Samma dag vi kom till Öland fick jag ett sms från mamman till en av Simons klasskompisar. Hon skrev att hennes son pratat om att vi skulle till Öland (enl Simon), och att om vi var i närheten kunde vi kanske ses. De skulle åka gokart och föreslog att vi skulle ses där.
Jag visste inte ens att det fanns gokart för barn, men det gör det och i början på förra veckan var vi där och körde. Glabo Gokart, mellan Löttorp och Böda, har juniorkart som passar barn från 5-6 år visade det sig, och så hade de dubbelkart.
Gokart för barn
En del av väntan tillbringades med att pyssla med elbilarna.
När vi kom dit sprang barnen först mot alla hoppborgarna intill, men det fick vänta. Vi köpte biljetter, provade ut hjälmar och första sa Simon att han inte ville, men efter att ha tittat lite kort på vad det var han hade framför sig ändrade han sig.
“Okej då, jag gör väl det då,” sa han med tonen hos den som försöker dölja sin förtjusning.
“Du måste inte, Simon. Du kan vänta här med pappa.”
“Men åååååaaaah, jag SA ju OKEJ DÅ mamma! Hör du ingenting?”
“Du, jag skulle ändra min ton om jag var du.”
“Okej då. Jag vill åka.”
Vi fick vänta ganska länge, och när det blev vår tur sprang Adrian före mig till den dubbelkart vi skulle köra, för han tordes inte köra själv till skillnad från Simon.
Det var jättekul, Adrian satt och såg skärrad ut hela loppet enligt Björn, men jag frågade honom ibland om det var ok och det var det. Våran dubbelkartart gick mycket fortare än Simons gokart för barn (toppfart ca 30 km/h). När vi körde om Simon för andra gången så pep och skrek Adrian lyckligt, men det hörde inte Simon förstås.
Simon kör.
Hoppborgarna
Efter gokartloppet på 7 minuter så spenderade pojkarna två timmar i hoppborgarna tillsammans med Simons klasskompis och dennes 2-3åriga lillebror med sin mor i hälarna. Hon tyckte det var roligt där och jag stod och undrade om man inte skulle skaffa ett “åkband” själv också för det såg himla kul ut att springa omkring i dem. Det var i princip inga andra ungar där eftersom vädret var så ostadigt den dagen.
“Det hade varit praktiskt att liksom låna en liten unge som man kunde följa med in … “ sa jag förstrött till Björn, som inte lyssnade eftersom han tillbringade väntetiden med att sitta i telefonkö med Annettes och Carl-Johans internetleverantör pga bekymmer med router och nätverk. Den tiden när vi måste/får följa med barnen upp i roliga lekställningar av allehanda slag verkar vara förbi. På gott och ont.
I måndags och i tisdags var vi och klättrade på Byrums raukar. Inte ”riktig” klättring, men de är lika klättervänliga som vilken klätterställning som helst.
Å, två dagar i rad, tänker du, måste vara ett bra ställe. Ja, det är väldigt fint och bra, rekommenderas starkt till klätterglada barn och alla andra med, men det blev två dagar i rad eftersom det bara var Simon, jag och farmor första omgången.
Åhå, så Adrian och Björn var och gjorde nåt annat kul under tiden då förstås, tänker du. Det beror på vem man frågar, säger jag. Björn satt hemma och läste stilla på verandan, medan Adrian på grund av en tidigare välriktad knuff från Simon sprang runt i gräset och vildsint skrek “JAG VILL VA IFRED” och att han var “arg på alla flickor”. Det tog så lång tid att avverka hela gräsmattan – Carl-Johan har mätt avståndet och det är ungefär 14 km att dra gräsklipparen om man gör det i ett svep – att vi hann tröttna på att vänta och åkte utan honom. Trots att jag jagade ifatt honom under den 60 år gamla vackra björken och upplyste om att vi skulle åka och att vi inte kunde vänta längre på honom, men att om han inte ville följa med så skulle pappa vara hemma med honom, så valde han att löpa ilskans lina ut och tjura i snåren bakom potatislandet.
Byrums raukar
Farmor pekar ut Blå Jungfrun, även känd som Blåkulla, för Simon. ”Det sägs att om man tar någonting med sig från ön så får man otur tills man lämnar tillbaka det igen.”
Jag, Simon och farmor Annette hade en jättefin utflykt till Byrums raukar och Simon klättrade omkring med mig i hasorna och förundrades. Jag berättade om de spröda klipporna, att det är havet som format dem och nästan gett dem eget liv. Vi var bara där på besök, därför skulle vi inte ta loss stenar och kasta i vattnet bara för att vi hade lust. Vi måste visa hänsyn, när vi är gäster här hos klipporna. Simon köpte konceptet och utforskade mer hänsynsfullt än vad han brukar.
Han klättrade upp på de bästa utkiken, satte sig att dingla med benen över vattnet, stod stilla och bara tittade.
“Jaa, det är synd att inte Adrian är med,” fortsatte han och skuttade vidare.
En gång till
Dagen därpå var vi alltså där igen, med Björn och Adrian och picknick denna gång. Pojkarna satt på en sten i vattnet och rev loss sjögräs och förtjust landade i att det inte alls var obehagligt. Dessutom himla coolt att krama ur allt vatten ur det och se skillnaden, tydligen.
Adrian har fattat misstycke för traktens alla maneter. Det är de där öronmaneterna som är så små och hala och slemmiga och fullständigt ofarliga du vet, men precis som för egen del när jag var liten så hjälper det inte att veta om att de är ofarliga. De är lika äckliga ändå. Adrian doppade sig i havet i måndags, sen fick han syn på dem allihop och backade upp ur vattnet. Det fanns några vid raukarna också, men inte alls lika många – i alla fall inte de här dagarna.
Byrums raukar, förresten. Vilka häftiga klippor! Vi åkte tillbaka en tredje gång, på barnens bambiögda önskan, och den här gången la jag märke till varför det sitter en förbudsskylt med hammare där.
Visst är det coolt? Vi såg en mink också, som sprang fram och tillbaka mellan vattnet och buskarna bakom klipporna. Varje gång den lämnade vattnet kom den skuttande med nån slags bottenfisk som fortfarande sprattlade i munnen … det var lika fascinerande som klipporna i sig.
Jag tror jag nämnt att vi skulle åka tåg på sommarsemestern i år, eller? Det gör vi, i alla fall. Jag tvekade länge på om det skulle vara klokt att åka till Öland med tåg; varför åka tåg när vi har en bil, liksom, men det finns flera mindre anledningar som tillsammans gör det värt ett försök;
Miljön. Det är i och för sig en stor anledning. Vi har en dieselbil, men även om vi så hade åkt elbil – vilket vi inte ha möjlighet till – så släpper bilåkandet ut fascinerande mängder mikroplaster i naturen (det är däcken som gör det).
Rörelsefrihet. Genom att stryka bilbältets begränsande på rörelsefriheten blir resan lättare att tas med. Man rör sig inte så jättemycket på ett tåg heller kanske, men sätena är stora och det går att byta ställning lite hursomhelst.
Koncentration; jag kör större delen av sträckan i vanliga fall, och jag blir trött. Björn blir trött. Barnen envisas med att få nog. Åker vi tåg så behöver vi inte fundera på om det regnar, eller på att få solen i ögonen, eller ens på att hålla dem öppna hela tiden.
Åksjukan
Det finns en annan vinkel på det hela också; åksjukan. Både jag, Simon och Adrian blir åksjuka och att åka tåg utgör inget undantag, men eftersom jag inte behöver köra kan jag ta en åksjuketablett. I år kan vi också ge en halv dos till pojkarna också insåg jag när jag läste på förpackningen, och man blir ganska seg av det. Resan gick fantastiskt, även fast vi var så trötta.
I förrgår kom vi fram, äntligen. Det tog 9 timmar, dörr till dörr, och jag tycker det var värt det. Vi hade matsäck med, och på Krösatåget köpte vi lite lunch. På bussen över bron från Kalmar satt Simon och kommenderade undervegetationen en stund, sen föll han ihop på sätet och somnade.
Packningen
En annan vinkel är packningen; när det inte längre är bilen som bär allting så kan man inte bara packa massa saker och sen bara använda hälften. Jag tänkte så jag fick träningsvärk i huvudet i två hela timmar i lördags förmiddag när packningen behövde bli av. Björn tog med pojkarna ut och när de kom tillbaka var jag ganska nöjd.
Jag var precis klar med den stora väskan när pojkarna kom tillbaka med hallon i håven.
Det återstår att se hur bra det faktiskt blev. Men hittills, efter en hel dag, saknar vi ingenting.
Vi kör förbi skylten till Lådbilslandet varje gång vi kommer till Öland, men vi har aldrig varit där. Vädret har varit halvdant, eller så har barnen varit för små – dessutom så ser det där märkliga pariserhjulet med lådbilar i, som man kan se från vägen, övergivet ut och jag har tänkt att för att locka folk borde det som syns från vägen vara det finaste av allt. Jag har med andra ord tänkt att vi nog aldrig skulle åka dit.
Men så tipsade farmor Annette om det, så Ölands tredje dag var vi där och man kan säga mycket om Lådbilslandet, men övergivet är det definitivt inte.
Det här med att tappa bort barn
Adrian kör lastbil på lådbilsbanan.
Efter entrén (nästan 900 kr för oss fyra) sprang barnen direkt till stora lådbilsbanan. Adrian klättrade in i en av dem, en lastbil med släp, och fick hjälp att starta och så var han iväg. Det är små bensinmotorer – Björn gissar att det är tvåtaktsmotorer som drivs med bensin och olja – som lådbilarna kör omkring med. Simon var lite senare i starten, så under några förvirrade ögonblick tappade vi Adrians lastbil ur sikte på banan, och sen kunde jag inte hitta den. När den väl återfanns stod den parkerad där man kliver på och av, och Adrian var försvunnen.
“Var är Adrian,”sa jag till Björn som diskuterade med Simon.
“Vet inte,” sa han.
“Då är Adrian borta,” konstaterade jag. “Vi måste leta.”
“Jag vill inte leta,” sa Simon.
“Det här är allvar Simon, du måste hjälpa till, kom nu så letar vi tillsammans,” sa jag utan att lämna utrymme för invändningar, och Simon förstod faktiskt. Han tog min hand och så började vi jogga åt det enda håll Adrian borde ha kunnat bege sig, och efter 5 andetag fick jag syn på honom. Stackarn, han var ledsen och rädd och gick runt och tittade efter oss, så vilsen och med hängande underläpp.
Det är skillnad att tappa bort dem nu, jämfört med när de var yngre. Nu vet jag, i den mån man kan veta sånt, att de inte kommer börja vandra planlöst och lämna området och försvinna ut i skogen eller börja gå längs landsvägen, eller nåt annat konstigt. De kommer att irra omkring och leta på samma sätt som vi.
“Kommer du ihåg vad vi har sagt att ni ska göra om ni tappar bort oss,” frågade jag Adrian där han hängde och grät stilla i min famn.
Han skakade på huvudet.
“Stanna kvar där du är, så att vi kan hitta dig.”
“Jag glömde det …” snyftade Adrian, och jag tänkte återigen att den där klockan* som Simon har skulle göra stor nytta på Adrian ibland.
En bra dag ändå
Resten av dagen förflöt utan missöden, barnen åkte inte bilbanan mer för det fanns karuseller också. Eftersom inträdet är det enda man betalar, förutom mat och annat då förstås, så var karusellerna gratis och barnen åkte non stop i flera timmar. Kaffekopparna, en traditionell karusell med cirkushästar, och två liknande den i andra utföranden. Särskilt den med båtar åkte Adrian in i absurdum och mot slutet, när vi hade varit där i fem timmar, satt han och åkte varv efter varv i de där båtarna med blicken fäst vid nån fjärran punkt strax under karusellens mitt. Det fanns inga barn i kön så han behövde inte ens kliva av mellan åken. Det var där nånstans vi tänkte att det var dags att avrunda. Jag fick med mig Adrian för att leta rätt på Simon och Björn, och när Simon fick nys om att vi skulle åka hem så tog han repfärjan ut i vattnet igen och ville inte komma tillbaka. Så där fick vi stå en stund, och filosofera kring handling och konsekvens – dvs muta och hota.
Simon är inte helt och hållet simkunnig än, men det var lugnt för det finns guldfiskar i det grumliga vattnet så det är nog inte så djupt.Motocross.
Förutom karuseller och bilbana så finns där också “motocross” för barn under 130 cm, vilket är samma gräsklippsmotorer i trehjulingar och fyrhjulingar, och så finns det en hinderbana inne bland träden, en stor hoppkudde och klätterställningar med lianer. Även om klätterställningen förhoppningsvis sett bättre dagar, och helhetsskicket på Lådbilslandet skulle kunna vara bättre, så var det ändå bra och barnen älskade det. De ville absolut inte åka hem och de gick med på det ändå till slut, bara för att vi lovade att komma tillbaka nästa år.
*Simon fick en GPS-klocka när han fyllde 6 år. Till Adrian har vi köpt en tag nu som vi knäppte på honom på Kolmården igår, utifall att han skulle springa bort igen. Återkommer om hur det gick.
Det har varit en intensiv semester, minsann … 5 dagar på Öland, 5 i Skåne och 1 på Kolmården i lördags. Det har inte blivit så mycket egentid – jag tänker på den där mamman på förskolan i vintras apropå det – men det har varit fantastiskt ändå. Typ 80 % av tiden, i alla fall. De där övriga 20 % kommer jag att ha glömt nästa år.
Jag får lov att berätta om semestern i efterhand, och vi börjar med Öland såklart.
Öland 2021
Efter Bilresan som inte ville ta slut, och vår första dag på stranden, följde ett mjukt tåg av dagar i lugn och ro – alltså förskolebarnsföräldrars version av det som andra vuxna möjligen förknippar med spa, yoga, massage och en bra bok – dvs nya barnvänliga lekytor och okända leksaker, vi behövde inte laga mat, inte fysiskt följa efter pojkarna överallt eftersom verandan utgör mittpunkten på ägorna, vi hann umgås med värdparet lite då och då där vi fick avsluta hela meningar och ibland hela tankegångar – där vi aldrig behövde öka till mer än styrfart.
Adrian, CJ och Simon.
Does not compute
Vi var på campingen och barnen hoppade på hoppkudden, klättrade i klätterställningen och socialiserade med campingbarnen. Jag råkade höra ett av samtalen mellan Simon och en jämnårig flicka. Simon hade sin grå långtröja/-linne/klänning som jag sytt (av ett av mina misslyckade köp på Tradera) på sig, tofs i håret och hatt på huvudet. Han hängde i ena armen i klätterställningen likt vilken klätterapa som helst, och sa “HÄÄÄÄJ!” till henne tills hon tittade upp på honom.
Efter att formaliteterna avhandlats, dvs namn och ålder, frågade Simon lite oväntat om hon var en flicka. Hon såg verkligen ut som en, och så hette hon Julia, men han var tydligen osäker ändå och det är klart, en kan ju aldrig veta säkert.
“Ja,” sa Julia lite blygt.
“Jag är en pojke,” upplyste Simon. Han fick inget svar, så han upprepade det.
Flickan var tyst en stund och tittade på honom, hon såg ut som om hon hade lite intern oordning.
“Är du en pojke,” sa hon sen.
“Ja det är jag.”
“Men … Varför har du klänning då?”
Simon svängde avslappnat i klätterarmen, bytte grepp och svarade lugnt och sakligt:
“Alla kan ha klänning, det spelar ingen roll om man är pojke eller flicka. Du har ju klänning, och jag har klänning. Det kan alla ha.”
Flickans min var lite blank medan hon betraktade honom. Det syntes hur hon försökte komma i ordning med konceptet, men det är så härligt med barn för även om de brottas med förvirring så saknas värderingen. Det är bara så att de inte alltid fattar. Does not compute, helt enkelt, och så var det nu. Flickan tittade ner på sin klänning, och sen vände hon sig mot hoppkudden och började långsamt avlägsna sig. Slut på samtalet, och Simon svingade vidare.
Trampbil för fyra
På samma camping kan man hyra trampbil med fyra platser, så vi gjorde det en timme en förmiddag och så drog vi ut med den hos korna. Jag vill påpeka att det inte var en liten vanlig kohage där vi trampade runt i gyttjan med en tung och trögstyrd familjetrampbil i 60 minuter; den här kohagen är enorm och det går cykelstigar i den, det finns båthus och ett helt fågelskyddsområde i den också så det var inte ens säkert att vi skulle hitta korna – men det gjorde vi, som tur var.
Här är en snäll och nyfiken ungtjur som kom ända fram och nosade på trampbilens framhjul. Pojkarna tyckte det var väldigt spännande.
Shoppingtur
Dagarna förflöt lika förrädiskt lugnt och snabbt som djupt flodvatten, och fyra heldagar med fantastiskt väder går fort. Annette hann ändå få med sig mig att försöka hitta en födelsedagspresent till mig (jag fyller som sagt jämnt i morgon), och jag sprang rakt in och fick tag i ett halsband som jag fortfarande är nyförälskad i. Hittade även två byxor i pridefärger (direktimport från Thailand) till pojkarna som de blev jätteglada för. Samma utflykt gick även till Keramik Haget, dit jag försöker ta mig varje gång vi är på Öland. Hon gör så fantastiskt fina saker den kvinnan; jag köpte en vas till mamma där för två år sen och nu köpte jag en liknande till mig själv. Eller nej! Det gjorde jag inte alls; Jonas ger den till mig i födelsedagspresent så jag får slå in den och se förvånad ut när jag öppnar den.
Här och nu
Igår var jag på Emmas babyshower, och i morgon fyller jag 40 år. Mamma, Emma och Jonas kommer på fika men i övrigt gör vi inget speciellt. Vi fick med oss en flaska av Carl-Johans Öländska Jordgubbssaft 2020 (och en burk jordgubbssylt), så det får vi bjuda på … och tårta förstås.
Simons sista dag på förskolan för evigt, för alltid, gick av stapeln i fredags. Nu följer semester med 5 dagar på Öland hos farmor och Carl-Johan, 5 dagar hos morfar och marmor Pia, en dag på Kolmården och sen massa tid hemma innan skolan börjar.
Just nu är vi på Öland. Annette (farmor) och Carl-Johan har byggt ett gästhus för att vi och kusinfamiljen ska kunna rå oss själva och det är jättefint. Igår var vi på stranden nästan hela dagen, och för första gången här så badade jag i havet (!!). Det har aldrig varit varmt nog för mig tidigare år.
Det är nåt med “efter lunch” här som gör mig alldeles dräggtrött. Sådär du vet så att det blir komplicerat att tala tydligt, som efter lite för mycket alkohol. Jag måste vila. Det är vinden som gör det, tror jag. Jag är inte van. Det är inte pojkarna heller men de verkar inte vilja sova ändå, oavsett förutsättning.
Bilresan ner
Vi kom hit i måndags, efter 9,5 timmar i bilen. Vem sitter frivilligt 9,5 timmar i bilen med barn i förskoleåldern? Svar: ingen, särskilt inte barnen i förskoleåldern. På slutet, när vi lyssnade på Ljudboken som inte ville ta slut – och som mycket riktigt pågick i en vansinnig evighet och i hemlighet (för barnen) egentligen verkar handla om ett barn som inte vill gå och lägga sig så vi skrattade hjärtligt allihop – och det var 15 minuter kvar enligt GPS, så satt Adrian och lutade sig framåt så långt han kunde och kastade sig sedan bakåt mot bilbarnstolen, fram och tillbaka, fram och tillbaka – lite som ljudboken – och dunkade huvudet i sidokuddarna med jämna mellanrum. Han stod liksom inte ut längre. 5 timmar senare, när det var 14 minuter kvar enligt GPS, försökte han stå i brygga och hojtade att nu fick det vara nog. De sista 25 minuterna var alltså värst, så vi lärde oss att 9 timmar i bilen med barn i förskoleåldern måste vara den magiska gränsen.
Fuck up och var snäll
Det skulle ha varit 8 timmar jämnt, om inte jag hade missat att svänga av från E4 i Norrköping I ÅR IGEN och sen fick sitta och köra smal skogsväg för att komma rätt. Medan jag satt där, och undvek att ge luft åt livliga åsikter om min egen prestation som förare på en bilresa som redan i planeringsstadiet kändes ändlös, så kom jag att tänka på ett citat jag sett på Instagram. Det är en skådespelare som pratar om den där elaka rösten i huvudet som är en själv – eller i alla fall den mörka delen av en själv – när man sabbar något. Jag minns inte exakt vad han sa, men i mitt minne säger han såhär:
Varje gång jag fucked up så var mitt svar till mig själv alltid “såklart, vad trodde du?”, och “hur kunde du?”, “din dumme fan” och så vidare. Om jag skulle tala till mina vänner så som jag talade till mig själv, så skulle jag inte ha några vänner.
Hans poäng var att för att må bättre, så ska man vara snällare mot sig själv. Det var vad jag satt och tänkte på när vi, tack vare mig, hade lyckats ta oss från Stockholm till Söderköping på 4 timmar istället för … ja, mindre.
Hursomhelst, vi kom fram till Öland till slut, och Carl-Johan (farmors partner) ordnade med grillat till middag. En mycket sen och hett efterlängtad middag, särskilt som vi levt hela dagen på olika former av bröd.
När Simon, 6, övermannade Carl-Johan, 81
Annette, barnens farmor, har vi av förklarliga skäl inte träffat många gånger de senaste 2 åren. Carl-Johan ännu mer sällan. Barnen har kanske pratat en eller två gånger med honom över facetime under den här tiden, så en rimlig förväntan vore att de skulle vara lite blyga och spaka efter en heldag i bilen.
Icke. Barnen kastade sig ur bilen likt glittret ur en konfettikanon och Simon sprang rakt i famnen på Carl-Johan, som blev helt tagen på sängen av hälsningen. Simon klättrade vidare upp till kramhöjd och ville inte riktigt släppa. Carl-Johan tittade på mig över Simons axel, hans ansikte var en studie i överraskning och häpnad, och jag såg hur Simon vann honom medan Adrian tjoade runt farmor.
Det var roligt att se, för Carl-Johan är en ganska ovanlig person med en imposant närvaro som kan hålla mindre barn som inte känner honom på respektfullt avstånd.
Vi är hos Annette och CJ (Björns mamma och hennes sambo) i deras sommarhus på Öland. Vädret ska vara instabilt den här veckan men idag är det sagolikt. Strålande sol, lagom varmt. Barnen sover middag. Tyst, stilla, nästan andäktigt sitter jag på verandan under markisen och skriver in stunden i minnet. Trädens lövprassel i vinden, fåglarna, flaggan som slår lite i flaggstången till Victorias ära, och någon som hamrar något långt bort. CarlJohan’s Öländska Jordgubbssaft Juni 2018 tillsammans med några isbitar i ett glas intill mig.
Hittade en påbörjad text från 2014, från andra sommaren jag var här med Björn. Innan barnen, innan all tröttheten inbillade jag mig – tills jag läste första meningen.
Lördag 12/7 2014
Det är ju helt sjukt att man kan vara så trött hela tiden. Sov 6,5 timme inatt, nickade till i bussen, igen runt lunch och toksov säkert en kvart strax före 18 vilket borde innebära att hela min rytm är störd, men det tror jag inte att den är. Vi är på Öland nu. Vi kom idag, och har rest hela förmiddagen. Annette är så vacker. Den vita t-tröjan klär henne alldeles utmärkt … hon blir väldigt solbränd. Nu är det faktiskt drink time här, säger hon precis nu, så det är väl bara att resa sig. Rosey med en jordgubbe i.
Vid närmare eftertanke så vet jag att det var i samma veva som jag blev gravid, så … ja.
Resan hit
Vägen ner gick bra, vi valde att dela upp den på 2 dagar. Planen var först att stanna i Vimmerby över natten, men det skulle bli dåligt väder så vi löste det genom att köra 2 timmar till Norrköping och gå på badhuset kl 10 där istället.
Det blev en hit. Simtävlingar (Sum Sim) pågick i utomhusbassängerna (under strålande sol, för övrigt) men vi skulle ändå vara inne. Synd att det ska ta nästan en timme för Simon att bli så varm i kläderna att han faktiskt börjar bada på riktigt. Han hinner inte bada så mycket då innan vi måste gå upp.
Staby Gårdshotell
Sen körde vi resten av vägen till familjerummet vi bokat på Staby Gårdshotell medan pojkarna sov i bilen. Vi ringde och beställde mat i förväg för att vi skulle kunna äta kl 18 (de börjar laga maten när de får beställningen så det tar ett tag).
Väl på plats klättrade barnen lite i den lilla klätterställningen på gården, röjde i lekstugan och stirrade hypnotiskt på biodlingen längre bort.
Sen dröjde maten lite och under tiden uppvaktade de Miranda, den kanske sex år gamla flickan som tillhörde ägarfamiljen, i den tomma matsalen. Hon satt vid ett bord och försökte rita. Då kom Simon, drog fram en stol som han limmade vid hennes, klättrade upp och sa:
”Hej, jag heter Simon. Jag är fyra år. Vad heter du?”
Miranda, som uppenbarligen höll sig med ett normalt personligt space, flyttade ut på kanten på sin stol och svarade artigt. Då kom Adrian. Han drog fram en egen stol, limmade den intill hennes andra sida så gott det gick, klättrade upp och sa:
”VAD GÖR DU?”
”Det där är Adrian, han är bara två år, allt han säger är fel,” sa Simon med samförstånd i rösten. ”Får jag sitta lite på din stol?”
”Okej …” sa Miranda och jag kunde inte avgöra om hon verkligen var så förtjust, även fast hon smålog nästan hela tiden.
”Simon, Adrian har inte alls fel hela tiden. Ibland har han helt rätt,” sa jag och kände att jag behövde lägga mig i å Mirandas vägnar. ”Hörni pojkar, låt henne ha sina ritsaker ifred, det är hennes, inte era.”
Till slut valde vi att muta dem med barnprogram på mobilen, i väntan på maten, för att det skulle bli lite lugnt.
Rummet vi bokat var fint – synd på lysrören i taket bara men dem tände vi endast av misstag – charmigt lantligt och personligt med både pocketböcker och kylskåp, micro och vattenkokare. Och tepåsar. Fräscha sängar, trevlig personal – särskilt Miranda – god frukost, bra service, mycket trevligt. Rekommenderas absolut för övernattning, men det ska sägas att det inte finns så mycket att göra runt knuten.
Mot Öland!
Morgonen därpå körde vi de två timmarna som återstod till huset på Öland. Vi lagade mat och bäddade samtidigt för att få pojkarna i säng efter lunch, och på eftermiddagen hängde vi i lekparken på campingen.
En bilresa är väl sällan höjdpunkten med själva resan. En bilresa med småbarn dessutom är ingen baggis – utom för några få lyckliga familjer naturligtvis, det finns undantag till allt – och för oss har bilresandet blivit något som vi ägnar en hel del tid och planering åt. I ren självbevarelsedrift.
Att packa bilen upp till bredden på bästa sätt – packningen strategiskt placerad så att ombyten, mellanmål, nappar, kräkpåsar och whatever finns inom räckhåll och väskan med sovgrejerna ligger överst för att kunna bädda det första vi gör när vi kommer fram – tar oss en bit på vägen, så att säga, men det räcker inte.
Visst, det är inte kul att åka bil en hel dag, så varför inte bara gilla läget och ta det som det kommer? Jo, för att vi inte måste det. Det går att göra en bilresa med småbarn till en ganska trevlig dag, men det krävs planering. En bilresa med småbarn planerar inte sig själv längs vägen. I alla fall inte längs de vägar vi brukar åka.
Här följer berättelsen om vår bilresa till Öland. Planen var bra, men vi ändrade den längs vägen ändå eftersom vi kände att det funkade.
Planen
Om man kör till Löttorp, Öland utan att stanna en enda gång ska det enligt Google ta ungefär 6 timmar.
Planen var INTE att köra så långt vi kunde och göra pauser när vi kände att vi måste, som vi tidigare har gjort (och som även min ännu barnfrie bror resonerar att en bilresa med småbarn bäst genomförs). Att köra långt utan attackplan kommer inte fungera igen på många år, är jag rädd, men det gör inte så mycket egentligen eftersom detta ger anledning till att se sig omkring längs vägen.
Planen var att göra 2 långa pauser för energidränerande aktiviteter under dagen, en mellan kl 10 och över lunch, dvs typ kl 13, och en mellan kl 16 och över middag. Tanken var att låta dagen handla om pauserna, istället för att fokusera på bilåkandet.
Det var rimligt, det var trovärdigt, det var en jättebra plan.
Utförandet
Jag har hittat en sida (OBS ej sponsrat avBarnsemester.se) som jag använde både under planeringen och längs vägen, som listar barnaktiviteter i vald stad – jag har inte helt koll på hur sidan fungerar om jag ska vara ärlig men den är inte svårhanterad och jag tror den kommer bli en trogen bundsförvant inför även nästa bilresa. Jag hade räknat ut att om vi åkte kl 8 så skulle vi vara i Norrköping runt kl 10, så vad kan man göra i Norrköping?
Busfabriken
Björn lyckades koppla paddans ljud till bilens blåtand, så Bamse och Tjuvstaden på paddans lilla skärm hade vägts upp av ljudkvalitén. Tack vare Bamse rullade vi in på Busfabrikens parkering kl 10:07 efter en förhållandevis smärtfri morgon.
Det var ungefär som Leo’s Lekland men med lite fler olika saker att göra, inget ont om Leo’s men jag tyckte det här var bättre.
Barnen klättrade och klättrade, och hoppade studsmatta och åkte pulka på rullband och körde elbil (ok, jag körde, de satt bredvid) och red på cirkuskarusellhästar och åkte rutchkana och badade i bollhavet och gjorde illa sig (det hör till). Allt de gjorde, gjorde vi med. Såklart. Jag hade jättekul.
Vi åt lunch där, sjukt mycket bättre mat än på Leo’s dessutom. Adrian åt korv med bokstavspommes och Simon valde nuggets med likadana pommes, damen i kassan hade imponerande svårt att få grepp om beställningen men hon var kanske ny. Barnen kastade i sig varenda smula, och sen lite från min tallrik, och sen skulle vi leka lite till men de var helt klart lite loja efter maten så vi åkte vidare redan 12:30.
Regnet
Adrian somnade när vi körde ut från parkeringen, och strax efter att Simon stängt ner kom regnet, och strax efter det gick vindrutetorkaren framför ratten sönder. Vi stannade, rättade till, körde vidare, stannade, pillade, körde vidare men då fastnade den i högläge utanför rutan och hängde liksom ner och kikade in genom sidorutan. Vi gav upp, och jag körde i ösregnet ändå. Höger torkare fungerade bra, så jag hängde lite nonchalant med armbågen mot mittenstödet så att jag kunde ha huvet i mitten.
Det gick jättebra, om än något ansträngande för nacken. Man vill inte gärna stanna på en verkstad när allt gått enligt planerna och båda barnen sover och man har 2 timmars ostörd väg framför sig. Och som sagt, det gick ju bra att köra.
I Oskarshamn hade de vaknat igen, så vi svängde in på en mack för att äta mellis. Passade på att klättra i McDonald’s klätterställning intill. Passade även på att glömma skötväskan där.
Planen var att åka till en 4H-gård i Kalmar och sen ordna middag på lämpligt ställe i närheten, men när vi kom dit var det bara en dryg timme kvar och som Björn sa: “Om vi kör på nu kommer vi lagom till middan.”
När det var 20 min kvar upptäckte jag att vi glömt skötväskan, men jag ringde till MacDonald’s och de lovade att spara den till på lördag när vi åker hem igen. Det enda vi hade där som behövdes var Adrians haklapp och nappar, men eftersom jag är smart på det sättet så hade jag packat en reserv i väskan med sängkläder.
Framme
Annette och CJ bjöd på 23-timmars sous-vide fläskkarré (CJ gör ingenting halvhjärtat), och vin såklart. Ungarna var jättestimmiga; innan vi hunnit sätta oss till bords hade de hittat och rensat allt som de inte får pilla på inom räckhåll (glasögon, fjärrkontroller, tidningar, ved, tandpetare m.m.). På golvet lång remsor av förra veckans tidning överallt, och själva kadavret hade kollapsat under brandsläckaren. Allt löst hade samlats på spiselhyllan eller ovanpå olika skåp, och CJ mest bara skrattade förtjust åt det hela.
“Ja tänk Annette, igår hade vi det lugnt och skönt!” sa han med sitt breda leende och höjde glaset mot henne. Hon suckade åt honom, sådär som hon kan göra när hon oroar sig för att hans ord kan ha missuppfattats, men skrattade hon också.
Nu håller Björn på att försöka ordna med vindrutetorkaren, men det verkar som att det inte ska bli så mycket regn på lördag så vi hoppas det stämmer.
