Etikett: nyförlöst

Att knyta an med andra barnet

Apropå någonting som jag inte kommer ihåg, och som inte heller är relevant, berättade min mamma härom dan om hur det var när min lillebror föddes.

Hon berättade att hans förlossning var mycket svårare än min; han var ett helt kilo tyngre och hon var efter 9 månaders oavbrutet illamående i långt mycket sämre skick. Precis som jag hade tankarna på Simon när jag var nyförlöst med Adrian, så tänkte hon mycket på mig.

Min bror hade ”omogna lungor”, vad det nu innebär, när han föddes, och därför fick han stanna några dagar på neonatal. Han var dubbelt så stor som de flesta bebisar på neo, och mamma berättade om hur hon inte hade några problem att få syn på honom just därför. Dessutom var han den enda ungen som personalen på neo kunde plocka upp och gosa med, så varje gång hon kom till avdelningen brukade hon hitta honom i famnen på nån lycklig syrra.

Allt det där har jag hört berättas många gånger förut, och min bror skojar ibland själv om hur det kanske var tur att han låg i kuvös så att han inte nådde de andra bebisarna; han kanske hade ätit upp dem som den jättebebis han var i sammanhanget. Tänk dig bebisen på nästan 5 kilo i kuvösen intill bebisen på 700 gram.

Men så härom dan så dök det upp en ny detalj i berättelsen. Mamma sa att hon hade tankarna så mycket på mig, och att hon av den anledningen inte upplevde samma nära kontakt direkt med min bror som hon gjort med mig, sitt första barn. Men så vid ett tillfälle, när hon kom till neoavdelningen och min bror låg i famnen på ännu en charmad syrra, så vände han sig åt mammas håll när han hörde hennes röst i rummet.

Mamma sa att det var då som bandet knöts åt ordentligt, det var då hon kände att han visste vem hon var.

Jag hade också ett sådant ögonblick med Adrian. Det var på återbesöket hos barnläkaren när Adrian var 2 dagar gammal. De skulle ta blodprov, det där man droppar på ett papper och skickar på analys du vet, men Adrian var spänd och då kom det inget blod.

Sköterskan försökte massera den stenhårt knutna handen, och det kom lite grann men inte tillräckligt. Jag lät honom amma i famnen för att se om det skulle hjälpa, men icke. Efter ett tag tänkte jag att ja, det här tar väl en stund till, så jag började nynna.

Byssan lull har jag sjungit otaliga gånger för Simon när jag nattat honom, jag gillar verkligen melodin. Jag är ingen sångerska, men lyckas träffa någorlunda rätt i den visan ändå.

Efter de första tonerna kände jag hur hela ungen slappnade av i famnen och blodet rann som det skulle.

”Ååå, jamen visst, mammas sång hjälpte,” sa sköterskan rört och min blick suddades av tårar. Då först kände jag hur det föll på plats. Adrian visste vem jag var; hans trygghet, precis som jag alltid varit.

Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Mammagåva

Mammagåva – nytt begrepp

Första gången jag hörde talas om begreppet mammagåva var när jag läste om det på en annan blogg, en av väldigt få andra gravid-/mammabloggar jag står ut med och till och med uppskattar, för övrigt, nån gång i mars. Eftersom bloggtjejen bäddat så pedagogiskt för att hennes kille skulle fatta galoppen utan att hon skulle behöva säga nåt, så slog mig tanken på att utsätta Björn för nåt liknande. Jag la ner den idén direkt av flera anledningar;

  1. det gick obra när jag försökte nåt sånt senast och
  2. jag kände inte att det var viktigt på det sättet. Jag menar, effekten kändes som att den skulle förtas om jag skulle börja ”be” om det. Jag tänkte att jag bara ville ha nåt om han kommit på det själv så jag glömde faktiskt bort hela grejen.

För nån vecka sedan kom han hem efter en runda på olika byggvaruhus, studsade ner i soffan bredvid mig där jag låg på rygg med Simon på bröstet, och räckte mig en liten svart ask.

”Varsågod älskling”, sa han.

”Tack?” sa jag, öppnade den och fick ett par hårda småsaker i ansiktet.

Ett par örhängen. Han hade hållt dem gömda sedan jul. Han hade kommit på idén att ge mig nåt fint för allt jag gick igenom redan innan han läste om mammagåva i pappalogiboken. Han hade till och med bollat idén med Anna.

image

Jag är så lycklig, och tacksam, att jag har honom. <3

 

Annat kul blogginlägg om mammagåva-taktik finns att läsa på Någons Farsa.

Å herregud jag har 5 minuter!!

Jag vet fortfarande inte vart tiden tar vägen. Ungen sover hela nätterna, med undantag av matande var 3e eller var 4e timme, han sover större delen av dagen enligt samma princip och när han är vaken så vill han vara nära och det är det mysigaste jag någonsin varit med om. På riktigt. Det är nåt speciellt med mysbebisar, de luktar så gott, men det är ju svårt att göra så mycket nytta när man bär en bebbe på armen.

Jag skulle burit honom i babybjörnen jag köpte på Blocket, men han är för liten för den än så länge. Vi borde haft en sjal, men… men ja, det har inte blivit av att skaffa en.

Jag har lärt mig att laga mat, äta, tvätta och mejla med en hand, men att skriva har visat sig svårare att få till. Grejen är att när han är trött och somnar så ligger det så nära till hands att lägga sig ner själv också — i förebyggande syfte, om inte annat.

Hittills idag har jag utnyttjat sovtiden med att komplettera babynestet jag sydde med en madrassbit, det är fortfarande skitfult men det funkar, det funkar tills jag har tid att sy ett ”riktigt” eller tills han växer ur det. That’s it. Övrig sovtid inträffade när vi promenerade till BVC och tillbaka.

Jag är helt slut. En timmes promenad har jag åstadkommit idag, och jag är redo att gå och sussa.

Och nu kom Björn hem med middan <3

 

Hur hinner folk med…

…att blogga med småbarn??

tidätare

Seriöst, vi är två, vi har varit hemma en dryg vecka nu, ändå räcker tiden inte till att ta upp datorn. Hur gör folk? Jag har ju massor att berätta hela tiden men vår son, som äter så enegiskt att han även tycks dra i sig mitt underhudsfett av bara farten, verkar även suga i sig tid. Ungefär som ett svart hål suger i sig ljus, lite. Tiden liksom dras mot honom, börjar rotera runt honom, och snurrar till sist in i honom för att knappt ens lämna några minnen efter sig.

Det är lite orättvist att jämföra honom med ett svart hål, vill jag ändå tillägga. ”Svart hål” låter väldigt negativt, men jag syftar förstås främst på gravitationen; jag, och allt som det ordet innebär — dvs hela min existens — roterar inte längre runt min egen axel utan runt honom. Jag kan nu förstå mammor som förlorar greppet om sin egen identitet och glömmer att det fortfarande finns liv utanför familjen, även om jag inte alls är överens med dem.

Det är viktigt att inte tappa bort sig själv, men helt lätt är det nog inte. Björn tog med vår pojke ut på en promenad själv i förrgår för att jag skulle hinna få klart den här evighetsteckningen jag hållit på med sedan urminnes tider; de hade varit borta 5 min när jag blev tvungen att gråta en skvätt och sedan ringa mamma för att förklara att jag hade problem. Jag tappade fokus helt och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det slet nåt alldeles hjärtskärande i själen över att vara separerade, det la sig som ett fysiskt tryck över bröstkorgen.

”Det är dina hormoner, Lisa. Det är så det ska vara. Han är ju inte ens en vecka gammal!” sa mamma med ett skratt. Jag tyckte inte alls det var kul men lugnade mig, och lyckades samla ihop sms-trackandet av Björn till ett kort förhör om förhållandet klädlager / väder / temperatur på barnet.

Vad händer sen, i bebisbubblan?

Apropå frågeställningen ”Var är mitt rosa moln?” — den här kvinnan (nedan) slapp det helt och hållet… Jag känner mig inte längre lika känslig för andra kvinnors skrivna berättelser, min hjärna hinner med att minnas att de inte pratar om mig och min framtid. Jag hinner filtrera det jag läser (jag läser ju så löjeväckande långsamt) så att jag inte behöver bli rädd att drabbas av samma sak som hon bara för att hon vågar berätta.

Mitt hjärta går nästan sönder för hennes skull. Vi matas med bilden av allt vi ska klara av, allt fluff och puff som våra liv måste bestå av, att många bara skäms när det inte blir så och sväljer sitt mörker i stället för att vädra ut det.

Inte hon. Hon är stark, och hon skriver starkt:

Jag är rädd för bebisbubblan

Jo, jag är rädd. Egentligen inte för förlossningen, BB-tiden eller stökeriet som blir innan man fått snurr på vardagen igen.

Nä, jag är rädd för tiden efter det. Tiden i hemmabubblan. När det har gått några veckor och man ”borde” vara lite stabilare i själ och hjärta, men kanske inte är det. Kanske har ett psyke i fritt fall och förtvivlan i tankarna. Som förra gången.

Här är min story från den tiden.

respekt

Respekt.