Fika med delar av släkten

Mamma kom över igår med moster Catrine, morbror Mats och kusin Cornelia på fika. Ingen av dem bor i Stockholm, utom mamma då, så det händer inte att jag träffar dem särskilt ofta.

Catrine är barnsköterska på BVC, och hon kunde svara på en del av de frågor som Susanne, Simons barnsköterska på BVC här, inte klarat av att ge matnyttiga svar på hittills, som till exempel:

— När Simon sprätter till i sömnen, med armar och ben rakt ut som om han blivit skrämd, så beror det på att nervkopplingarna på bebisar inte alltid får kontakt, det är som lite glapp i synapserna. Sprättandet i sömnen beror alltså inte på att han drömmer.

— Rörelsen där han sträcker ut armarna och (nästan) ser ut som att han vill kramas när man lägger honom på skötbordet kallas mororeflex. Jag trodde att den bara triggades när man sänker underlaget och babyn tror den faller, men Catrine sa att det krävs ytterst lite för att trigga den.

Men Susanne, vår barnsköterska, är bra på andra saker; hon kan väga och mäta bebisar, det får man ändå ge henne.

Catrine är, förutom babyproffs, även en skicklig sömmerska. Hon hade med sig denna underbara lekfilt till Simon.

handgjord babyfilt

Den är så vacker att jag blir tårögd. Bodyn kom med Mats och Cornelia 🙂

 

 

Morfar & Pia kom på besök

Det har varit en ganska strid ström av besökare här de senaste dagarna, men vi har begränsat oss till max ett besök om dagen för att hålla tempot nere.

Igår var min pappa och hans fru uppe och hälsade på, de skulle ha kommit långt tidigare men de bor i Skåne så för dem är det inte direkt bara att svänga förbi en eftermiddag på vägen hem.

Jag har längtat till pappas besök, han tycker det är så överväldigande kul — ”magiskt” för att använda hans eget återkommande uttryck — att bli morfar och dessutom träffar jag honom så sällan så det var verkligen skönt att de äntligen kom hit och träffade pojken.

stolta morföräldrar

Sen är min far den sorten som aldrig kommer tomhänt, och Pia lite av en shopoholic, och till det kommer att vår pojke är första barnbarnet, och att de har haft 2 veckor (minst) på sig att gå hemma och längta efter att få träffa honom. De hade med sig en brandbilslåda med kläder…

presentbord

… och, alltså, ett simpelt ”tack” känns inte alls tillräckligt i sammanhanget. Pojkens garderob är för sjutton säkrad för ett år framåt…!

Jag blir gråtfärdig av tacksamhet.