Läggningsrutin(er) och orättvisor

Läggningsrutin

Vi lägger barnen varannan kväll, jag och Björn. Alltså varannan kväll lägger jag Adrian, och varannan kväll Simon.

Vår – eller ska jag säga deras? – läggningsrutin börjar kl 19 med välling till Adrian och Simon får varm/kall mjölk med frysta lingon om han vill. Det är ett mysterium för mig varför man väljer att ha frysta råa lingonbär i sin kvällsdryck, men det är å andra sidan inte jag som ska dricka den.

Sedan följer badrumscircusen med tandborstning, fuktkrämsbrottning, olovlig vattenlek, förtvivlat hysteriska sammanbrott över att blallan (blöjan) liksom kränkningarnas moder (pyjamasen) ska på, alternativt lajvande om en snigel som inte har några ben, en bäbiskatt och/eller pirater.

”Mamma! Suta nu då! Ja behöväj ingen futtkäm, ja ä en PI JAT!!” hojtar den ene medan den andre redan vrålat sig hes och nu avgrundsväser på utandningen.

Sedan delar sig spåret.

Simon

Jag lirkar/lurar/lockar/bär/jagar Simon in i hans rum, plockar fram hans napp och lägger mig på sängen och väntar på att få en bok. Det händer att han inte kommer, och då väljer jag en själv. Det händer att han inte kommer då heller, varpå jag undrar om han inte vill ha nån saga och lite längre fram i den diskussionen brukar han gräva ner sig bredvid mig och lyssna. Efter sagan vill han dricka vatten, och sen sätter jag på CD-spelaren med sago-skivan, kramar godnatt och stänger dörren.

Förr brukade han gå upp igen, komma ut ur sitt rum och hojta ”Argh!” och svänga piratigt med armen, och skratta när vi bar tillbaka honom, men det verkar ha gått över nu. Trots det sitter vi kvar en stund i soffan utanför och vaktar, medan han ligger där inne i sin säng och sjunger, pratar och spelar speldosa.

Adrian

Giv mig styrka.

Adrian har taggat på sagostunden halva kvällen. Han är så peppad att han rusar ut ur badrummet raka vägen till sitt rum och hämtar en bok som han möter mig med halvvägs tillbaka. Tillsammans går vi till sängen, jag hämtar en napp och eventuellt pyjamasen och måste hela tiden påminna om vilka uppenbara samma-som-igår-saker som vi måste göra innan vi kan läsa sagan. Han är helt med, och när det är dags att lägga sig bredvid mig är han så uppspelt och lycklig att han skrattar entusiastiskt när jag lyfter upp boken.

Han brukar få en 10-15 minuter oftast, sen sjunger jag lite och sen är det godnatt.

Adrian protesterar. Jag berättar saker som att alla ska sova, Simon också, osv. Jag lägger ner honom i hans säng. Han börjar grina ilsket. Jag lägger över täcket, pussar godnatt. Han sparkar av sig täcket och skriker medan jag går ut och stänger dörren.

Fram till hit ungefär låter det likadant oavsett vem av oss som lägger honom. Men i mitt fall så klättrar han ur sängen och kommer ut ur sitt rum redan innan jag hunnit sätta mig i soffan. Jag fångar honom, upprepar nedläggningen i sängen, varpå han upprepar sitt gubben i lådan-nummer igen. Och igen, och igen, och igen.

Och igen.

Då kan Björn gå in, om han är klar med Simon alltså, och bara lugnt ta Adrians ansikte mellan sina händer, titta honom stadigt i ögonen och säga att du ska sova nu.

Adrian protesterar ändå trött, men lägger sig ner och kommer inte upp igen.

Wtf?

När Björn kör läggningen med Adrian bråkas det en 5 min sen somnar ungen UTAN att Björn behöver ligga bredvid och spela slowmotion basket med hans huvud för att förhindra att han reser sig upp, eller stå som en målvakt på andra sidan dörren och vara beredd på att ta emot när handtaget sakta vrids nedåt.

läggningsrutinNär som helst nu… När som helst.

Jag har uppenbarligen ingen auktoritet. Jag har inte heller hjärta att vara hård det sista jag gör på kvällen, men även när jag är det så har det noll effekt – antagligen för att jag inte är konsekvent.

Men det finns hopp!

Härom kvällen bad jag Björn demonstrera sin teknik på mig. Låtsas att jag är Adrian, sa jag. Det gjorde han, och sen gick jag in till vår lilla lådgubbe igen, kopierade Björn och talade om vad som skulle hända nu. Adrian accepterade (!! OMFG !!), på sitt sätt. Dvs han fortsatte att protestera, men övertygelsen hade liksom runnit av honom och 10 min senare var det knäpptyst.

(paus för stående ovationer)

(ridå)

Nattning, sömnbrist och NU FÅR DET FAN VARA NOG SNART

Det här med nattning är ett kapitel för sig, alltså.

I vanliga fall

Simon ska bara – utöver tandborstning och diverse rengöring – höra minst 3 olika sagor, låtsassova lite på golvet och sen hålla fast sin mor i jobbigast möjliga ställning när han väl ligger under täcket och har samlat hela sin flock av gosedjur omkring sig (och sett till att alla har täcke förstås). Det är inte komplicerat. Det är ingen strid, i alla fall inte så länge man följer invand rutin.

Adrian ska, förutom sagda rengöring, sjungas för. På pilatesbollen. I minst 15 minuter.

Det brukar inte heller vara någon större strid… alltså med undantag av hans sedvanliga korkskruvande då. Det brukar ta en 20 min ungefär.

Simon sover vanligtvis hela natten. Han vaknar till och ropar ibland, gråter lite kort i sömnen, sjunger lite och sådär men det är sällan nåt som kräver nån form av deltagande från vår sida. Ibland när vi ändå måste gå upp så räcker det med att sätta på hans musik och/eller stryka honom över håret och humma lite.

Adrians nätter är… de känns. Han korkskruvssnurrar, tappar nappen i turbulensen, bökar, letar, gnyr, gnäller, sätter sig upp i sömnen och faller handlöst framstupa (med lite oflyt slår han pannan rakt i spjälorna). Det är ganska livat.

Men så i förrgår…

Natten till igår var en av de kortaste hittills. Bara nattningen liksom, den som brukar gå så lätt, såg ut EXAKT såhär:

Sen sov han i 2 timmar, vilket visade sig bli de lugnaste timmarna på hela jävla nattjäveln. Jag är inte ens säker på att 20:15-22:15 räknas som natt.

Efter det var det som att han inte kunde sova om vi också gjorde det. Kl 06, efter en natt med möjligen 2,5 timmars sömn totalt, vaknade Simon och började gråta. Jag gick upp, insåg att han vägrade vara ensam, drog fram madrassen bredvid hans säng medan jag tänkte att ”ja, det här har aldrig nånsin funkat förut, MEN MAN VET ALDRIG” och la pojken bredvid mig.

Kl 07, efter oräkneliga försök att sova trots ansiktspill, var jag bittertrött och ganska less på att vara förälder i största allmänhet. Vi gick upp, 30 min före väckarklockan, och resten av min dag såg ut typ såhär för mig:

Som tur är hade jag inga lektioner igår men dessvärre tokmycket att göra ändå. Jag gjorde det mesta i huvet eftersom kroppen la ner samarbetet vid 13.

Konferens

Jag hade tänkt att det inte skulle vara så farligt för Björn, för han har varit 4 dagar (3 nätter) i Engelberg (Schweiz) med jobbet på ”konferens”.

Såhär ser det ut när min sambo är på konferens.

Jag tänker att hans yrkesval som lösningsarkitekt (datagrej) måste vara det enda rätta här i livet.

Hursomhelst så visade det sig att han sovit jättedåligt, trots att de uppenbarligen arbetat stenhårt från morgon till kväll där i bergen. Antagligen för att han inte hade en liten terrorist bredvid sig, så hela hans dag igår såg ut EXAKT såhär:

Nu får det vara nog snart

Adrians nätter har varit störda jättelänge nu. Ena dagen är vi rörande överens om att det är dags att flytta till eget rum, nästa dag orkar vi inte ens tänka tanken på att lägga till förflyttningen som det skulle innebära för oss, ovanpå allt ståhej som redan är.

Men så tittar man på detta (appen WonderWeeks), och tänker att närsomhelst nu. Närsomhelst kommer han ut ur sin asjobbiga period (vilket han redan borde ha gjort) och vi får vila ett tag innan nästa omgång.

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Att få en bebis att sova

Björn har kommit hem efter sin Krakow-resa. Han skulle ha kommit i torsdags kväll men missade anslutningsflyget i Berlin, så det blev ett efterlängtat återförenande här hemma igår förmiddag istället.

Det har varit tungt utan honom. Mycket som sagt på grund av kontrasten 100% närvaro mot 100% frånvaro, men också på grund av att det inte är förrän man blir ensam som man inser hur mycket man har avlastats.

Jag fick honom att sova som vanligt på dagarna, även om det också var lite stökigt mellan varven men min nya bästis Lolaloo bed rocker hjälpte till så det gick ändå.

lolaloo hemma

Simon har varit grinig på kvällarna, mer än vanligt och på ett nytt sätt. I onsdags kom mamma över, vi lagade mat och hon snusade på Simon så mycket det gick. Framåt kl 20 började han skrika, och jag fattade inte vad som var problemet; han var ju nybytt och nymatad och ändå gick benen i ett kör och rösten var uppe och balanserade på okontrollerbar falsett.

”Han har ju ont i magen”, sa mamma sakligt medan hon höll honom mot axeln och klappade honom rytmiskt på ryggen. ”Lilla gubben…”. Mitt hjärta var på väg att gå sönder. ”Det här är magkörare, precis såhär höll din lillebror också på”, fortsatte hon. ”Det är inte så mycket man kan göra mer än såhär, det går bara att vänta ut det.”

Jag blev tvungen att ta över efter ett tag, jag stod inte ut med att ha honom skrikande som om han höll på att bli mördad i någon annan famn än min. Jag berättade att han verkade ha vänt på dygnet och varit krånglig ett tag och mamma tyckte att vi skulle börja bli tydligare i våra kvälls- och nattningsrutiner för att få honom att sova längre än bara 2 timmar i sträck.

Sagt och gjort, hon hjälpte mig att hålla honom vaken fram till 21:30 — och det var inte helt lätt — då hon åkte hem och jag gick och la mig med honom; blöja, pyjamas, amning, sova.

OMFG jag har fått sova 4+1,5+2 timmar i natt! Halleluja!!

Det var början på ett blogginlägg som aldrig fick nån fortsättning. Mamma kom över även i torsdags kväll, då exakt samma sak hände. Amma, fäkta, sprätta, gallskrika i vågor, utmattas, hållas vaken. Mamma gick vid 21:30 igen, jag gick och la oss, och ungen sov 6 timmar…! Jag sov kanske 5 timmar, men ändå. Sen var det läge att kliva upp, tyckte han, så då var det till slut bara att foga sig.

kl 05.47

Ja, sånt här roar jag mig med när jag inte får sova.

Igår kom Björn hem och jag sålde in hela konceptet kvällskaos med nattro som konsekvens till honom. Vi kom överens om att testa att hålla Simon vaken mellan 19 och 22, ge honom mat då och se till att han äter ordentligt innan han somnar.

Sagt och gjort, och barnet sov 7 timmar och 25 minuter — visserligen med lite trasslande efter dyga 5 timmar men han vaknade aldrig helt, så det räknas!