Varför vi hör så dåligt

Jag pratade med en kompis för ett tag sen om det här med att höra så dåligt. Hon är sjukskriven för utmattningssyndrom, dvs hon gick in i väggen, och beter sig i mångt och mycket precis som jag – om än av andra anledningar.

Det hela handlar om trötthet, inte dålig hörsel i sig.

Tänk dig att du har ett rum fullt med prylar på golvet, organiserade i kategorier och högar – eller hur man nu vill organisera sina saker – och så går du in där och stänger dörren. Sen kör man in en massa tung (ofarlig) rök i rummet, tills den når dig upp till midjan. Du får en ficklampa att lysa ner i röken med. Där ficklampans ljus träffar skingras röken och du ser prylarna på golvet. När du flyttar ljuset från ett ställe till ett annat sluter sig röken över sakerna igen. Du ser bara det du lyser på. Det är situationen i mitt huvud.

Vad som händer är att man är för trött för att koncentrera sig, för trött för att orka bidra ens det minsta till en konversation om man inte måste. All energi man har går åt till att hålla igång det som är viktigast; i mitt fall Simon, i hennes fall pedalerna. Man har ingen energi att ta av till annat, man går på reserver ofta och blir väldigt oflexibel rent mentalt.

Det innebär i praktiken att när någon pratar men dig, så lyssnar du eller försöker i alla fall, men när denne någon blir tyst så nollställs hjärnan och därmed också samtalet. Det som sas innan bleknar bort i dimman och vad som än sägs härnäst blir en överraskning. Därför kan man höra så brutalt fel ibland, därför att man saknar referenser i sammanhanget. Man orkar inte hålla i en tråd, liksom, så allt som sägs är rimligt. Hjärnan orkar inte lyssna och göra en bedömning mellan olika alternativ om vad som är rimligast, utan den går mer på autopilot och kör på det som ligger absolut närmast till hands.

Resultatet blir ofta lustiga missförstånd, men det genererar också en hel del irritation. Jag blir irriterad på mig själv därför att jag tycker att jag är osmart, och på Björn för att jag inte tycker att han anstränger sig för att göra sig förstådd. Björn beter sig förstås normalt, som han alltid gjort, jag orkar bara inte anstränga mig för att möta honom halvvägs som jag brukar. Att försöka bringa reda i det min hjärna säger att han precis sagt kräver energi av mig som jag inte har, därför upprepar jag bara vad jag hörde så att han kan ordna upp det själv.

”Ja, så är det. Precis så är det för mig också”, sa min utbrända kompis upprört när jag berättade hur det går till hemma hos oss. I oförmåga att vidare understryka sitt medhåll fick hon syn på en skylt vid sidan av gångvägen och utbrast, som en förvirrat naturlig fortsättning på samma spår: ”Och vad står det på den här skylten (hon lyckades få ”skylten” att låta som den bittraste av förolämpningar)? Va? Antikrist?”

Skylten i fråga visade små tecknade promenerande barn under texten Knatteknallet. Vår förvirring begränsar sig med andra ord inte bara till hörseln.

Vin och amning, del II

campaux vin

Ja, jag har tagit ställning till vin och amning för min egen del, vilket går att läsa om här, men så lyssnade jag på en podd idag där en aspekt av det hela dök upp som jag faktiskt inte tänkt på.

Om man dricker vin så luktar man vin, det räcker med en munfull för att åstadkomma det så det krävs verkligen inga mängder – egentligen behöver man väl inte ens svälja. Om man dricker en klunk vin på kvällen när barnen är med, och så gosar man i soffan, kanske läser en saga eller vad man nu har för sig, pussar massa på barnen och luktar alkohol, då kommer barnen att koppla ihop mys, kärlek, och alkohol som nånting som hör ihop.

När jag hörde det så tänkte jag att ja, jo, det är förstås logiskt. Usch vad hemskt. JAG ÄR EN HEMSK MÄNNISKA. Men sen när jag tagit mig samman från min lilla svacka där så tycker jag ändå att jag kan dricka lite vin. Vi snackar fortfarande inga mängder. Jag kanske bara skulle sluta göra det i samband med pussar och mys. Spara mitt lilla vin till efter att Simon somnat. För nånstans så känns det som att skulle vi stryka vin ur våra liv så skulle det vara för att det är vad vi tror att alla andra tycker man ska göra, och inte för att vi tycker det själva.

Så. Med det sagt så önskas trevlig helg, nu ska vi kolla på Idol och låtsas veta vad vi pratar om när vi kritiserar folks scenspråk. Tjo.

 

Hästar lever inte lika länge som människor

Brunte, min gamla mjukishäst, min osviklige vapendragare och min barndoms absolut bästa vän i vått och torrt, har nu lämnat mig för gott. Efter att ha tillbringat de senaste 5 åren i en kartong, och dessförinnan ha tillbringat 9 år i en annan kartong i pappas garage, och innan DET legat i ett källarförråd osv osv et j’en passe, har han nu dykt upp som gubben (hästen) i lådan ur en flyttkartong och meddelat att han inte längre känner att han har någonting att erbjuda samt bett om att släppas fri.

Min gamla mjukishäst
Brunte.

Det kom lite som en chock, trots allt. Jag vet inte, jag hade väl tänkt att han alltid skulle finnas där, i sin låda nånstans, tillgänglig om jag skulle behöva honom. Eller om Simon skulle behöva honom.

Brunte stod min farmor väldigt nära, eftersom han var överallt där jag var, och på sätt och vis blev han en länk till henne när hon försvann. Han sa att han saknar henne lika mycket som jag gör, och att han längtar efter att få träffa henne igen.

Vi kramades och fällde några tårar båda två, men jag förstod ju också att alla vackra sagor har ett slut. ”Du vet ju att hästar inte lever lika länge som människor”, sa han. ”Jag är 27 år gammal, jag är trött.”

”Jag ser det”, sa jag och tänkte på Simons entusiastiska sätt att stifta nya bekantskaper. Brunte skulle nog inte klara det.

”Krama farmor från mig.”

Jag saknar honom redan, det är svårt att släppa taget om dem som betytt så mycket.

EC. JÄTTEtidig potträning.

ECVarför har vi inte redan börjat med detta, tänker jag när jag liksom snubblar över en artikel i en föräldratidning. EC. Elimination Communication.

Jag googlar saken och hamnar på DiaperFreeBaby. ”Det där ser ut som den där länken jag skickade till dig”, säger Björn som sitter bredvid mig i soffan.

”Va? Var det länge sen?”

”Ja, ganska.”

”Då var det när jag fortfarande var för trött för att orka läsa, säkert.”

Grejen är den att det kommer ganska många olika länkar från Björn, om allt från artiklar han tror kan intressera mig till sådant som vi pratade om alldeles nyss. Det är jättebra. Han är jättebra. Och jag är jättedålig på att läsa dem.

Det är som med sms. Jag läser dem oftast vid tillfällen då jag inte har möjlighet att svara på dem, så jag tänker att jag ska svara så fort jag kommer fram/hem/under tak osv, men vid det laget har jag oftast glömt bort alltihop. Jättedrygt beteende, för övrigt.

Nu har jag i alla fall börjat läsa igenom hela sidan och känner mig taggad som attan, jag tänker att Ja, det här gör vi. Hit me!

Men… jag ska nog läsa lite till först. Jag är lite osäker på hur jag ska ordna med en så kladdfri (kan aldrig bli kladdfri) situation som möjligt, så att JAG inte ska tröttna. Jag måste tränas i detta i lika stor utsträckning som Simon, om inte mer.

För den som inte orkar kolla mina länkar så handlar alltså EC om att lära sig känna igen sitt barns signaler när hen vill kissa eller bajsa. Lite som en pokerspelare som lär sig läsa sin motståndare. Man kan börja redan på BB; man gör ett betingningsljud (efter eget val)  när bebben lättar sig. Bebishjärnan kopplar ihop ljud med behov och kommer så småningom göra ljudet själv när det är dags (jag hoppar över en massa men det är typ vad det går ut på). Det är så man gör i många länder i Asien och Afrika, bland annat. Resultatet blir ska bli att potträning och blöjavvänjning ska gå lite av sig självt, falla sig naturligt, eller nåt ditåt.

Kanon. Jag tänker att det antagligen är lindrigare att börja nu än när ungen är 2. Det är värt ett helhjärtat försök i alla fall.

Att barn som babypottas ofta blir blöjfria tidigt (6-20 månaders ålder) är en vinst för miljön och familjens ekonomi.

Läs mer om att komma igång på Blöjfribebis.se

SaveSave

Bilspegel = geni

bilspegel

När vi var på väg hem från öppna förskolan idag passade jag på att montera bilspegeln som legat och gjort ingen nytta sen vi fick hem den (klicka på bilden för länk*).

Asbra. Det syns dåligt på min bild, men faktum är att man har full koll på ungen. Jag visste precis när Simon somnade, jag har saknat en bilspegel så länge och var nu så fascinerad att jag först hade lite svårt att koncentrera mig på vägen. Som resultat av detta visste jag, när vi kom hem, att han sovit tillräckligt länge för att sova djupt, så han fick sitta kvar i babyskyddet i solen på baksidan och sova klart.

Simon sover i babyskyddet

Jag har fortfarande inte vant mig och har riktigt svårt att slappna av när jag inte har honom inom synhåll hela tiden eller vet att han är trygg. Han var väl trygg nog som det var, med babymonitor och allt, men… TÄNK OM NÅN KOMMER OCH TAR HONOM!!! Jag fick inte speciellt mycket gjort alltså, stod mest och sorterade foton på insidan av dörren och spionerade på honom i fönstret som en riktig husvagnskliché**. Helikoptermorsa passar också. Men han sov å andra sidan i 1,5 timme därute så det var värt det.


*ej sponsrat inlägg

**Jag älskar husvagnar, vi campade mycket med husvagn när jag var liten. Därför VET jag att klichén med familjer där alla klär sig i likadana träningsoveraller, där man kryper ihop inne i husvagnen och spionerar på alla andra, eller där man beter sig precis som tokarna på Böda, faktiskt existerar. Och de är inte speciellt få heller.


Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Hur mycket hinner man på en dag?

Du vet när man har såna där dagar när man går till sängs på kvällen och förundras över att allt man har gjort den dagen fick plats på en och samma dag. Du vet när det känns som att sist man låg i sin säng var typ förra veckan. Jag hade en sån för 2 år sedan. Då steg jag ur sängen i en förort till Paris kl 05, trasslade mig igenom hela stan via lokaltrafiken upp till Porten som Ryanairs flygbussar går ifrån, hann med bussen, flög till Stockholm Skavsta, åkte flygbuss till Centralen, åkte pendel direkt till jobbet, jobbade kvällspasset till kl 23, och kom hem kl 23:40 enligt beräkning. Det var en sån där kväll när jag tänkte att ja, det ryms mycket tid på en dag ändå.

Jag upplever att jag har en sån dag idag med. Klockan är 13:43, och idag har jag och Simon varit på Strong Mama på Sats för första gången. Nu sover han, och jag väntar på att han ska vakna så att vi kan åka och möta upp en polare som jag har för avsikt att knalla i affärer med, eller fika.

Jag förundras lite över hur mina referensramar har förändrats så brutalt. Jag har fått nånting gjort, nåt riktigt, idag och alltså är jag nöjd. Allt annat som händer idag är en effektivbonus.

Hursomhelst, träningen gick galant, Simon satt kvar i sitt babyskydd i kanske 40 min och stirrade på alla tjejer i färgglada träningskläder och gympade förbi honom. Sen tröttnade han, antagligen för att det blev för varmt, och så var han med mig på ett par stationer och sen var det klart.

Han var helt slut när vi gick därifrån. Skulle kunna tro att det var han som slitit på mattorna. Några andra ungar där var större och kunde förflytta sig, och det var ett skådespel att titta på alla bebbar som hasade runt på golvet när ingen höll i dem. En flicka kröp runt och plockade upp andras leksaker, så hon fick till slut följa med mamma på stationerna istället. Då plockade hon med mattorna, rullade hantlar, sög på gummiband och viftade med sina strumpor. Jag brukar tycka sån här träning är fenomenalt tråkig, men ungar är ju bättre än TV, det har jag alltid tyckt 🙂

Och apropå effektivitet; nu har jag hunnit blogga också. Kanske hinner jag även byta byxor till nåt som Simon inte har spytt på.

Vin och amning

skåpvinFolk tittar på mig som om jag vore höggravid och just svept 4 tequilashots på raken när jag säger att jag gärna också tar lite vin till middan om vi är borta.

Kan man dricka vin när man ammar? Jag gör det. Inga mängder, totalt ett halvt glas under middan och kvällen, ibland lite mer men jag kommer aldrig upp i ett helt glas. Jag vill inte det, eftersom det avråds och inte ses med blida blickar av folk i största allmänhet, men också för att min toleransnivå sjunkit rejält genom 100% avhållsamhet under hela graviditeten.

Jag dricker vin därför att jag gillar älskar det. Kunde jag få samma, alltså EXAKT samma smak utan alkohol så skulle jag välja det alla gånger… Ja, ok, kanske inte när jag var yngre, men jag är inte yngre längre 😉

Så vad är det då som gäller? Kan man dricka vin trots att man ammar?

Enligt livsmedelsverket så ja, det kan man… men: Alkohol har inga positiva effekter för amningen. Enligt nuvarande forskning innebär det dock inga medicinska risker för barnet om du dricker måttliga mängder alkohol när du ammar, det vill säga 1-2 glas vin eller motsvarande 1-2 gånger i veckan. Den mängd alkohol som barnet kan få i sig med bröstmjölken är mycket liten.

Här har vi en artikel i tidningen Vi Föräldrar på samma tema: Bröstmjölken har samma alkoholhalt som blodet. Har man 0,5 promille alkohol i blodet, så har man 0,5 promille i bröstmjölken också. Det blir alltså mycket små mängder alkohol barnet får i sig, även om det helammas.

Självklart avråds det att hantera små barn när man är onykter. Men vad man kanske skulle fråga sig själv är väl om man blir onykter på ett halvt glas vin till maten?

Jag är kluven till hela grejen. Jag menar, jag vet ju att det inte finns någon anledning för andra att kommentera mitt blygsamma alkoholintag men det vet inte de som kommenterar. Hade jag haft problem eller bara varit oansvarigt oinsatt så är det å andra sidan bra att folk lägger sig i. Det skulle vara skönt att slippa förklara sig inför alla, om det så är fransoserna, ingift familj eller totala främlingar, men jag är inte säker på att samhället skulle bli bättre för det. Så jag undviker vintillfällen där det är ont om utrymme för förklaringar, helt enkelt.

Hönsmamma… eller?

Det har varit varmt idag, 16 grader i skuggan och första dagen i år jag kunnat promenera i t-tröja, trots starka vindar.

Björn krattar gräset i kvällssolen med Simon i sele på magen. Det är mycket gräs, och Björn jobbar sig varm. Jag får syn på dem från köket och ser till min förfäran att Simon endast är iförd blöja och body. Jag river åt mig en mössa från köksbordet, rusar ut och trär på den på pojkens varma huvud.

”Han blir inte varm som du, han rör inte på sig”, säger jag förebrående.

”Men jag värmer honom mot mig”, svarar Björn oskyldigt. Irriterad går jag in och hämtar ett par strumpor, och när jag ska trä på dem på Simons kalla fötter blänger jag argt på Björn.

”Vad är det?” frågar han.

”Det är inte varmt”, svarar jag sammanbitet.

Jag känner mig inte som en hönsmamma, men det känns som att jag framstår som en. Simon är bara 7 veckor gammal, för mig är han ömtålig och ungefär så långt ifrån självgående som det är möjligt att vara utan att vara kopplad till ett gäng maskiner.

Jag har svårt att släppa på kontrollen, det har jag. Jättesvårt. En del av mig tror att ingen annan, alltså ingen annan, kan se efter honom ordentligt. Jag vet att det inte alls stämmer, jag vet det, men… jag känner det inte. När Simon gråter någon annanstans än i mina armar kryper det i hela kroppen på mig. Jag hatar det. Det känns som att jag inte är mentalt rustad att klara av det. Det är klart att det är lättare om det är hos Björn han gråter än om det är i famnen på nån annan, men lätt är det inte.

Samtidigt uppskattar jag de här stunderna på kvällen när Björn tar honom och jag får lite eget space och egen tid.