Etikett: namngivning

Eltons namngivning och barnkalas/-kaos

Feberattack!

Simons tremänning* Eltons namngivningsparty gick av stapeln i lördags, och dagen innan ringdes Adrian hem från föris pga feber. Vi är bombsäkra på att den kom sig av 18-månadersvaccinet han fick förra onsdagen, men han var ju inte mindre dålig för det. Alltså var varken Björn eller Adrian med, eftersom Adrian hade drygt 40° feber hela det dygnet.

Hursomhelst. Jag och Simon packade in oss i bilen tillsammans med Eltons nya/Simons gamla säng och körde till Kungsholmen.

Namngivning/Barnkalas

Tillställningen hölls i föreningens övernattningslokal, vilket var jättebra eftersom sovrummet låg lite avskilt uppför en kort trappa och man där hade preppat med jättemycket leksaker.

När vi kom dit satt Elton, som det hela ändå handlade om, med hörselkåpor tillsammans med sin morfar i Stockholms minsta bollhav.

Där var många ungar, åldrarna varierade mellan 8 månader och uppskattningsvis 7 år, och Eltons femåriga storasyster drev dem alla. Hennes skarpa, lätt överexalterade ljusa stämma skrek/ropade/befallde allt från hur de andra skulle röra sig till vilka lekar som skulle lekas och när, och de andra barnen skrek också. Sådär som barn gör. Liksom vuxna som försöker kommunicera på krogen.

Simon brydde sig inte så mycket till en början, höll sig på sin kant och botaniserade bland alla prylar.

Leken pågick non stop, och vuxna turades om att passa för öronen höll på att trilla av – på mig, alltså. Elton hade uppenbarligen varit med förr.

barnkalas

Middag och tal

Barnen fick varmkorv, och så hade nån duktig inblandad gjort en jättegod gryta som de serverade vid borden eftersom det skulle bli så rörigt om alla gick och tog själva.

Jag hann sleva i mig några skedar, sen fick jag sitta på toalettgolvet i 10 minuter och hålla i Simon för att han skulle bajsa i lugn och ro. Efter det gick Simon tillbaka till lekrummet själv, och jag hann skotta i mig resten av min mat innan bråk utbröt ”mellan två pojkar”, som min bordsgranne uttryckte det, och fortsatte: ”du hade en pojke va?”.

När jag kom upp för trappan, med sista tuggan fortfarande i munnen, grät Simon argt och pekade på den äldste och möjligen 7årige pojken, som redan hade gått vidare med sitt liv, och berättade oförståeligt vad som hade hänt. Jag hann inte trösta, eftersom bollkrig utbröt. Alla barn hoppade upp i soffan och började skrika (mer) och kasta bollar – mest på 7åringen, men även på varandra. Eltons storasyster organiserade leken skrikande. Elton själv hade räddats undan av sina föräldrar som klingade i glasen och skulle hålla tal.

Barnen hämtades till borden, men Simon, som plötsligt fick lugn och ro omkring sig, var svårflirtad.

barnkalas
”Ssiiiimoooon, kom nuu…!”

Nu kan jag bocka av väsviskande kommandon under övrig total tystnad från min bucket list.

Talen hölls, skriftrullar och champagneflaskor delades ut till gudföräldrarna medan Simon högt och tydligt deklarerade att han också ville ha presenter och jag försökte förklara för min son att det inte var hans fest, och så sjöng vi alla Eltons favoritsång på hans mormors uppmaning – ”en sång som handlar om hur det kan gå både upp och ner i livet, om hur man tar sig över motgångar och kämpar sig upp igen” som hon så spännande uttryckte det: Imse Vimse Spindel.

Till efterrätt fick vi en sorts tårta på digestive och passionsfrukt, och Simon knaprade majskrokar som om han aldrig skulle få mat mer.

En gång till!

Efter efterrätten sprang jag på en gammal kollega (?!!) från hotellet, som tydligen är superpolare med min kusin, och försökte prata med henne och samtidigt ha koll på bollkrig version 2.0 som Eltons storasyster tog sig vatten över huvet genom att piska igång.

Varenda unge som kunde gå själv åkte på stryk minst en gång under kvällen, mest av misstag men inte alltid. Bollarna rymde i jämn ström nedför trappan, Simon kastade han med och sen blev det för mycket för alla. Leken tippade plötsligt över, jag fångade in Simon andetaget efter att han gjort ansats till att börja kasta träklossar – han är lättläst, eftersom de flesta aggressiva våldhandlingar föregås av högljudd annonsering av kommande händelse – , samma tjej som redan trillat och slagit sig (?) typ 8 gånger ramlade igen och så gick dominolarmet. Alla ungar grinade samtidigt, och eftersom klockan redan var 19 var det ändå dags att åka hem.

När jag fått på Simon ytterkläderna satt Jonnas kompis, mor till en ettåring, i lugnet(ish) efter stormen på sängen, drog undan håret från ansiktet och tittade sig omkring med slokande axlar. Hon suckade:

”Bollhavet verkade vara en sån bra idé…”

Lyckat och kul

Det var en fin tillställning, det var väl uppstyrt, och vi var många men det var trevligt. Kaoset som Simon deltagit i begränsade sig till lekrummet, och trots kalabaliken så skötte han sig exemplariskt ändå, eftersom han lyssnade på mig och gjorde som jag sa.

*syssling

SaveSave

SaveSave

Adrians namngivningsdag

När Simon var drygt 4 månader anordnade vi en namngivningsdag för honom här hemma. Det blev lyckat och bra och sådär, men det blev lite större än vad vi hade planerat.

När det nu blev Adrians tur, kände vi att det var läge att skala ner något för att det skulle bli bra med tanke på att vi hade så mycket mindre tid att planera och förbereda på.

Ceremonin, som vi valde att begränsa till endast familj och släkt, gick av stapeln i lördags kl 14:30. Solen lyser på de goda sägs det, och det gjorde den – i alla fall tillfälligt mellan regnmolnen när vi samlade ihop vår lilla flock av gäster på gräsmattan framför äppelträdet. Nyvakna Adrian var en del av publiken och Simon sov fortfarande när vi höll vårt ”tal” för de 11 pers som samlats:

Det brukar sägas att man inte ska jämföra, men våra pojkar är att betrakta som tvillingar och de vill redan ha det den andre har hela tiden.

Därför vill vi börja med att säga att vi är ju många färre här idag än vi var på Simons namngivning. Anledningarna är många, men framför allt kände vi att eftersom hösten redan startat med inskolningar på 2 håll (Lisa och Simon) och vaktbyte hemma, så ville vi inte riskera att ta oss vatten över huvudet utan hellre dela den här dagen med bara familj så att vi faktiskt hinner umgås också.

På Simons dag var det dessutom mycket som firades; det var Simon, naturligtvis, men även att vi köpt hus och bytt efternamn.

Men den här dagen är BARA Adrians dag.

Namnen:

Adrian
När jag jobbade i min allra allra första aupairfamilj i Frankrike så fanns där 2 pojkar som jag faktiskt tyckte om, och den ena hette Adrien. Jag tänkte då, som man gör när man är ung och framtiden är nåt som bara händer andra, att om jag nånsin får en son så ska han heta Adrian. Jag försökte få det att fastna på Simon först men det passade honom inte alls. Hursomhelst. Namnet låg som förslag ett tag men ströks av nån anledning jag inte minns, och sen tog jag upp det igen och frågade Björn varför vi valt bort det. ”Jag vet inte” sa han, och så testade vi och då fastnade det. Det visade sig sen att mammas morfars farbror (var det va?), som var en mycket känd spelman på sin tid, också hette Adrian.

Isak
Isak är Adrian ”egna” namn. Det kommer ingenstans ifrån, det är bara hans. Det passar honom, precis som ”Simon” passar Simon. Han tilltalas inte Isak efter som ”Simon & Isak” klingade känsligt tillsammans.

Uno
Namnet kommer från Björn farfar och Björn fasters man.

Trädet:

Simons träd är bigarråer (eller söta körsbär), det passar honom eftersom de är små och söta. Därför är det relevant att Adrian får ett persikoträd, eftersom persikor är större och liksom mjuka och goa. Gulliga – för att vara frukter. Björn har kämpat hårt meda gropen, och även om jordmånen inte är idealisk här så hoppas vi att vi fått tag i ett lika starkt och beslutsamtw träd som dess namne.

Råstyrka och beslutsamhet är nämligen två av Adrians mest framträdande personlighetsdrag, förutom att han nästan alltid är glad. Kan även sägas att han ärvt sin mors mat- och sovrelaterade humör.

Vi har valt att inte ha traditionella faddrar till våra barn, utan att de som vill får vara fadder inom det man känner passar. Jonas är till exempel golffadder till Simon, han får gärna vara det för Adrian också men han behöver inte. Vi har även förberett en namngivningsbok och pennor i köket. Vi vill att alla skriver en hälsning till Adrian, om man vill ställa upp som fadder så kan man berätta det för honom där. Skriv inte alla på samma sida, ta varsin för vi ska klistra in foton från idag där sen.

Efter presentationen fick alla i tur och ordning ta spaden och skotta lite jord ur skottkärran på trädet som Björn förberett i gropen där det ska stå. Därefter var det fika, och en skål för Adrian i vår egen äppelmust från förra året.

Enkelt, okomplicerat, mysigt och mycket trevligt att hinna med att umgås. Efter trädplaneringen väckte vi Simon och senare på kvällen fick han också skotta jord på sin brors träd.

Anna, som låg hemma undergångssjuk i migrän hela helgen, skickade den vackraste hälsning jag sett på… länge:

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Simons Namngivningsdag

I söndags gick Simons namngivningsceremoni av stapeln. Vi kom hem från semestern i onsdags kväll. Det var med andra ord fullt ös medvetslös ända in i kaklet i söndags kväll.

De flesta av våra gäster hade aldrig varit på en sån här tillställning och det kändes tryggt med tanke på att inte heller Björn eller jag har det. Apropå det så fungerar vi lite lika när det kommer till planering; vi är tidsoptimister och får inte fart förrän det brinner i knutarna. Det innebär i det här fallet att vi inte var riktigt klara när det väl var dags. Med ”riktigt klara” menar jag saker som att det fortfarande fattades en kladdkaka som vi fick klara fikat utan och jag hade inte hunnit sätta ihop vad jag skulle säga så jag fick prata utan att ha lyssnat igenom vad jag skulle säga innan.

Vi skulle hålla till i trädgården – svårt att klämma in 45 pers i vårt vardagsrum – och alla väderleksrapporter hade lovat växlande sol och uppehåll, men när nästan alla hade kommit så öppnade sig himlen. Hälften av gästerna gick in och andra hälften fick stå kvar ute och trycka längs husväggen i väntan på bättre tider. Jag och Björn sprang runt som yra höns och prickade av gäster, organiserade parkering, försvarade gäster mot vår granne Bosse som hotade folk med samtal till parkeringsvakten och bortbogsering samt var toknervösa över vädret.

Men så, precis när siste man prickats av på listan, slutade det regna och när vi samlade alla på gräsmattan kom solen fram. Jag kunde inte låta bli att dra mentala referenser till öppningsscenen i Lejonkungen.

Ceremonin:

  1. Pappa hälsar alla välkomna och berättar om hur det känns att bli morfar osv.
  2. Jag berättar om namnet Simon.
  3. Björn berättar om Simons andra namn.
  4. Jag berättar om Simons tredje namn.
  5. Björn berättar om vårt nya gemensamma efternamn.
  6. Björn presenteras Johan som fadder i strategiska spel (han är pokerproffs).
  7. Jag presenterar Jonas som golffadder.
  8. Björn förklarar trädplanteringen och får igång kön runt huset.
  9. Pappa serverar äppelmust i champagneglas när folk kommer fram på andra sidan.
  10. Björns mamma Annette samlar alla till en skål för Simon och förklarar namngivningsboken.
  11. Fika.
  12. Kl 18: sparka ut de som eventuellt fortfarande är kvar.

namngivningsceremoni

Trädceremonin:

Mamma kom i torsdags kånkade med ett ungt bigarråträd till Simon. Det skulle bli hans träd. Hon har länge velat ge honom ett träd men vi har inte vetat vad eller var vi ska göra av det så hon har stått på stand by tills jag plötsligt ville plantera bigarråkärnor från ett träd på landet eftersom de var så goda.

Hursomhelst. Vi bestämde oss för att göra en grej av trädet så Björn förberedde med planteringsgrop och jord. Vi tänkte oss att precis som vi alla är med och stöttar Simon i livet så ska vi symboliskt ta ett spadtag var av jorden som ska stötta Simons träd när det planteras. Trädet skulle stå nedanför Simons fönster, och eftersom det är på kortsidan av huset och det inte går att samlas där så skickade vi alltså iväg gästerna på kö runt huset så att de kom bakifrån, fick ösa ner en spade jord i gropen, och sen få ett skålglas som tack för besväret.

trädceremoni

Namngivningsboken:

Ja, ett tomt fotoalbum, du vet ett sånt där med tjocka vita ark i, fick agera namngivningsbok. På förstasidan ska titel och foto klistras, på andra sidan finns en deltagarlista där alla fick skriva sitt namn. Sedan fick man på valfri sida skriva en hälsning till en äldre Simon, samt meddela om man ville vara fadder i något speciellt – gärna nåt som vi föräldrar inte kan, typ golf och poker. Jag har förstås läst (högt för Simon naturligtvis) allt och vi har fått massor med fina meddelanden och entusiastiska löften om framtida kurser i allt från undervattensrugby till att ragga.

trädgårdsmingel

Nu är det över, vi fick en del presenter och en del bidrag insatta på Simons investeringssparkonto. Alla verkade glada och nöjda. De 2 kladdkakorna jag gjort tog slut och jag saknade den 3e jag aldrig hunnit göra. Den totalimproviserade äppeltårtan gick åt som smör i solen, bullarna som Björn bakat i överflöd fanns det kvar av så ingen kan ha gått vrålhungrig i alla fall.

äppelmustÄppelmusten vi bjöd på kan jag varmt rekommendera. Den är dyrare för att vara must, men det är inte läsk så det är värt det. Alla gånger.

Så till det väsentliga; hur skötte sig Simon i allt detta? Jodå, galant. Han skrek sig genom talen i Carinas famn, men sen lugnade han ner sig och höll god och glad min genom hela eftermiddagen, med 2 korta powernaps i sovrummet (man vill ju inte missa mer än man måste liksom).

till Simon

Åter till verkligheten

Sista semesterveckan är igång och kulminerar i Simons namngivningsceremoni/-kalas på söndag. Min natur trogen är ingenting egentligen vare sig planerat, förberett och i flera fall ens uttänkt. Jag har aldrig varit på en namngivningsceremoni så jag har ingen aning om hur en sådan förväntas gå till, men det löser sig. Det ska bli intressant att se hur det blir.

Idag ska det shoppas mat och bakingredienser på nätet med leverans i morgon, och så ska vi räkna ut hur många som faktiskt kan tänkas dyka upp. Det är i alla fall en början.

Just nu sitter jag på motionscykeln på Sats för andra gången sen förlossningen och konstaterar med en tår i ögat vilket hemskt skick min kropp är i. Jag cyklade hit, det ska ta 5 min men det tog 10 och medan jag kämpade på där på plan mark funderade jag på om det inte skulle gå fortare att kliva av och gå. Jag ville ta bilen först, men Björn la sig i så det blev inte så.

När jag är klar här ska jag till frissan för andra gången i år. Blev inspirerad av ett annat blogginlägg så jag satsar på både färg och klippning. Färgen för alla vita strån och klippningen för att jag vill känna mig lite tjusig igen.

image