Att knyta an med andra barnet

Apropå någonting som jag inte kommer ihåg, och som inte heller är relevant, berättade min mamma härom dan om hur det var när min lillebror föddes.

Hon berättade att hans förlossning var mycket svårare än min; han var ett helt kilo tyngre och hon var efter 9 månaders oavbrutet illamående i långt mycket sämre skick. Precis som jag hade tankarna på Simon när jag var nyförlöst med Adrian, så tänkte hon mycket på mig.

Min bror hade ”omogna lungor”, vad det nu innebär, när han föddes, och därför fick han stanna några dagar på neonatal. Han var dubbelt så stor som de flesta bebisar på neo, och mamma berättade om hur hon inte hade några problem att få syn på honom just därför. Dessutom var han den enda ungen som personalen på neo kunde plocka upp och gosa med, så varje gång hon kom till avdelningen brukade hon hitta honom i famnen på nån lycklig syrra.

Allt det där har jag hört berättas många gånger förut, och min bror skojar ibland själv om hur det kanske var tur att han låg i kuvös så att han inte nådde de andra bebisarna; han kanske hade ätit upp dem som den jättebebis han var i sammanhanget. Tänk dig bebisen på nästan 5 kilo i kuvösen intill bebisen på 700 gram.

Men så härom dan så dök det upp en ny detalj i berättelsen. Mamma sa att hon hade tankarna så mycket på mig, och att hon av den anledningen inte upplevde samma nära kontakt direkt med min bror som hon gjort med mig, sitt första barn. Men så vid ett tillfälle, när hon kom till neoavdelningen och min bror låg i famnen på ännu en charmad syrra, så vände han sig åt mammas håll när han hörde hennes röst i rummet.

Mamma sa att det var då som bandet knöts åt ordentligt, det var då hon kände att han visste vem hon var.

Jag hade också ett sådant ögonblick med Adrian. Det var på återbesöket hos barnläkaren när Adrian var 2 dagar gammal. De skulle ta blodprov, det där man droppar på ett papper och skickar på analys du vet, men Adrian var spänd och då kom det inget blod.

Sköterskan försökte massera den stenhårt knutna handen, och det kom lite grann men inte tillräckligt. Jag lät honom amma i famnen för att se om det skulle hjälpa, men icke. Efter ett tag tänkte jag att ja, det här tar väl en stund till, så jag började nynna.

Byssan lull har jag sjungit otaliga gånger för Simon när jag nattat honom, jag gillar verkligen melodin. Jag är ingen sångerska, men lyckas träffa någorlunda rätt i den visan ändå.

Efter de första tonerna kände jag hur hela ungen slappnade av i famnen och blodet rann som det skulle.

”Ååå, jamen visst, mammas sång hjälpte,” sa sköterskan rört och min blick suddades av tårar. Då först kände jag hur det föll på plats. Adrian visste vem jag var; hans trygghet, precis som jag alltid varit.


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Det mysigaste som finns

Det gick jättebra i morse, Tvåan sov och Simon och jag tog oss igenom morgonen som vi brukar göra. När det var dags att gå och Simon var påklädd gick jag upp och hämtade Tvåan, stoppade honom direkt i åkpåsen och babyskyddet och så gick vi till bilen alla 3. Bebisen vaknade inte ens. Det enda som var bökigt var att bära babyskydd, väska (med extrakläder till föris) och Simon samtidigt den korta biten från bilen till grinden, typ 5 meter. Jag bar Simon eftersom jag alltid brukar göra det och eftersom jag inte litar på att han inte blir distraherad och börjar gå åt helt fel håll.

Nu är huset tyst och lugnt. Klockan är inte ens 10 än och jag har hela dagen framför mig, så jag ligger i soffan och gottar mig i min alldeles egna lilla bebisbubbla. Äntligen. Det finns ingen annan som behöver mig just precis nu, jag måste inte planera middag, tvätta, sy gardiner eller simonmössa riktigt än. Jag ligger i soffhörnet med min lilla på dagen 2 veckor gamla son på bröstet och datorn i knät. Hans huvud vilar i höjd med halsgropen och bebisdoften, du vet den där som brukar få det att rycka i äggstockarna på så många kvinnor, hänger runt huvudet på mig och det känns som att tiden står stilla. Det finns bara vi i hela världen.

Det enda som fattas i den idylliska bilden är en kopp te.

Och ett blöjbyte, märker jag nu.

Första veckan: känslomässigt vansinne

Idag kommer BVC på hembesök hos oss för att väga och mäta Tvåan. Idag har han funnits i våra liv i 7 dagar.

På 7 dagar har jag hunnit med att köra på som vanligt, upptäcka att det var IQ-befriat beteende, bli sjuk med feber och diarré, tangera mjölkstockning ungefär 14 gånger om dagen, bryta ihop över min egen otillräcklighet som mor och sambo, och fortfarande har jag svårt att fatta att jag är tvåbarnsmamma.

Simon har varit hemma från förskolan den här veckan. Anledningen till detta är att en av pedagogerna på förskolan tipsade om det. Hon berättade att de hade varit på föreläsning, jag kommer inte ihåg exakt titel men det var nån barnpsykolog eller nåt sånt med inriktning på barn 0-2 år, som hade sagt att för så små barn är föräldrarna världens centrum och små barn som får syskon behöver få landa i den nya familjen lika mycket som föräldrarna behöver göra det. Jag förklarar det illa men det framstod som så självklart när hon på förskolan berättade det. Simon måste såklart få möjlighet att hinna bli trygg med Tvåan här hemma innan han ska iväg på föris igen.

Han är verkligen jättefin med Tvåan, han vill krama, klappa, peta och hålla honom så fort han får chansen. För att vara Simon är han mycket försiktig men han saknar impulskontroll, finmotorik och förstånd för att vara pålitlig. Vi kramas mycket alla tillsammans, och vi tjatar ”försiiiktiiigt, Simon, klappa snällt, såhär” och han lyssnar, pekar på sin lillebror och säger ”där” på 18 olika sätt.

Senaste dagarna har jag haft feber och så ont i brösten att det glittrar fina små blå stjärnor i periferin när Tvåan ammar, och i och med det har jag inte kunnat lyfta Simon. Björn har tagit alla läggningar, alla blöjbyten, alla på- och avklädningar, alla allting. Min oförmåga har plågat mig nåt enormt, det är omtumlande nog med alla hormoner och fysiska omställningar och feber och bröstsmärtor, men när min äldste son står i köket och drar mig i byxbenen och tittar upp på mig med sina stora blå bambiögon och stäcker armarna mot mig och jag inte klarar av att lyfta upp honom så blir det för mycket. Det är så att jag kan höra mitt eget hjärta brista under skuldkänslorna för att jag inte klarar av att ta hand om mitt barn.

Jag vet att det inte är ett helt rationellt resonemang, men det är känslor; de är varken rationella eller resonliga.

Nu har som sagt en vecka förflutit och Simon förefaller mer och mer understimulerad. Vi känner att det nog vore bra för honom att få vara på föris lite grann, nästa vecka får han gå halvdagar så vi hämtar honom alldeles efter lunch. På så sätt får han leka av sig på morgonen, sova hemma och vara med oss resten av dagen.

Sammanfattningsvis kan man säga att det har varit en lite skakig start här på hemmaplan första veckan, därav bristen på uppdateringar på bloggen såklart men snart är vi på banan igen 🙂

Humpes nyföddpresent

Robert och Maria fick sin lilla dotter till slut. Arbetsnamnet var Humpe, vi vet inte vad hon ska heta än så jag kallar henne det tills vi får träffa henne. Jag är så nyfiken så jag håller på att förgås…! Det är inte länge sedan jag hade en nyfödd unge men jag är ändå redan sentimental och överintresserad av andras nykläckta humpar… trodde jag hade flera år kvar till dess, men hursomhelst: nyfött folk ska ju få present, så istället för att köpa så sydde jag. På så sätt riskerar vi inte att ge dem nåt de redan har.

Simon fick agera modell:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag använde överblivet tyg från en klänning jag sydde till mig själv för ett par år sedan, och sydde i strl 62 i hopp om att få träffa henne innan hon växer ur det, men med tanke på hur stor hon verkar vara och sådär så är det tveksamt om vi hinner. Jag får väl sy nytt och sälja detta på Tradera eller nåt i värsta fall.

SaveSave

Har verkligen alla nyfödda blå ögon?

på brygganDen enda gången vi såg solen under vår midsommarhelg var på vägen hem.

I sittgruppen bakom oss på båten hem satt en familj med ett litet barn som hade precis samma ljud för sig som Simon, så jag gissar att det inte var så stor åldersskillnad. Simon sov som vanligt, men den andra pojken (jag gissar på pojke eftersom han bar en stålmannendräkt) var vaken, frustrerad och gnällig; alltså hängde han en del över mammas axel. Detta råkade ge mig full utsikt och dra mig baklänges, ungen hade bruna ögon.
Jag har som sagt fått höra att ALLA nyfödda har blå ögon.
Alltså… alltså kan Simon inte längre klassas som nyfödd (!!) och kommer alltid ha blå ögon, eller så stämmer inte regeln.

har alla nyfödda blå ögon

Man kan ju inte låta det stanna där, så jag tog äntligen och gogglade saken. Allt om Vetenskap förklarar kort och enkelt:

Nästan alla barn med europeisk härkomst föds med klarblåa ögon. Färgen mörknar dock ganska fort då ögonen utsätts för ultraviolett ljus. Ett barns slutgiltiga ögonfärg bestäms av hur mycket melanin, samma pigment som ger färg åt huden och håret, som produceras i ögonen.

En liten mängd melanin betyder att ögonen fortsätter att vara blåa, en stor mängd melanin medför svarta eller­ mörkbruna ögon och mängder däremellan leder till gröna, gråa eller ljusbruna ögon.

Färgen brukar normalt sett ha stabiliserats inom sex månader.

Barn med afrikanskt eller asiatiskt ursprung har emellertid mer melanin redan från början och får därför mörka ögon redan när de föds, även om färgen vanligtvis mörknar ytterligare under det första halvåret.

 

Secret Life Of Babies

Alla pratar om den, dokumentären om the secret life of babies, eller Våra två första år som den heter på SVT play.

Se den. Det är väldigt intressant. Den ligger kvar på play ett par dagar till.

Hen och Inese

Henriette och Inese var här och hälsade på Simon (och mig) (och Björn) igår på fika. Jag hade bakat kladdkaka, för det är typ det enda fikabröd jag kan baka som inte tar en halv dag, och så satt vi ute och frös i solen innan jag tröttnade på kylan i vinden och tvingade alla att gå in.

babypresent från stammis

Henriette hade med sig en egenhändigt kostruerad blöjtårta med tillhörande klädpresent, och en present från en av mina favoritstammisar på jobbet (också kläder).

ännu mer presenter

Förunderligt att det finns stammis(ar) på jobbet som skickar med presenter till mig… 🙂 <3 Jag måste åka dit och hälsa på snart.

2 födelsedagar

Anna fyllde år i tisdags och höll kalas hos sig dagen efter bröllopet. Det var drop in från kl 16 så vi trodde inte vi skulle bli kvar längre än till typ 20 eftersom det blev så mycket dagen innan, men eftersom Simon är världsmästare på att sova utanför hemmet så blev det att jag fick väcka honom vid 23 för att amma innan vi skulle promenera hem. Då hade han sovit sen 16:30 ungefär, varav sista 2 timmarna i min famn medan vi kollade på film utifall att han skulle vakna och få akut hungerslag. Det var ett annat par där med en 7-månaders pojke som hade svårt att sova, så vi lånade ut Lolaloo till dem och de var helt sålda på den.

Björn fyllde år igår, så jag ville gå upp och baka en liten minitårta, dvs kladdkaka med hallon och grädde, och gratta honom på sängen.

Jag tog med Simon ner i köket och tyckte han kunde sova vidare på köksbordet medan jag bakade, men alltså det gick inte. Det tog 2 timmar att göra kladdkakan eftersom pojken skrek växelvis hysteriskt/förtvivlat och inte kunde sova.

födelsedagsröra

Hela förmiddagen blev stökig, så Björn tog på sig babybjörnen och dansade runt i huset och åt frukost ur en tallrik han ställt på kaminen tills ungen äntligen somnade, antagligen av utmattning.

björn babybjörn

Eftermiddagen tillbringades också i köket, där jag bakade riktig födelsedagstårta och Björn lagade middag, innan Danne & Marie med sina 3 ungar kom och hälsade på och bidrog även de till Simons garderob och Björns sockerjunkande (han fick en chokladask).

simons kläder

födelsedagstårta

Gluten- och laktosfri. Smakade som vilken tårta som helst; grymt gott 😉