Morgontrött som sin mor, och vägen runt det

Adrian är morgontrött som jag

Adrian är som sin mor i mångt och mycket. Fysiken har han ärvt av sin far, och personigheten är hans egen men humöret är mitt rakt av. Det här betyder att jag har lättare än Björn att gissa mig till vad som pågår inuti honom ibland.

Som på morgnarna.

Han är morgontrött som jag. Inte lika utstuderat seg, än, men det kommer nog; han är ju bara 4 år så här finns massor med utrymme för försämring.

Krigets timma

Att kalla mig morgontrött känns inte helt rätt, eftersom det låter så … trött. För mig är morgon likställt med aktivt slagfält à la 1700-talet, så har det alltid varit. Jag kan vara på benen fort som tusan – för att krigiskt undanröja alla hinder för fortsatt horisontalläge – så det är mer en fråga om mental inställning än fysisk ork.

Allt som måste hända känns som att det är hemligt utstuderat konstruerat för att jävlas med mig. Fåglarnas kvitter utanför det öppna fönstret skär i öronen, solljuset är för starkt – och lyckas dessutom på senare år smyga in ett dunkelt dåligt samvete över att det ”redan” är ljust och här ligger jag och latar mig, vilket känns riktigt orättvist eftersom solen knappt går och lägger sig såhär års. Sen ska täcket – dvs skyddet mot omvärlden – av och kroppen hävas upp på fötter, vilket känns som att resa en midsommarstång och leder till blodtrycksfall och fosterställning på sängkanten. Efter det så blir det värre eftersom det nu inte finns någon återvändo; hela kroppen vrålar om att lodrät position är emot naturens lagar och att frukost är den enda räddningen.

I det läget brukar det dyka upp omständigheter, som tex att jag inte hittar min morgonrock/strumpor/byxor/hårsnodd, att jag omfamnas av en morgonpigg Simon som rugbytacklar mina ben, eller att Björn råkar gå in i mig. Eller ännu värre, jag upptäcker att jag glömt att baka bröd till mig själv och att yoghurten är slut, så att jag måste knapra på en trött bit knäckebröd eller äta rester till frukost. Rester. Kort sagt, allt som bryter ett PERFEKT väloljat morgonmönster är omotiverade krigsförklaringar som måste bemötas likvärdigt för att försvara fred och välfärd.

Jag inser oftast att största delen av det där kriget uppkämpas i mitt huvud, och att flytta ut slagfältet till allas verklighet vore en klar försämring, men energin kring min existens är, så att säga, lite aggro före frukost.

Diplomatins väg

Sen jag började jobba igen så kan vi inte låta barnen sova klart på morgnarna så som de fått göra hela våren. Oftast går jag upp kl 6 för att få vara ifred och vakna, och jobba nån timme innan den ”riktiga” dagen börjar. Vid det laget är jag beredd; jag har druckit mitt morgonte ostört och hunnit tänka ut en plan för dagen. Jag är vaken.

Det är inte Adrian.

Han är lik mig på många sätt, och nu verkar han välkomna Morgonen med samma attityd som jag. Dvs, fuck off.

”GÅ UT HÄRIFRÅN!” skriker han oftast när jag gläntar på dörren och säger god morgon med den mjukaste röst mina stämband kan åstadkomma. ”STÄNG DÖRREEEEEEEN!!” vrålar han vidare, och jag gör som jag blir tillsagd. Jag vet ju hur det känns, och jag vet att allt annat än att lyda kommer att göra det fem gånger värre – och hålla i sig hela morgonen. Antagligen ända till förskolan.

Jag var lika morgontrött och höll på likadant när jag var liten, så jag funderade på vad som skulle ha hjälpt mig och nu har vi hittat en väg runt Adrian. Jag hämtar 4 st russin i köket, sen går jag upp och gör ett nytt försök.

”JAG VILL VARA IFRED! GÅ UT UR MITT RUM!!”

Han slänger ilsket täcket runt sig när jag hukande smyger med utsträckt hand mot honom. Det är som att försöka mata en skygg och ilsken igelkott.

”Jag ska gå ut, men jag har med mig russin till dig först,” viskar jag mjukare än någonsin i hela mitt liv. Jag stoppar om honom med täcket om det behövs och lägger russinen, likt en offergåva, bredvid kudden så att han kan se dem utan att lyfta på huvudet. Ibland kan jag få pilla in ett russin i munnen på honom, om det går, för att liksom gå över huvudet på honom och prata direkt med chefen, dvs magen.

Det gäller att väcka magen, för den kommer göra allt jobbet åt mig.

Det här funkar varje gång.

morgontrött fyraåring 4 år
Gammal bild på slocknad trotsårig Adrian efter trotsutbrott förra året.

Så värdelöst att vara vaken före frukost

Varenda morgon

V a r e n d a   m o r g o n.  Jag kommer aldrig komma över det.

Varje morgon, oavsett helg eller vardag, tidigt eller sent, utsövd eller ej, så ska händelsekedjan ”beslut – samla kraft – avlägsna täcket – RESA SIG” genomdrivas. Även om jag har roliga saker att göra framför mig, om jag så är taggad till tänderna, så är momentet att stiga upp ur sängen ett jäkla krig.

Jag vet inte varför, och det hjälper inte att skriva om det. Det blir inte bättre för det. Tänkte bara lufta det lite. Tala om hur  v ä r d e l ö s t  det är för mig att vara vaken före frukost.

Impad av mig själv

Med det som bakgrund kan jag vissa dagar känna att jag är en skitbra mamma. Det är de dagar då Simon startar upp med att gråta i sin säng, och sen lägger hela det vad-det-nu-är som tynger honom på sin far (om han är först på plats) genom att vansinnigt argt och kränkt avgrundsvråla ”NÄ! PAPPA NÄÄÄÄJ!!! NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!!! M A M M A A A A A A ! ! ! !” tills jag kommer dit och då byter vreden mot ovilja, Nej-inställning, vill inte, kan inte själv, gör åt mig-NÄJ KAN SJÄLV, lyft mig, bär mig, släpp ner mig, kolla här och kolla där och TITTA vi har blått golv i badrummet, vill bajsa i sovrummet, bajsa här och bajsa där, nej inte bajsnödig, kissa-NÄJ inte på TOA!!!, välja kläder själv, vill inte ha kläder, bygga lego, gå i trappan SJÄLV, bär mig i trappan mamma-NÄJ KAN SJÄÄÄÄLV!!!.

De dagarna lyckas jag till slut, i trappan ner och målet liksom känns så nära, det är bara slutspurten kvar, SÄGA till Simon:

”Simon, nu har mamma tröttnat. Mamma är hungrig, mamma vill ha frukost. Ska jag bära dig, eller vill du gå ner själv?”

”Nej! Minna!” (Minna = kan själv)

”Ja men gå då.”

”NÄÄÄÄJ!”

Och sen bär jag honom. Han skriker och sprattlar, jag bär vidare.

Det kan verka trivialt, men jag ska berätta vad som INTE händer – dvs det som bara händer i mitt huvud – dessa dagar som känns som en komedifilm:

  • Jag lägger mig inte ner bredvid honom och skriker ikapp
  • Jag drabbas inte av total härdsmälta och börjar gråta
  • Jag lämnar honom inte för att gå ner och äta själv först

Det har förvånat mig, hittills, att ovanstående punkter trots allt bara inträffat ett fåtal gånger under hans liv. Det här beteendet är knappast reserverat för tiden före frukost – det har pågått ett tag, och sakta eskalerat till ett gäng sammanbrott om dagen (för hans del, alltså) där (tyvärr) skrattretande nog allt – ALLT – är fel. Oavsett vad man ändrar eller anpassar.

På samma tema

Föregående konversation, i direkt anslutning till att jag tog bilden:

”Hittar du hem härifrån nu, Simon?”

”Ja!”

”Ska du visa mig, då? Gå före mig och visa var vi bor, så får jag se.”

Han gick rakt ut och satte sig i gräset och började äta kottar. Jag misslyckades grovt med att inte skratta högt.

 

Tre små tomtar

Det sägs att man alltid drömmer

Det sägs att man alltid drömmer när man sover. Jag kommer nästan alltid ihåg mina drömmar så jag har funderat på om detta kan stämma.

Du kan väl melodin till Tre små gummor? ”Tre små gummor skulle gå en gång, till maaarknaden uti Mora”? Jag minns inte vad jag drömde i natt, jag minns inte att jag drömde, men när väckarklockan (Simon) ringt satt jag och ammade med den där melodin i huvudet… fast med ny text:

Tre små tomtar strandade en gång
på beachen utanför Stockholm

Brutna ekon av en fortsättning studsade genom barriären mellan dröm och vakenhet:

hum-hum hum hur ska de hitta hem
hum-hum hum va’ ska vi gö’ med dem

tre små tomtar

Bortrövad av aliens

Klockan är 05:13, Björn har precis bytt på Simon och jag ammar.

Björn: Du, jag fick en snilleblixt när jag bytte på honom nu.

Jag: M-hm?

Björn: Du vet såna som säger att de blivit bortrövade av aliens?

Jag: M-m.

Björn: Att de blivit upplagda på ett stort bord med massa skarpa ljus ovanför?

Jag: M-m.

Björn: Jag kom på att det måste ju vara människor som fått en våldsam flashback till sin barndoms skötbord.

Jag: Det har du rätt i.

Pojke eller flicka?

Jag är gravid igen.

Haha! Rrrright. Nä, min humor kl 05:23 lämnar utrymme för önskemål. Apropå önskemål är mitt högsta just nu att Simon ska somna om och därefter att fiskmåsen som hakat upp sig i närheten av vårt öppna fönster ska flyga vidare till andra sidan ön.

image

Jag kom att tänka på min kompis dotter som är ett år äldre än Simon, och på skillnaden mellan pojkar och flickor, och sen på Louis CK’s sketch om just det såklart.

Jag tror det är enklare med pojkar, för mig. Jag vill gärna ha en dotter så småningom, men jag tror det är svårt att inte läsa in mina egna erfarenheter i hennes beteende. Eller så är det en fördel. Eller så inbillar jag mig bara. Shit vad trött jag är…

”Inget går upp mot en pungspark…

…som start på helgen.”

Björn tillkännager morgontrött sitt konstaterande med en pigg Simon på bröstet. Simon låg först bredvid och myste – eller vi försökte tappert i alla fall – men trixade till sig den bättre platsen genom att ge sin far en välriktad spark.

Jag är fortfarande krasslig och jättetrött. Hur länge håller sånt här i sig egentligen…? Frågan är relevant; jag är väldigt, väldigt sällan sjuk. Det händer att jag är dålig, men nästan aldrig förkyld. Jag var förkyld en gång för bara några veckor sen men gången innan dess måste ha varit 2013. Ska det vara såhär nu? Dippar mitt emunförsvar för att jag fött barn? Är det schysst, verkligen? Var är rättvisan i det? Jag bara undrar.
Jag tror mina ögon dessutom håller högre temperatur än resten av mig.
Jag har feber.
I ögonen.

Sovmorgon

Jag vaknar kl 05 av Simons ryggsim. Han sover, men hans lilla kropp jobbar ut gaser (bland annat) så jag petar Björn i revbenet.
”Blöja?” säger han och reser sig.

Jag kan inte göra sådär – resa mig andetaget efter att jag vaknat. Möjligen när jag försovit mig, men till och med när jag tar på mig byxor med ena handen och borstar håret med den andra i försovningsfrenetisk stress ifrågasätter jag om det verkligen är värt obehaget av att inte ha fått vakna i lugn och ro, och har alternativet att gå och lägga mig igen som ett seriöst förslag i tankarna.

Därför är det bättre att Björn tar de nattliga blöjbytena. Han hinner göra det innan Simon får ett utbrott, och jag får vakna lite långsammare innan han ska ammas.

sovmorgon

Uppe i ottan

Jag är osäker på vilka tider som räknas som ”ottan”, det skulle kunna vara så att 01:32 inte riktigt kvalar in.
01:32 är tiden då Simon vaknade i natt och skulle amma. Sen låg han och brottades med sitt eget huvud fram till 07:15 då jag, som bara lyckats sova i 15-minutersstötar, tröttnade och gick upp. Simon tränade ryggsim i baby sittern, jag åt frukost, Simon ammade, gnisslade, gäspade och till slut, halleluja, blundade.
Vi gick och la oss igen vid 08:30, och jag fick vila 2 timmar… vilka kändes som 2 minuter.
image