Etikett: nackdelar

Inte för att vi JÄMFÖR eller så… men båda är normala

Jag gillar inte helt att vi jämför dem, men vem kan låta bli liksom. Tänk att barn är så olika i storlek. Trots att det är prick 1,5 år mellan pojkarna så är de imponerande olika. Det här får både bra och lite mindre bra konsekvenser, fast mest bra.

Fördelar

  • Lagom till säsongen växte Adrian i de sommarkläder som Simon hade förra året.
  • Simons blöjor passar även Adrian. Även om de är lite stora så funkar det. Slipper tänka på olika i skötväskan och sådär.

Nackdelar

  • Adrian är rund och go, han har gummisnoddar* runt händerna, och mitt på låren, och det är så gulligt att man liksom avlider. Men när jag trär på honom Simons gamla byxor väller magen ut som på en muffins över resåren, och den fina randiga sommardräkten vi fick av Pia gick inte att knäppa runt benen.

Största olikheterna över lag

Simon har alltid legat långt efter i storlekarna, och har förhållandevis stort huvud vilket får honom att se ännu mindre ut. Vi är tacksamma att han kom först, för annars hade vi oroat oss för hans spänsliga storlek (i onödan).

Simon gillar inte att kramas hursomhelst. Med honom måste vi helst fråga först samt acceptera hans tveklösa ”NEJ!” innan han går med på det. Adrian söker kramarna och kan ligga och gosa i sängen på morgonen i en halvtimme innan han plötsligt kräver frukost ögonblickligen.

Adrian har ärvt mitt lynne, på gott och ont. Han går från nöjd till panikhungrig och hysterisk på under minuten, och istället för att tappa förmågan att vara stilla när han blir trött, som Simon, så blir han vansinnig.

Adrian kan kristallglas-skrika. Jag kallar det papegojskrik. Det känns ungefär som när man sitter på flyget och det börjar gå in för landning, du vet, och man misslyckas med att tryckutjämna.

Simon har stenkoll på sin kropp. När han var yngre kunde han volta ur vagnen (ganska långsamt, och från en stillastående vagn alltså) men ändå få tag i suffletten på vägen och bli hängande i en arm. När Adrian tappar balansen blir han lite som ett träd man fäller. Det bara välter, liksom. Han kryper på alla fyra nu, men han kan glömma bort att lyfta händerna från golvet. Då kommer knäna ikapp och kör över händerna, vilket leder till att han välter framlänges på ansiktet. Han är, med andra ord, jättebra på att spontantippa.

Likheter

Vi får inte glömma det bästa ändå:

  • Båda är de små solar. På olika sätt, men de är sociala, glada och intresserade.
  • De älskar att vara ute, och gråter när man bär in dem (de kommer sällan frivilligt).
  • De är aktiva och rörliga, men de kan sitta stilla. Det kryper inte ALLTID i kroppen på dem.
  • De lärde sig säga ”mamma” allra först, och det vet ju alla att det är så man avgör om det kan bli folk av dem eller ej.

 

*

 

Simons första nej

Jag nämnde att Simon fått 2 små gaddar i underkäken. Det har sina för- och nackdelar, kan man säga – eller nackdel, singular. Fördelar: alla utom en. Nackdel: man kan uttrycka det så att morgonamningen vi fortfarande kör med är, så att säga, på upphällningen. Han har en tendens att bita tag och hålla fast, det gör nåt alldeles fasansfullt ont och han gjorde det första gången härom morgonen.

”AAAJ! SSSHHHHTTTPFFF!!!” brölade jag, för Simons del till synes helt oprovocerat. Han kastade sig bakåt och stirrade upp mot mig i mörkret, jag kunde precis urskilja det förskräckta ansiktsuttrycket.

”Nej!” sa jag.

Han stirrade och höll andan, och jag stirrade tillbaka. Efter ett par frusna ögonblick kom balkongläppsminen, sen protestrop, sen tårar. Jag strök honom över huvudet och lugnade, och han tog nytt tag. Bara nån minut senare hände samma sak igen, och jag reagerade likadant. Nu såg Simon rädd ut i mörkret, han grät stora krokodiltårar och mitt hjärta brast. Jag kunde höra splittret i bröstet, och medan han grät färdigt förklarade jag att så får man INTE göra. När han lugnat sig ville han inte ta tag mer, han fick sin napp och låg sedan ovanligt stilla i min famn och, verkade det som, återhämtade sig.

Skrämde jag honom? Man vill ju inte skrämmas, men man vill absolut inte bli draculabiten i bröstvårtorna som start på dagen heller. De där betten gör det olympiskt svårt att reagera sansat och stabilt, det känns ju som att nån försöker såga av dem med en slö bågfil. Sånt fixar jag inte före frukost.

Sedan dess har han bitit mig nästan varje morgon, alltid med samma svar från mig, och jag upplever att han inte fattar… Så nu känner jag mig lite villrådig, faktiskt. Vi skulle kunna sluta med amningen utan problem, han är inte speciellt intresserad ändå, det är bara det att… det är ju så nyttigt för honom.

Ah, det löser sig. Rätt som det är kanske han ratar mig helt och då har jag inget att fundera över.