuta spindelnät första gången.

Expect the unexpected.

 


Bildkälla: Unsplash

Oväntad tid över

Ja, tanken på att jag skulle kunna sitta med datorn när Simon är vaken har varit som ett okunnigt skämt hittills, men idag händer det!

Jag har suttit här i fåtöljen nu i säkert nästan en kvart medan Monsieur kämpar på i soffan. Han är frustrerad över att inte kunna krypa, så han jobbar på det.

Vi ska gå ut snart, men jag väntar tills han tröttnar på sin krypträning för det är svårt att vara fysiskt aktiv i vagnen utan att få spel, så det här är nyttigt. Och ganska skönt för mig… Alltså det känns som att jag myglar, du vet som om man sitter på arbetstid och kollar på film eller nåt. Jag BORDE ta med honom ut NU, ungefär. Det är inte meningen att det ska vara lugn och ro medan han är vaken, osv. Jag måste förklara verbalt för mig själv att jag har rätt som inte gör nånting nu…

Det blir en lugn prommis sen tror jag.