En natt med en förkyld 1,5-åring

Adrian är som sagt sjuk. Alltså, det hostas och snoras, febern kör en stadig 39° och humöret är förstås därefter – dvs superbra, så länge han har 200% koncentrerad fokus från en förälder.

Det är bara att vänta ut, och det är ok. Vad som INTE är ok är att han inte kan andas genom näsan när han ligger ner. Det betyder att han andas genom munnen, och då är nappen i vägen, så han kastar den, och sen upptäcker han att han är utan napp, och då börjar han leta. Om han inte hittar den så vaknar han, så man sover på aga om nätterna. Mer än vanligt, alltså.

Reflexen från förr – att ignorera störande saker när man försöker sova, och liksom vänta ut dem – har vår 1,5-åring effektivt hjärntvättat upp till blixtsnabba händer som nästan på egen hand klarar av att leta upp en tappad napp i beckmörker OCH hitta stället den hör hemma* på, i en enda rörelse.

Det är för övrigt en typisk sån där vässad förmåga man drillats till, och som kommer glömmas bort så fort den inte längre behövs. En vacker dag kommer jag kanske se tillbaka på den här tiden, då jag nattetid kunde aktiveras på en millisekund, och bli sentimental över mina förlorade förmågor.

Eller inte.

1,5-åring

Adrians natt

Varannan timme, minst, så händer nåt:

Nappen har rymt, liksom de flesta av dess likar. Gör nåt åt denna KRÄNKNING till uppfinning! MAMMA!!

Två varv måste snurras så att täcket blir trångt, så att jag kan känna mig låst och låta som om jag överväger ett utbrott. Då kan hon klappa mig på ryggen non stop och det gungar nästan som i barnvagnen. Love it!

Måste resa mig och trampa runt lite, kolla läget så att alla är med. Kolla, no hands! Akta så jag inte snubblar för då kanske jag vaknar!

Mitt täcke har anfallit mig. ATTACK!!

Jag har legat stilla i över 30 min. Gympa gympa gyyyympaaaa.

Vaddå dröm? Snack. Jag är Universums centrum runt vilket verkligheten väver sitt tvivelaktiga nät.

Har mamma somnat? Va!? ÖRFIL! Fortfarande seg, huh? ÖRFIL MED KNUTEN NÄVE!

Allsång är bäst på natten. Helst till tonerna ”hur jag undrar var du är” (Blinka Lilla Stjärna). Ingen tycks förstå detta, så jag höjer volymen; höjd volym är en välkänt bärande pedagogik i alla lägen, särskilt vid språkförbistring.

Jag sitter på hela Universums samlade visdom. HÖR NI INTE DET?!

Min natt

När jag faktiskt sover, så drömmer jag att jag inte sover och att jag blir väckt hela tiden. Natten känns ändlös mellan varven, men framåt 04 blir det lugnt.

Jag är så trött, och på gränsen till att bli arg ända in i bröstkorgen, du vet, när jag blir väckt en sista gång:

Det hjärtliga, genuina, underbara babyskrattet bubblar upp långt inifrån täcken, nappar, drömmar och fippel och sprider sig som sockerdricka genom min tunga kropp och drar mig i mungiporna. Det är som balsam för själen. Allt är förlåtet. Nästa natt gör vi om det här älskling

Jag hör mina egna tankar, och känner mig inte helt nöjd med att konstatera hur lättmanipulerad jag är. Men jösses… har jag ingen självrespekt? tänker jag innan jag somnar – 15 min innan väckarklockan ringer.

 


*vägen till perfektion är lång och krokig; många gånger har det hänt att ungen till slut vaknat helt förbannad eftersom jag envisats med att försöka trycka in en självlysande napp i hans öra. Eller näsa. Nacken frekventeras ofta också av sagda nappar.

Ny babypryl på is eftersom alla är sjuka

Ny babypryl

Den senaste i raden av babyprylar som vi testar: Babydeepsleep. Det är som tyngdtäcken, fast för småbarn. Finns som sovpåse och sovdräkt, och förhoppningsvis kommer Adrian att älska den.

babypryl

Än så länge älskar han den på samma sätt som man älskar att ha en jättetung dunjacka på sig inomhus… men det kanske kommer. Han har trots allt hosta och låter lite ansträngd i den; då brukar man inte vilja ha tyngd på bröstet när man ska sova.

Så… mot bakgrund av förkylning och influensatider så har vi lugnat oss en aning i infasandet av den nya sovdräkten som vi på sikt hoppas ska hjälpa Adrian att sova mindre oroligt. Jag återkommer om nån månad eller så när vi törs komma med nån form av utvärdering.

Ta i trä

Om du undrar ifall jag blev sjuk eller inte, efter gårdagens ”jag har minsann vaccinerat mig”, så är svaret på den frågan… ja. Såklart att jag blev. Gick hem nästan 2 timmar tidigare från skolan efter att ha deklarerat högt och tydligt att ”jag mår skitdåligt, faktiskt” samt hostat osympatiskt runt folk hela dagen. Jag kom liksom till den där punkten när det är svårt att försvara att man så uppenbart går runt och smittar folk, när man dessutom inte ens orkar vara kvar.

Så… ja, nu är det synd om mig med. Och Simon. Och Björn. Och Adrian – som jag släpade till föris imorse trots sina 37.8° (jag kände att det räcker med att vabba för ETT barn när jag själv är så risig). Men än har de inte ringt, och enligt sjukvården är det inte feber förrän det är över 38. Om man inte är man, då förstås.