Bebisar: små, ondskefulla, manipulerande monster

Man brukar tala om gummibandsförhållande

Man talar ibland om jojo-effekt, eller gummibandsförhållande; avvisa, avvisa, avvisa, avvisa, och sen överös med allt bra du har i din arsenal. Stöt bort – dra tillbaka.

Detta manipulativa beteende hos en partner gör det MYCKET svårt att ta sig ur en relation. Det tror man verkligen inte förrän man själv blir utsatt för det, och då fattar man inte ens att det är det som händer. Jag vet av egen erfarenhet*.

Applicerbart på alla relationer

Även om min kärlek är orubblig så följer min tillgivenhet för min yngste son, nattetid, ett tydligt manipulerat beroendemönster. Han kör mig (oss) i botten, håller oss vakna hela nätter i längre perioder (dvs fler än en natt), bara för att sen lugna ner sig och vara ganska mysig.

När jag har kämpat och strulat med honom i flera nätter på raken, och så plötsligt sover (ish) han hela natten, så är kontrasten enorm och min tacksamhet ännu större. Att han bara sparkat på mig halva natten, endast väckt mig 7 gånger för nappassistans och brutit ihop vid bara ett (1) tillfälle gör att jag blir som nyförälskad i honom på nytt.

I’m the sucker

Han har alltså fått mig att tycka att såna nätter, som jag annars skulle gråta över, är det mysigaste som finns. Allra bäst är när han stökar mellan kl 04 och 05 så att jag till slut lyfter över honom till mig, och han liksom bara gräver in sina små fingrar i mitt hull, goar in sig mot min kudde, småsparkar mig med hyfsat vassa tånaglar och somnar. 

?

Det är tur att man älskar dem så mycket.


*Inte från Björn, naturligtvis.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Votre guerre, nos morts

Ert krig, våra döda

votre guerre, nos mortsEn kompis var på Madonnakoncerten igår kväll, hon la upp en video på Facebook där ”Madonna hyllar Paris med en fransk kärlekssång”. Kärlekssången i fråga var la Vie en Rose av Édith Piaf.

Jag bodde i Paris en tid efter gymnasiet. Idag har jag flera vänner där, men ingen av dem föll offer tack och lov. För mig känns det lika nära som om terrorattackerna hade hänt i Göteborg eller Malmö. Absurt, surrealistiskt, och det skrämmer mig från vettet. Många kvinnor förlorade sina barn i fredags i samma område som jag själv dansat, skrattat och flängt i barer på.

Jag kan inte föreställa mig något värre än att överleva sina barn. Vill man ens vara stark och gå vidare då?

Gråten stockar sig i halsen när jag tänker på alla mödrar som nu måste begrava sina barn.